En person som ska gå på bio funderar över två saker: Finns det någon film som jag är intresserad av att se? Det vill säga: "Går det någon bra film?" Kan jag gå på den filmen? Det vill säga: "När börjar den?" Det första handlar om utbud. För att informera om detta krävs marknadsföring - idag krävs det att detta också sker via sociala medier. Att det finns personer som skrivit om filmen och även berättar för den som läser det att filmen faktiskt går på bio. Det andra handlar om ren logistik - en informationsbit som ska vara enkel att få fram, och som behöver vara spridd. Men SF har inte förstått ett dugg. Efter att ha spenderat närmare ett dygn med att i princip oavbrutet diskutera sociala medier och deras impact på marknadskommunikation så hittar jag storyn om hur SF väljer att strypa en sajt vars mål är att ge läsare en tjänst, en möjlighet att hitta biotider - vilket i sin tur skulle ge SF fler besökare. Men se SF har ett obsolet sätt att se på "innehåll". Det är något man äger. Det vill man inte dela med sig av. SF är ett filmens sovjet, med strikt syn på vem som får länka till sajten, . SF:s informationsansvariga Thomas Runfors borde gått på vår kurs igår - när man ser hur han förklarar deras agerande: Plötsligt upptäckte vi sajten, de har aldrig sökt något samarbete och vi vill inte att vårt material ska finnas på andra sidor. På internet är innehållet oerhört viktigt och vi vill slå vakt om det. I ett mail till Bloggywood gör han nästintill halsbrytande saltomortaler i ren och skär dumhet: SF Bio har inte tvingat Biotider.se att stänga igen. De har själva tagit detta beslut. Däremot har vi varit aktiva för att förhindra dem och andra att profitera på vårt innehåll. Det är många sajter som söker ett vassare innehåll och bioprogrammet kan för många ge ett lyft innehållsmässigt. Det innehåll som finns på vår sajt och som drar besökare dit är SF Bios egendom och vi tycker inte det är OK för andra sajter att hur som helst publicera vårt innehåll på egna och andras sajter. Med tanke på det arbete vi lagt och fortfarande lägger ner på vår sajt vill vi naturligtvis att besökarna skall komma till oss och inte gå till andra sajter för att komma åt vårt innehåll. Runfors avslöjar också i SVD-artikeln att SF egentligen inte bryr sig om sin kärnaffär (antagligen på grund av att de är medvetna om att det inte finns någon annan distributör att välja) då det hela handlar om "principen": Det handlar om principen. De tar besökare från vår hemsida. Men är det inte bra att bioprogrammet sprids och därmed lockar fler besökare till era biografer? – Frågan är komplex. Ur marknadsföringssynpunkt kan det vara bra att tiderna sprids vind för våg, men de tar trafik från vår sida. Föreställningstiderna är vårt content på vår sida Bioprogrammen anses alltså inte vara "allmängods". SF gör här alla fel i boken i den nya medievärld som idag är verklighet: Information är inte något man kan "äga" utan något som man delar. Det är kontexten som är det viktiga - innehållet är värdelöst om ingen ser det. På ett sätt kan jag hålla med honom om att djuplänkningen är ett problem. Men sättet att hantera problemet från SF:s sida är ett större problem än att besökare kan missa första sidan. Istället för att blockera andra från att djuplänka borde SF sett till att använda sig av bättre strukturer, där erbjudandena dynamiskt finns med i samband med bokningssidorna. Att förklara något med att bara in genom "entrén" är okunnigt och slött. Biotiders affärsidé var att göra det enklare för SF:s kunder. SF vill inte att någon ska göra det enklare för deras kunder - SF är bara inriktade på att få trafiken exklusivt till sin sajt. Eftersom de lagt ner så mycket pengar på den. Sajten är alltså inte marknadsföring utan en egen affär. Runfors inser inte att det skett en maktförskjutning: från de "stora" till de "små". Hans märkliga uttalande ur DN-artikeln: Det är alltid så när den lille förlorar mot den store. Det kan uppfattas som om vi trycker ner dem.. Nej, Runfors. Det uppfattas som att ni inte fattar någonting. Det handlar inte om Biotider, det handlar om att ni helt enkelt ger er på era konsumenter som sett sajten som en tillgång. Slutsatsen är att Runfors snackar i nattmössan. SF väljer att strypa en sajt som gör (gratis) reklam för SF:s produkter. Anledningen är att SF vill äga sin information dvs. när (och var) filmer visas. Information som borde finnas på så många ställen som möjligt för att bli så tillgänglig som möjligt. Det här är ett tänkande som hör hemma någonstans på femtiotalet. SF tror att dagens nät handlar om den egna webbsidan. SF vill räkna besökare på sajten - uppenbarligen är det viktigare än att räkna besökare i biosalongen, Jardenberg menar att det hela antagligen handlar om hur SF kontra SF.se är organiserade. De anser att det är konsumenterna som ska göra jobbet - inte företaget som ska vara tjänsteinriktade mot konsumenterna. Det hela är helt enkelt ett rätt flagrant klavertramp. Av ett företag som idag har monopol på biofilmsdistribution och visning i Sverige. Staffan M diskuterar det hela och kommer fram till att det hela är mycket märkligt, och den juridiska grunden är knappast klar. Upphovsrättsmässigt är SF ute på mycket djupt vatten när de försöker att undvika allt "unsolicitated" samröre med övriga nätet. Är en tidsangivelse någonsin i en så pass unik konstnärlig höjd att det kan anses som upphovsrättsligt skyddat? SF och Runfors förstår inte ens normal varumärkesstrategi. Agerandet är huvudlöst och SF väljer helt enkelt att förstöra stora värden för sitt övergripande varumärke. SF gröper ur sin relation med konsumenterna genom att vägra dem tillgång spridd information om det enkla "när börjar filmen?", de väljer att blunda för sociala mediautvecklingen, de målar in sig i det hörn där fler och fler av de stora distributörerna av nöjesinnehåll ställt sig: de väljer att skjuta på sina egna konsumenter, anklaga dem för att vara tjuvar och förklarar att "om du vill komma till oss får du ta och gå till den sida som vi anvisar dig". SF kommer av mig och andra framöver användas som ett "bad case" när det kommer till hur ett företag ska behandla nätet, sociala medier och sina konsumenter. Garanterat. Andra bloggar om: SF, sf.se, sociala medier, utveckling, konsument, varumärke, princip, information, Thomas Runfors, kärnaffär

