Vad säger man i ett sånt här läge? Grattis är klart fel ordval, men kanske ”skönt att Du uppnått ett delmål” eller något sådant. Skönt också att få positiva ord med Dig på vägen. Usch vilken mysko kommentar det här blev, men jag hoppas Du förstår vad jag menar

För tillfället känns det som om jag vill hoppa framför tåget eller nåt… plötsligt blev det så verkligt. En bit av det som så länge varit jag är borta.

Men det är väl som Du skrev i ett tidigare inlägg, även om det är av fritt val så är det ändå en sorg i det. Det är ett avsked och en stor bit av det som tidigare var ditt liv som läggs till handlingarna. Klart att det måste kännas, att det är jobbigt.

Jag vet inte heller vad jag ska skriva, mer än att jag instämmer med Batbut. Klart att det måste kännas! Det är ju en oerhört viktig del i ditt liv.

Tänker på dig!

Sänder över en massa kramar fyllda av värme! Du kommer att fortsätta att vara N|. vilken titel du än har och vilket ämbete du än besitter. Du är Du oavsett.

Sköt om dig! Kram

*kram*

Jag känner ju inte dig men känner med dig och känner mig också så där. Livet ska kännas, vad är det annars för liv om det inte känns.
Keep up.

Ett avslut av ett liv och dags att ta itu med nästa. Du kommer alltid vara du oavsett ämbete och sorgen finns ju där för att bearbetas, reflektioner och tankar kring val man gör i livet är en del av livet.

Sug åt dig av orden från brevet och förhoppningsvis kan du se tillbaka på tiden som präst med glädje i bröstet, kanske inte i morgon eller övermorgon men en dag hoppas jag att de ljusa minnena av tiden dominerar.

Ja grattis blir ju lite galet att säga, men något åt det hållet. Att bli präst är ett stort steg har jag förstått. Att sluta vara präst måste vara ett gigantiskt steg. Hur dystert det än må kännas så är det säkert helt rätt eftersom du valt att ta det jätteklivet.

Andas …

Kram till dig, det var nog det enda du kunde göra.

kramar.

Vet inte om det är en tröst eller bara en börda, men egentligen är du alltid präst. Du har bara fråntagits rätten att utöva ämbetet, och med det ansvaret…

Kan förstå att det finns en sorg… Kan bara hoppas och be att du finner din väg…

Jag är väl medveten om att ett brev om att jag vill ha tillbaka mitt ämbete ger mig det men det är för mig ett stort steg. Jag tror att du om någon (tillsammans med Karin LW och karin) förstår hur stort det är…