Men ta och läs om texten jag skrev i sånt fall om det ska framkalla ett sånt virrovarv av känslor. Jag refererade i mitt inlägg till vad mina kollegor satt och påstog för mig i fikarummet på mitt jobb idag.

Om jag ska vara helt ärlig förstog jag faktiskt uppriktigt inte varför du anser att jag är så hemsk?

Jag brukar kunna förstå, men nu hängde jag inte med. För att jag personligen anser att det på något sätt är fel att jobba som präst om man inte är kristen eller att jag häpnades över vad mina kollegor påstog in the cofféroom?

Det här är din text. Kursiverat är vad som möjligen kan kallas refererat, resten är din åsikt och skrivet som om det är en sanning:

”Vi satt och diskuterade en jätteintressant sak under lunchen idag.. Nu på jobbet. En av killarna som jobbar här har en storebror som håller på att utbilda sig till präst, och det tyckte många inklusive jag va jätteintressant så på den vägen kom diskussionen igång. Men nu för tiden krävs det tydligen inte längre att man ska vara kristen, läsa bibeln eller vara religiös ens till att börja med, utan idag ses en präst som ett yrke enbart. Och det gjorde faktiskt mig lite upprörd.. Eller upprörd och upprörd, nu ska jag inte ta i. Men jag ifrågasätter verkligen det.

Jag tycker det är respektlöst mot både kyrkan och framför allt mot dess besökare att jobba som präst utan att vara kristen och religiös. Vart är världen på väg? Jag personligen tycker inte att präst är ett yrke som vilket som helst som man ta CSN lån till och börja plugga på universitetet hipp happ bara så där en dag.

Så länge man trodde på ”något” som kändes kärleksfullt så kunde man tydligen få bli präst now days. Jag menar, någon crazy person kan ju tro på bra sex och dyrka sin påhittade knullgud och det måste ju anses kärleksfullt. Någon måtta får det ju lov att vara. Jag tycker svenska kyrkan är på väg att spåra ur fullständigt, ingenting är ju heligt i det här landet nu för tiden.”

Så kom igen. Att bortförklara det som att du refererade allting är ju totalt idiotiskt. Jag trodde faktiskt mer om dig. Du sårar djupt ska du veta. För övrigt är det inte bara du utan en massa idiotiska kommentarer som helt enkelt spär på ”sanningen” att man inte behöver tro för att vara präst. Att det rent logiskt är helt uppåt väggarna spelar ju ingen roll.

Du själv brukar mena att det är dumt av folk att dra alla som skönhetsopererar sig över samma kam och se dem som korkade – men du gör precis samma sätt med präster. För jävligt dåligt helt enkelt.

Men, det klart att man måste tro för att vara präst, det tar jag för en självklarhet. En präst som inte tror är ju en hycklare av värsta sorten. Jag förstår att du reagerar, speciellt med tanke på det beslut som du tog.

Men hur ont den än gör och hur ledsen du än blir, så försök ändå att bortse från alla kommentarer på det där inlägget. Jag förstår att det är svårt, men många är ju skrivna i ren okunnighet. Det är ju kommentarerna som är ”värst”. Även om det inte är helt enkelt att urskilja vad som är ”referat” och vad som är åsikter.

Men som sagt jag förstår din reaktion och att du känner som du gör. Präst tillhör ju ett av de ”yrken” som inte jag ser som yrke. Det måste finnas hjärta och själ.

Wow. Det är så lustigt med Internet för även när man ju uppenbarligen kan gå tillbaka och peka ordagrant på vad en person faktiskt har skrivit så kan folk ändå köra med ”det har jag ALDRIG påstått!” i diskussioner.

Jag menar, det är ju bara att kopiera och klistra in fraser som ”Jag tycker det är respektlös” och ”Vart är världen på väg?” och ”jag tycker svenska kyrkan är på väg att spåra ur fullständigt” för att visa att inlägget inte bara är ett referat till något som någon sa i kafferummet, utan ett inlägg som kan få folk att reagera utan att det är speciellt konstigt.

Internetdiskussioner upphör aldrig att vara fascinerande.

N|: jag har en fråga. Men först vill jag säga att jag dels känner åtskilliga präster efter många år inom kyrkomusikens värld. Vidare känner jag åtskilliga från min tid i Lund och slutligen har jag gift in mig i en släkt där t ex en av svärfars kusiner är en f d ärkebiskop. Jag har därmed ett hyfsat underlag. Vid diskussioner med dessa har flera sagt att de inte gillar att deras yrkesval kallas för ”kall”.

Jag är helt enig med dig i detta, men när vi då pratar om detta:

Är prästyrket ett kall?

Självfallet är inte prästyrket ett yrke som alla andra. En snabb genomläsning av de tre senaste inläggen på yennys blogg gör att man blir mindre förvånad över att hon kläckt ur sig knasigheterna.

du, tagga ner. läs resten av hennes posts….

