Tvivel är nog det mest mänskliga som finns. Hoppas att du känner dig trygg i ditt beslut när du kommit in i en lite lugnare period. Kram

Meningen? Är det inte du som skapar mening?

I sådana fall: push the button.

Vad skulle Ingemar Stenmark ha sagt?

Men det var väl ett nödvändigt val? För att rädda hälsan?

Ja. Det var ett nödvändigt val att inte jobba med det. Åtminstone då. Men grejen är att det inte är någon liten sak att ”bli” med ämbetet. Förutom de minst fem åren på universitet så är det prövningar av domkapitel, diskussioner med biskop, ställningstaganden, antagningskonferenser. Och framförallt år av egna funderingar över kallet, över valet och vem som egentligen styr det hela.

[Comment ID #9380 Will Be Quoted Here]

Eller: ”De e bar å åk”?

;)

…och det förstod jag inte ;) …

Är det för sent att ångra sig?

Du är den du är oavsett vad du jobbar med. Glöm inte det! Kram

Glöm min kommentar, den var fel. *suddasudda*
Hoppas att du mår bättre snart, du är viktig för många.
Kram

Jag tyckte det var en alldeles utmärkt kommentar. Det är säkert inte för sent, men jag har slutat att ångra mig nu :)

Du vet att jag läser din blogg så fort du har uppdaterat, men jag förstår inte det där med brevet till ämbetet….vad har jag missat?
:(

Åh……..jag är så trög ibland -buhu

Jag har skrivit till domkapitlet för att avsäga mig mitt prästämbete. Dvs. jag får inte, efter att de beslutat att godta min begäran, utöva prästeriet – inte viga, döpa, begrava, celebrera nattvard eller leda gudstjänst. Jag är inte längre präst. Jag har skrivit om det här.

Av alla inlägg så smet just det förbi mig….

Nu förstår jag bättre. Ett modigt, men jag kan tänka mig, inte helt lätt beslut som du har tagit. Förstår om det känns ”tomt”.

Sköt om dig.
*kram*

Inte tomt. Bara märkligt. Lite skrämmande att det är över. Det är svårt att klä det i ord. Att lämna det där som var så stort att bli vigd till…

Jag måste bara säga att jag skrev -märkligt först, men bytte ut det mot tomt….

Oj, vilka tankar som satte igång hos mig nu, när jag läste ditt svar och hur du formulerat dig. Inte tankar om varför, just Du valde att göra som du gjort, utan mer processen det måste innebära att ta ett sådant beslut.
*fortsätter att tänka*

Det svåraste är att inse att jag inte kommer att kunna vara syster Sis’ personliga assistent den dag hon vigs till ämbetet. I övrigt är det ju mest formalia eftersom jag valt att inte utöva mitt ämbete då jag helt enkelt inte tror längre.