En person som ska gå på bio funderar över två saker:

1. Finns det någon film som jag är intresserad av att se? Det vill säga: ”Går det någon bra film?”
2. Kan jag gå på den filmen? Det vill säga: ”När börjar den?”

Det första handlar om utbud. För att informera om detta krävs marknadsföring – idag krävs det att detta också sker via sociala medier. Att det finns personer som skrivit om filmen och även berättar för den som läser det att filmen faktiskt går på bio. Det andra handlar om ren logistik – en informationsbit som ska vara enkel att få fram, och som behöver vara spridd.

Men SF har inte förstått ett dugg. Efter att ha spenderat närmare ett dygn med att i princip oavbrutet diskutera sociala medier och deras impact på marknadskommunikation så hittar jag storyn om hur SF väljer att strypa en sajt vars mål är att ge läsare en tjänst, en möjlighet att hitta biotider – vilket i sin tur skulle ge SF fler besökare. Men se SF har ett obsolet sätt att se på ”innehåll”. Det är något man äger. Det vill man inte dela med sig av. SF är ett filmens sovjet, med strikt syn på vem som får länka till sajten, . SF:s informationsansvariga Thomas Runfors borde gått på vår kurs igår – när man ser hur han förklarar deras agerande:

Plötsligt upptäckte vi sajten, de har aldrig sökt något samarbete och vi vill inte att vårt material ska finnas på andra sidor. På internet är innehållet oerhört viktigt och vi vill slå vakt om det.

I ett mail till Bloggywood gör han nästintill halsbrytande saltomortaler i ren och skär dumhet:

SF Bio har inte tvingat Biotider.se att stänga igen. De har själva tagit detta beslut. Däremot har vi varit aktiva för att förhindra dem och andra att profitera på vårt innehåll.
Det är många sajter som söker ett vassare innehåll och bioprogrammet kan för många ge ett lyft innehållsmässigt. Det innehåll som finns på vår sajt och som drar besökare dit är SF Bios egendom och vi tycker inte det är OK för andra sajter att hur som helst publicera vårt innehåll på egna och andras sajter.
Med tanke på det arbete vi lagt och fortfarande lägger ner på vår sajt vill vi naturligtvis att besökarna skall komma till oss och inte gå till andra sajter för att komma åt vårt innehåll.

