Det är onekligen så att ”den goda mamman” har fått en rejäl törn de senaste veckorna. Först Bobby, vars mor uppenbart är i klorna på en riktig psykopat och nu de två flickorna som våldtagits och knivhuggits. Är det kanske dags att skippa myten om den omhändertagande modern?
Själv blev jag under åren mellan 7-13 utsatt för sexuella såväl som psykiska övergrepp. Av min mor. Något som de flesta inte tror händer. För kvinnor är ju alltid offer. Åtminstone i den perfekta värld som ROKS och andra särartsfeminister bygger upp. Visserligen hade det för mig antagligen inte varit mycket bättre att växa upp hos min far – men det är inte det jag i det här fallet diskuterar: det jag alltid blivit oerhört irriterad över är synen på att det i samband med skilsmässor ses som en självklarhet med delad vårdnad, och om det inte sker så är det regel att modern får vårdnaden. Som Liza Marklund säger (i en för övrigt märklig krönika):
Det är väldigt svårt att göra i dag. Barnens bästa MÅSTE sättas i centrum – inte de vuxnas krav och behov. Många gånger kan det vara bra för ett barn att slippa en våldsam förälder, det är jag helt säker på – men det finns ingen formel som går att applicera på alla familjer.
Tyvärr verkar, för övrigt någorlunda genomtänkta personer, totalmissa konsekvenserna:
Hoppas också 12-åringens mamma får stöd. Hennes vänner har berättat att hon försökt att lämna mannen men det slutade alltid med att de lappade ihop förhållandet. Hon var på sjukhus när det hände. Jag kan inte ens föreställa mig mardrömmen hon befinner sig i just nu.
Nej antagligen. Problemet är väl om man fortsätter att göra henne enbart till ett offer. Det är självklart så att det oftast är mannen som är den felande länken – men kvinnor är också vuxna personer med en vuxens ansvar. Ansvar för sina barn. Och om inte mannen/fadern tar ansvaret – eller att man valt att leva med en person som är farlig för såväl sig själv som för sina barn – vems ansvar är det att se till att förändra situationen.
Liza Marklund gör en märklig definition av kärlek:
Även våldsamma män älskar sina barn.
Också kriminella personer och våldsdömda människor kan vara utmärkta föräldrar.
Frågan är när samhället ska gå in och bestämma att folk inte längre är lämpliga att ta hand om sina små.
Går gränsen vid grov misshandel, som i fallet med den misstänkte mördaren och våldtäktsmannen i Västerhaninge? Misshandel av vem, i så fall? En polis? Ett barn? Barnets mamma?
Det finns inga enkla svar på de frågorna.
Jo Liza. Det finns rätt enkla svar: en person som misshandlar barnets mamma eller ett barn är ingen utmärkt förälder. Punkt. Allt annat är missriktad vänsterhumanism som borde vara obsolet vid det här laget. Våld gentemot de personer som inte kan försvara sig visar att ens värderingar imploderat. Allt annat är bullshit. Och tyvärr är det sådana här saker som gör att personer som mördat sina barns mammor kan få vårdnaden om barnen, att de alltför sällan döms efter att ha brutit mot eventuella besöksförbud och kan fortsätta att förfölja såväl barn som mammor.
Pratar jag inte emot mig själv nu när jag började så icke-opportunt om att myten om den goda modern fått en törn? Jo, visserligen. För det är än svårare att få myndigheter att tro att kvinnor kan misshandla, att kvinnor kan förfölja. På grund av att de görs till offer per automatik. Om jag vore kvinna skulle jag uppleva det rätt så nedvärderande att alltid ses som ett offer per se oavsett om det handlar om diskriminering eller misshandel.
Så Liza Marklund har till viss del rätt när hon säger att det inte finns några enkla svar – problemet är att hon precis som så många andra har förenklat själva grunden för diskussionen: så länge kvinnor automatiskt görs till offer kommer ett könsförtryck att bestå.
Pingback: » Det finns mammor och mammor
Pingback: Så mycket att blogga om och så lite tid at Deepedition
Pingback: Att inte längre vara skyldig | Deepedition