”Hon fyllde två stycken avlånga glas med blod, jag tyckte det va mycket men hon försäkrade mig om att jag hade blod kvar i kroppen så att jag skulle överleva. Sen gick jag till posten och betalade 400 kronor för att posta ett brev i expressfart. Eller så mycket express det bara gick att bli, 3 dagar.. Det tycker inte jag är särskilt speedat.”

I rest my case

[Comment ID #14477 Will Be Quoted Here]

Ja. Det finns inget annat sätt att överleva det. Och för min del räckte det inte ens. Problemet är att termen ”kall” har en rätt nördig del – problemet är också att den som har sitt yrke som ”kall” också blir sedd som att allt ska vara snäll och mesig. Men för min del handlar det om varför man väljer något och att man brinner för något. Så till viss del är det jag nu gör också ett sorts kall – det är inget jobb jag lämnar när jag går från kontoret.

[Comment ID #14482 Will Be Quoted Here]

Spånig må hon vara men det finns en hög roandefaktor på hennes inlägg annars (jag har läst hennes blogg i ett antal månader).

Kort och gott, jag trodde på det dom sa om att man hur som helst bara kan välja en dag utbilda sig till präst utan att ha någon vidare tro eller religon inom sig, och eftersom jag trodde på det dom sa tyckte jag att det va fel och självklart står jag för det. Min egen åsikt kring vad jag trodde stämde är ju självklart inget referat.

Helt ärligt talat, jag märker att du blev tydligt upprörd. Blev du upprörd över att dom i mitt fikarum menade och va ”säkra” på att man kunde bli präst utan någon religös eftertanke eller blev du upprörd över att jag då i min tur tyckte detta va fel och fult. Du får ursäkta, men jag förstår inte.

Jag är upprörd över att man så oreflekterat bara tror på ett sånt uttalande och sedan vidarebefordrar det hur som helst. För mig handlade det om livet, om att gå in i något mycket mer än bara ett jobb. Och idag sörjer jag just detta.

Ord, N|.

… eller ”bra talat” som det skulle heta på gammelsvenska.

Ja, jag tror inte att det är fel att säga att valet att bli präst är ett kall. Sedan beror det på vad man lägger i det ordet, men jag tycker att Maria formulerade något som skulle kunna liknas vid en definition att yrket väljer dig.

du, jag låg och tänkte på det där igår kväll och egentligen så är det hela inte så konstigt. hela diskussionen reflekterar ju egentligen hur vi ser på religion idag vilket är tämligen komplext.
en präst idag är ett mellanting mellan en andlig syokonsulent och en turistguide med en stark dragning åt det senare medans religion och i synnerhet tro i sig fortfarande ses som något dramatiskt. svarta kappor, celibat och fördömande pekpinnar.

de flesta idag tror på något men väldigt få skulle vilja säga att de är religiösa för de passar inte in i den filmatiserade mallen av hur en religiös människa är. på något vis har (den dramatiserade) religionen blivit en motpol till hur vi lever idag och den måste vara statisk för att vi inte ska tro att vi tappat fotfästet.

jag tror det är just det som upprör läsarna av den andra bloggen : prästerna ska inte synas ute i samhället. de ska inte synas på nätet, inte leva i nutiden och de ska födas in i religionen, inte faktiskt studera till en yrkesroll precis som alla vi andra. man förlöjligar en mans skäl att han plugga till präst för det är så mycket enklare än att förstå att grannkillen som är precis som en själv väljer en sådan väg. om han väljer det, varför har då inte jag valt det? vad är det som fattas mig?
tanken är nog: om prästerna är som vi, hur är egentligen då vi? om du inte kan bli räddad från dig själv, saved, upplyft och allt det där, vad är då egentligen motpolen?

jag tror helt enkelt att många har missat vad tro innebär.

Lisa. Det där är nog den skarpsinnigaste analys som jag läst.

Nåja. Det är väl fortfarande inget egentligt officiellt krav att man måste tro på en gud eller så för att bli präst. Det förutsätts kanske men finns det krav? Hur kontrolleras äktheten i troendet i så fall? Kan tänka mig att det är ungefär som att bli anställd av arbetarrörelsen (eller i alla fall som det var förr, tror de har skrotat detta nu) ”vi förutsätter att du delar arbetarrörelsens värderingar”.

Du blir inte präst utan att tro. Sen är tro en subjektiv sak men den rejäla (under hela studietiden) testperiod och alla intervjuer man genomgår innebär att det är oerhört svårt att komma undan med att inte tro.

Sen är frågan: varför skulle någon välja ett jobb som är dåligt betalt och med dåliga arbetstider och där man blir utsatt för så många människors förutfattade meningar utan att man tror på det som kyrkan står för. Det är inte logiskt.