Runfors avslöjar också i SVD-artikeln att SF egentligen inte bryr sig om sin kärnaffär (antagligen på grund av att de är medvetna om att det inte finns någon annan distributör att välja) då det hela handlar om ”principen”:

Det handlar om principen. De tar besökare från vår hemsida.
Men är det inte bra att bioprogrammet sprids och därmed lockar fler besökare till era biografer?
– Frågan är komplex. Ur marknadsföringssynpunkt kan det vara bra att tiderna sprids vind för våg, men de tar trafik från vår sida. Föreställningstiderna är vårt content på vår sida

Bioprogrammen anses alltså inte vara ”allmängods”. SF gör här alla fel i boken i den nya medievärld som idag är verklighet:

1. Information är inte något man kan ”äga” utan något som man delar. Det är kontexten som är det viktiga – innehållet är värdelöst om ingen ser det. På ett sätt kan jag hålla med honom om att djuplänkningen är ett problem. Men sättet att hantera problemet från SF:s sida är ett större problem än att besökare kan missa första sidan. Istället för att blockera andra från att djuplänka borde SF sett till att använda sig av bättre strukturer, där erbjudandena dynamiskt finns med i samband med bokningssidorna. Att förklara något med att bara in genom ”entrén” är okunnigt och slött.
2. Biotiders affärsidé var att göra det enklare för SF:s kunder. SF vill inte att någon ska göra det enklare för deras kunder – SF är bara inriktade på att få trafiken exklusivt till sin sajt. Eftersom de lagt ner så mycket pengar på den. Sajten är alltså inte marknadsföring utan en egen affär.
3. Runfors inser inte att det skett en maktförskjutning: från de ”stora” till de ”små”. Hans märkliga uttalande ur DN-artikeln:
   

   Det är alltid så när den lille förlorar mot den store. Det kan uppfattas som om vi trycker ner dem.

   . Nej, Runfors. Det uppfattas som att ni inte fattar någonting. Det handlar inte om Biotider, det handlar om att ni helt enkelt ger er på era konsumenter som sett sajten som en tillgång.

Slutsatsen är att Runfors snackar i nattmössan. SF väljer att strypa en sajt som gör (gratis) reklam för SF:s produkter. Anledningen är att SF vill äga sin information dvs. när (och var) filmer visas. Information som borde finnas på så många ställen som möjligt för att bli så tillgänglig som möjligt. Det här är ett tänkande som hör hemma någonstans på femtiotalet.

SF tror att dagens nät handlar om den egna webbsidan. SF vill räkna besökare på sajten – uppenbarligen är det viktigare än att räkna besökare i biosalongen, Jardenberg menar att det hela antagligen handlar om hur SF kontra SF.se är organiserade. De anser att det är konsumenterna som ska göra jobbet – inte företaget som ska vara tjänsteinriktade mot konsumenterna. Det hela är helt enkelt ett rätt flagrant klavertramp. Av ett företag som idag har monopol på biofilmsdistribution och visning i Sverige.

Staffan M diskuterar det hela och kommer fram till att det hela är mycket märkligt, och den juridiska grunden är knappast klar. Upphovsrättsmässigt är SF ute på mycket djupt vatten när de försöker att undvika allt ”unsolicitated” samröre med övriga nätet. Är en tidsangivelse någonsin i en så pass unik konstnärlig höjd att det kan anses som upphovsrättsligt skyddat?

SF och Runfors förstår inte ens normal varumärkesstrategi. Agerandet är huvudlöst och SF väljer helt enkelt att förstöra stora värden för sitt övergripande varumärke. SF gröper ur sin relation med konsumenterna genom att vägra dem tillgång spridd information om det enkla ”när börjar filmen?”, de väljer att blunda för sociala mediautvecklingen, de målar in sig i det hörn där fler och fler av de stora distributörerna av nöjesinnehåll ställt sig: de väljer att skjuta på sina egna konsumenter, anklaga dem för att vara tjuvar och förklarar att ”om du vill komma till oss får du ta och gå till den sida som vi anvisar dig”.

SF kommer av mig och andra framöver användas som ett ”bad case” när det kommer till hur ett företag ska behandla nätet, sociala medier och sina konsumenter. Garanterat.

Andra bloggar om: SF, sf.se, sociala medier, utveckling, konsument, varumärke, princip, information, Thomas Runfors, kärnaffär