Jag lider (eller lider och lider: det är något sorts jävla offertänkande) – jag är diagnosicerad med kronisk depression (dysthemia), och eftersom jag gått med den så länge (sedan jag var sju) har den verkligen blivit kronisk. Det är ingen som längre egentligen tror på att jag skulle kunna bli frisk. Mina skov sker cykliskt och mycket intensivt. Min diagnos innehåller också reaktiva delar och andra delar vilket gör att det är få som har samma problematik: helt enkelt tar de flesta livet av sig ganska snart.
Med jämna mellanrum blir det svart, hela min värld mörknar. Det som jag kallar ”mina demoner” (känslan är rätt lik den känsla som JK Rowling gett dementorerna) tar över och jag får lov att spendera min energi att bekämpa dem. Det är som att bli uppäten, som att falla ner i svarta vatten och inte kunna andas. Det är många gånger jag har varit på väg att göra slut på allt, det kräver så mycket energi att kämpa emot. Det brusar av svärta som också gör fysiskt ont. Mitt adrenalinpåslag blir ännu högre vilket gör att kroppen slits hårt. Samtidigt har jag faktiskt överlevt. För det jag har är i princip en dödlig sjukdom: andelen av självmord är mycket hög med den här diagnosen. Det finns något som hela tiden kämpar emot, något i mig som envist tar över när jag medvetet känner att jag är på väg att ge upp. Jag vet inte vad det är – kanske en sorts inbilskhet: att jag tänker fan bestämma själv när det är slut – det ska inte min sjukdom göra.
Igårkväll var en sån resa. Plötsligt svartnar världen. Det spänns ett hårt järnband runt mitt bröst och jag får svårt att andas (panikångest). Sedan faller jag och känner hur de onda tankarna, uppgivenheten och meningslösheten liksom tar tag i mig med långa kalla fingrar.
Just när det sker så kan jag inte berätta, då finns inte någon möjlighet att förklara. Däremot försöker jag hitta saker som gör att jag kan ”pysa” ut.
Så en dag kan det vara över. Men idag är inte den dagen.