Jag kan gräva en vallgrav åt dig. Själv tror jag att jag hoppar ner i den och stannar där till allt blivit bättre. Det vet jag inte riktigt när det händer. Fy fan.

Tänker osökt på Manic Street Preachers:

Theres a black dog on my shoulder again
Licking my neck and saying shes my friend
Solitude the one thing that I really miss
Guess my life is a compromise

Theres a black dog on my shoulder again
Im playing with it but its gone to my head
Like carlitos way there are no exit signs
Freeze me there until I am numb

*kramar*

Styrkan, jag hoppas du hittar den inombords. Sänder en tanke.

Ibland när jag hamnar i de där lägena så undrar jag – vilket är värst? Att försöka springa undan från det som jagar eller att stanna, vända sig om och konfronteras med det? Innerst inne tror jag det sistnämnda, men när stunden kommer glömmer jag den insikten.

På vägen ner finns det alltid en liten glipa, där man kan få fotfäste. Att man ibland måste stanna där och vila, innan man orkar börja klättra upp igen- det är en helt annan sak. Skickar en stor kram!