Hela familjen är sjuka. Fast Solstickan börjar visa tecken på bättring – så pass mycket att han släpps iväg till skolan imorgon. Annars kryper han antagligen ur skinnet på sig själv.
Jag har ont i halsen. Men jobbet väntar inte så det är bara att svälja och gå vidare. Imorgon stor presentation. Svårigheten är alltid att känna om det är tillräckligt. 37 slides känns som väl mycket till och med – samtidigt: det är ett stort projekt. Det är mycket som ska gås igenom. Det är mycket som borde vara med som inte är med.
Det är minusgrader här. Och jag har sommardäck på bilarna. Som alla andra. Problemet är att Renaultens sommardäck skulle kunna klassas som ‘slicks‘ – och det är ingen hit att åka på. Inte när det blir halt. Och vädergubbarna och vädergummorna försöker övertrumfa varandra i hur jävligt den inkommande stormen kommer att bli. Allt för att inte göra samma misstag som innan ”Gudrun”. Samtidigt – vad menar de att skogsägarna i Småland ska göra? Ut och staga upp träden?
Fortfarande. Livet förutom jobbet är en jävla fars.
Life’s a game I cannot win
Both good and bad must surely end
The mirrors always tell the truth
Type O Negative: Everyone I Know Is Dead