Ja, kärlek är alldeles för värdefullt för att kasta på sophögen. Så gör inte det!

Det är redan försent. Det är problemet.

Kram!

Ibland är det ju det. För sent. Men då satsar man på ett så vänligt och värdigt uppbrott som möjligt. Sen samlar man ihop spillrorna och försöker bygga något nytt någon annanstans. Förhoppningsvis har man lärt av misstagen och kan faktiskt bygga något bättre.

Visst låter det enkelt? ;-)

Är det dags nu alltså?
*varm kram*

Vi ses i jul!
/sis

Är det dags nu alltså?*varm kram*Vi ses i jul!/sis

men snälla….är det verkligen alldeles försent? finns det ingen kärlek kvar? shit, jag blir så ledsen för din skull….massor av tröstekramar till dig…..

ja, det var inte roligt att höra. jag hoppas att det är den bästa lösningen, för ibland är det det. ett barn vill se sina föräldrar lyckliga, även om det handlar om att de bor på varsitt håll. det tog många år för mig att inse det, men jag är glad att jag gjorde det till slut. idag har jag en bättre relation till mina föräldrar än innan…

*kram*

Hm.
Det här pratade vi om i fredags,
men kan du förtydliga det där med spriten, vad har du gjort (för dumt)?

Fan vad sorgligt. Det är inte lätt med relationer. Vi har fått mkt hjälp av familjerådgivare. Men grundförutsättningen är förstås att båda fortfarande vill vara tillsammans.

Ibland är det för sent. Ja, sannerligen. Men sådana gånger är det kanske lika bra att packa ihop, innan bitterheten förstör ännu mer än den redan gjort. Har man barn tillsammans måste ju relationen ändå kunna fortsätta, som föräldrar.

Hoppas att allt ordnar sig till det bästa för dig.

Vad säger jag? Ingen aning, mer än ”shit”. Vill Du har Du mailen! Och jag är en god lyssnerska

Om det är så att du är på väg bort nu så tycker jag du gör rätt och det sa jag till dig för länge sen.
Utan kärlek, närhet, ömhet…inget liv !
Hoppas ändå det blir som nån sa ett värdigt och vänligt avsked, så gott det nu går.

Är det verkligen för sent? I så fall gör det bästa av det värsta.

Shit. Det kan inte vara lätt… Håll ut.

Hej..

Kom inte in här förrän nu. Vet inte om jag upplevt det du upplever just nu. Men min separation med mitt gamla X var väldigt smärtsam och väldigt mitt fel (åtminstone på det ytliga planet).

Så nånstans kan jag ändå känna lite av det du pratar om…. Jag lider med dig.

Kanske kan man inte reparera er kärlek (läs hennes). Men man kan helt klart hålla kvar vid barnen. Vid kärleken till dem. Från dem. Och för deras skull ta hand om sig själv. Och relationen till deras mamma.

Maila om du vill snacka / skriva av dig.. Du har adressen på min blogg.

Stor kram
~ O ~

Jag är världens sämsta på kärleksproblem, men jag vill ändå säga att det är väldigt trist det du går igenom just nu. Och kanske kanske så är det inte för sent? Jag menar, din insikt att du verkligen älskar henne är en hel del att bygga vidare på, och om hon inte känner samma sak just nu betyder förhoppningsvis inte att hon aldrig kommer känna så för dig igen. Självinsikt kan ändra mycket, och ibland älskar man massor och ibland mindre men jag tror det är svårt att tappa ALL kärlek för någon man levt med så länge som du och din fru har. Jag hoppas hoppas hoppas att ni hittar en lösning.