Godmorgon. Klockan är halv tre och jag har varit vaken i en timme. Jag är hemma från jobbet idag. Är jag sjuk? Nej, inte speciellt. Däremot, som jag även skrev igår, så kom The Big One igår. Panikångesten. Det var länge sen och jag måste tillstå att jag hanterade attacken rätt bra. Men för mig innebär det att all den energi som en panikångestattack emanerar sitter kvar i kroppen i nästan tolv timmar, vilket gör att sömn är lögn. Så inatt har jag haft en kropp som skakat och ryckt på grund av de energiklumpar som samlats vilket gjort att jag vid sjutiden äntligen kunde somna. Och sen sov jag mer eller mindre oavbrutet fram till halv två.
Varför hände det?
Finns många anledningar.
Dels har jag väldigt mycket runt mig: jobbet är intensivt och kräver mer än heltid just nu – men det är kul. Det är utmanande och jag vet att jag gör ett jävligt bra jobb.
Dels har jag allt det där runt julbalen. Det är sånghäfte, bordsplacering etc.
Dels är det ett stort beslut som jag våndas över – eller snarare två beslut som hänger ihop. Tar jag det ena beslutet så finns det ingen större återvändo med det andra. Och kanske är det just det som tär mest.
Sen är det jultid. Julen och jag är inte kompatibla. Det hänger ihop med min barndom och ungdomstid. När jag var fast i att spendera julen med min borderlinemorsa. Som kunde få totalt spel över att allt skulle vara så perfekt, för att ingen skulle kunna säga att hon inte gav mig bra jular. Det handlade egentligen sällan om omsorg om mig – snarare omsorg om sin egen nyttighet.1
Så är det personer som berör mig. Som far illa. Som jag skulle vilja ge frid och ro och lycka.
Vidare handlar det om den nya situationen att faktiskt inte längre vara riktig småbarnsförälder. Visst – de är inte stora men varken Terrorprinsessan eller Solstickan är totalt beroende av oss längre. Fr a Solstickan kan gå själv till kompisar, han är borta hela dagar hos sina polare ibland. Att han sedan är supermysig, kramig och helt underbart sjuårig är jättemysigt men han håller på att bli stor. Till viss del kan jag känna ångesten över att ha missat så mycket av småbarnstiden. Antingen har jag jobbat eller så har jag varit sjuk.
Och sen är det mörkret. Jag må vara född i Norrland men det här är något annat. Varmt mörker är själsdödande.
Andra bloggar om: panikångest, sova, mörker, jultid, barn, jobb, beslut
- Och om hon kunde kommentera så skulle hon gnissla fram ett marterat ”men jag gjorde ju allt för dig *snyft snyft* – men det kan hon inte *mohahaha* för jag har stängt av hela Köping.net från tillgång till mina domäner. Hon dyker upp och får då läsa via Google cache som jag ännu inte kommit på hur jag ska stänga av. Så då får hon gnissla tänder bäst hon vill. [↩]