Oj vad fel jag tycker du har här. Ett spädbarns död är ungefär det värsta jag kan tänka mig, strax följt av ett dödfött barn. Ett helt livs potential försvinner innan det ens har börjat – fan vad ont!

Kanske är upplevelsen och känslobandet något som varierar i relation till kön. För mamman så är det troligtvis generellt så att starka känslor byggs upp tidigare pga att barnet ju faktiskt är inneboende hos vederbörande från planteringsögonblicket.

I mitt eget fall så minns jag ju att jag visst hade starka känslor till min lilla knodd rätt tidigt men de tog rejält fart så där vid 18 månader eller så då hon gick från att vara ett erbarmerligt sött kolli till att bli en liten människa som man kunde interagera med. Givetvis fortsatt erbarmerligt söt. Manligt (faderligt) resp. kvinnligt (moderligt)?

Det klassiskt manliga påstås ju vara att agera eller uppmuntra aktion istället för empati och stöd. Ex. om damen i ens liv är nere så är det mer naturligt för mannen att per automatik bli fixar-Frasse och föreslå lösningar…medan damen bara vill ha en hand att hålla i och en axel att luta sig emot.

Det här går kanske igen i relation till barn med där fadern mer utgår från ett resultatinriktat perspektiv där funktion/interaktion får fokus à la ”nu ska vi trimma knodden så hon blir minst lika vass som farsloken”. ;)

Thomas Tvivlaren’s last blog post..Hardy är soft!

Oj vad fel jag tycker du har här. Ett spädbarns död är ungefär det värsta jag kan tänka mig, strax följt av ett dödfött barn. Ett helt livs potential försvinner innan det ens har börjat – fan vad ont!

Kanske är upplevelsen och känslobandet något som varierar i relation till kön. För mamman så är det troligtvis generellt så att starka känslor byggs upp tidigare pga att barnet ju faktiskt är inneboende hos vederbörande från planteringsögonblicket.

I mitt eget fall så minns jag ju att jag visst hade starka känslor till min lilla knodd rätt tidigt men de tog rejält fart så där vid 18 månader eller så då hon gick från att vara ett erbarmerligt sött kolli till att bli en liten människa som man kunde interagera med. Givetvis fortsatt erbarmerligt söt. Manligt (faderligt) resp. kvinnligt (moderligt)?

Det klassiskt manliga påstås ju vara att agera eller uppmuntra aktion istället för empati och stöd. Ex. om damen i ens liv är nere så är det mer naturligt för mannen att per automatik bli fixar-Frasse och föreslå lösningar…medan damen bara vill ha en hand att hålla i och en axel att luta sig emot.

Det här går kanske igen i relation till barn med där fadern mer utgår från ett resultatinriktat perspektiv där funktion/interaktion får fokus à la ”nu ska vi trimma knodden så hon blir minst lika vass som farsloken”. ;)

Thomas Tvivlaren’s last blog post..Hardy är soft!

Jag kanske är konstig, men när mina barn var små var jag mer rädd att det skulle hända mig nåt än att det skulle hända dem något. Jag klarar mig ju utan mina barn, men var mer rädd att dom skulle få det tufft utan mig.

Har också haft de tankarna. Numera blandas de oftare upp av de mer egoistiska varianterna där jag betvivlar att jag skulle vilja/orka leva om något hände min dotter.

Den skit som livet haft i sitt sköte har gjort mig hyfsat hårdhudad och stryktålig (för att inte tala om rätt duktig på att slå tillbaka) men jag har ruggigt dåligt försvar mot det som ex. hänt Engla.

För att vara så vänster hjärnhalvedominant som undertecknad så är det intressant hur extremt känslosam jag kan bli i relation till min dotter. En och annan tår hålls tillbaka i sammanhang som ex- att jag ibland blir helt fascinerad av (och stolt) över att hon ofta är så jäkla bright och rolig.

En tanke, som Josh redan varit inne på, är att biologismen har ett finger med i spelet. Barn är en investering och förutsättning för artens överlevnad och följaktligen så har evolutionen verkat för att maximera överlevnadspotentialen för barn genom synergistiska faktorer som intensiv emotionalitet i relation till dem.

Thomas Tvivlaren’s last blog post..Hardy är soft!

Jag kanske är konstig, men när mina barn var små var jag mer rädd att det skulle hända mig nåt än att det skulle hända dem något. Jag klarar mig ju utan mina barn, men var mer rädd att dom skulle få det tufft utan mig.

Har också haft de tankarna. Numera blandas de oftare upp av de mer egoistiska varianterna där jag betvivlar att jag skulle vilja/orka leva om något hände min dotter.

Den skit som livet haft i sitt sköte har gjort mig hyfsat hårdhudad och stryktålig (för att inte tala om rätt duktig på att slå tillbaka) men jag har ruggigt dåligt försvar mot det som ex. hänt Engla.

För att vara så vänster hjärnhalvedominant som undertecknad så är det intressant hur extremt känslosam jag kan bli i relation till min dotter. En och annan tår hålls tillbaka i sammanhang som ex- att jag ibland blir helt fascinerad av (och stolt) över att hon ofta är så jäkla bright och rolig.

En tanke, som Josh redan varit inne på, är att biologismen har ett finger med i spelet. Barn är en investering och förutsättning för artens överlevnad och följaktligen så har evolutionen verkat för att maximera överlevnadspotentialen för barn genom synergistiska faktorer som intensiv emotionalitet i relation till dem.

Thomas Tvivlaren’s last blog post..Hardy är soft!

Oj vad fel jag tycker du har här. Ett spädbarns död är ungefär det värsta jag kan tänka mig, strax följt av ett dödfött barn. Ett helt livs potential försvinner innan det ens har börjat – fan vad ont!

Oj vad fel jag tycker du har här. Ett spädbarns död är ungefär det värsta jag kan tänka mig, strax följt av ett dödfött barn. Ett helt livs potential försvinner innan det ens har börjat – fan vad ont!

Det är ganska enkelt: närhetsaspekten och inlevelseaspekten. Läste du aldrig min D-uppsats? ;)

självklart läste jag din uppsats ;)

och självklart gör närheten att vi lever oss in mer. det känns mer. svenska offer får till skillnad från sudanesiska mer utrymme i media Vilket ytterligare förstärker bilden av att ett svenskt barn är mer värdefullt än ett sudanesiskt.

Det är ganska enkelt: närhetsaspekten och inlevelseaspekten. Läste du aldrig min D-uppsats? ;)

självklart läste jag din uppsats ;)

och självklart gör närheten att vi lever oss in mer. det känns mer. svenska offer får till skillnad från sudanesiska mer utrymme i media Vilket ytterligare förstärker bilden av att ett svenskt barn är mer värdefullt än ett sudanesiskt.

Det är ganska enkelt: närhetsaspekten och inlevelseaspekten. Läste du aldrig min D-uppsats? ;)

Jag är glad att du tog upp det här. Det hade varit nästa steg i diskussionen annars. Bättre en fågel i handen…

Fredo’s last blog post..Fattaru?