Jag och Solstickan åkte iväg tidigt. Väl packade med tre laptops, spel och filmer. En dag på pappas jobb. Fritids stängt för planering. Han är enkel att ha med. Han satte sig och tog en macka med oss på måndagsmötet men sen pep han in och kollade Star Wars I. När jag frågade om det inte var svårt eftersom det bara finns textremsa tittade han bara på mig med en blick som sa: ”Men pappa, har du glömt att jag kan läsa?”. Just ja. Han har knäckt läskoden.
Jag satt i ett gäng möten men han satt i godan ro och kollade film. När filmen var slut och mina planeringsmöten var över började han att lira Harry Potter. Vi satt med vårt eget i godan ro tills klockan var tolv. Regnet öste ner, jag hade glömt paraply men han ville till Donkan. Vi lurade med oss JP, som log åt oss från under sitt paraply. För det blev en blöt promenad, med paus inne på datoraffärn för avlämning av Asus-laptop. Ett Happy Meal med sex bitar Chicken McNuggets (han äter bara fem varje gång).
Ett äventyr. En bit av den stora världen. Den där vuxenvärlden. Bara det!
Vid ettiden hade jag lovat att vara tillbaka eftersom en av våra fotografer behövde en barnmodell för en bild. Solstickan körde stenhård prissättning – den ökade på några eftermiddagstimmar från tusen spänn till tiotusen miljarder… Han ville inte visade det sig till slut. Så efter fikat åkte vi hemåt, hämtade Terrorprinsessan på dagis. Och sen åkte jag och Solis på fotbollsträning.
När vi läste Harry Potter ikväll så var han jättetrött. Och somnade ovaggat minst sagt.
Och det är så häftigt att få vara så stolt över någon. Inte för vad han gör eller att han sköter sig utan bara att han är den han är. Att han är min. En smal blond analytiker med hoppsa-steg i kroppen. En person med hög grad av personlig integritet och en massa känslor. Jag oroade mig när Terrorprinsessan skulle födas för om man verkligen kan älska två barn. Det kan man. Men det är skillnad ändå. Inte på magnituden av kärlek men på nåt annat sätt – på nåt annat sätt är det ändå att han är pojke. Far och son-relationen finns där. Liksom som en speciell grej. Och han är först. Förstfödd. Vi suckar över tjejerna. Vi gör saker bara han och jag. Han spontankramar fortfarande. Ofta.
Om en vecka börjar han första klass. Bara det! Igår gjorde han mål i matchen mot Säter. Bara det!
Och allt det andra.
Jag tror att det kallas livet. Meningen med det. På nåt sätt.
Bara det!
Andra bloggar om: meningen med livet