Spenderade halva natten med att läsa Maskrosungen (halva boken är läst). Den fascinerar – inte bara för själva historien som på många sätt liknar min morsas sjukdom även om hon håller sig inom någon sorts socialt accepterade ramar med sin galenskap, eller insikten om att när jag läste Sandras upplevelse av när hennes man blev sjuk och fick suicidtankar så läste jag hur HS upplevt min sjukdom.
Boken är också rent språkligt bland det bättre jag läst på länge. Det är Sandras eget språk. Och upplägget, övergångarna mellan kapitlen – det är oerhört välskrivet, välgjort och skapar en spänning som gör boken nästintill omöjlig att lägga ifrån sig. Den inspirerar till att reflektera över sitt eget liv, att möta gamla gömda minnen i sig själv. Hon skriver naket utan att bli påträngande, utlämnande utan att det känns privat. Hennes metaforer, hennes liknelser och skarpa situationsberättande gör boken speciell.
Jag visste redan innan att hon är en unikt fantastisk kvinna. Boken ger bevis för att jag har rätt. Läs den.
Andra bloggar om: bok, Sandra, Maskrosungen, recension