Det som händer i Gaza och Israel är svårt att skriva om - det är en krutdurk på så många sätt även som bloggare. Fr a för mig som av olika anledningar har svårt att svart-vitt bara ta ställning för just en sida. Jag är en gammal palestinavän och PLO-anhängare samtidigt som jag känner mycket för judendom och det som hänt liksom att jag har vissa arv in i folket. Jag har spenderat många timmar att studera judendom som både religiös men också historisk entitet vilket gör att jag kan förstå varför man väljer att göra saker som för oss västerlänningar känns främmande. För det är lätt att glömma det faktum att i grunden för varje krig ligger en värderingsplattform där hur man ser på andra människor, hur man ser på proportionalitet och liknande styrs av grundfästa värderingar. För Israel är det en annan än för kristna västerlandet. För judar handlar det om att genom årtusenden varit förföljda och där själva folket - blodsbandet - är det som fått bli det viktigaste. Viktigare än land. Samtidigt så innebär Israel "det förlovade landet" - att judarna äntligen fått ett eget land vilket gör att man vill försvara det.
Försvarar det övervåld? Nej, men det kan förklara det. Sen är det upp till vars och ens egen subjektiva moral att fördöma - och upp till världsmedborgarna att säga "sluta!". Men det är knappast möjligt att sätta en objektiv moral på det som sker. Själv anser jag att det dels är meningslöst med "head counts" där man menar att Israel förlorat färre personer i raketattackerna och att bombningarna är fel utifrån hur många som dör. Jag försöker ändå se båda sidor som startande men Israel måste inse sin övermakt och det är alltid den starkare som har ansvar för proportionaliteten. Själv har jag svårt för vedergällningsdoktriner i allmänhet - det är sällan speciellt meningsfullt i annat än som terrorbalans. Problemet blir i en värld där terrorismen blivit en självklar del av krigets vardag - vem är vän och vem är fiende? Vem är civil och vem är soldat? Och visa mig det krig där civila inte är de största offren...
Igår pågick en rätt intressant diskussion på Jaiku där jag fick möjligheten att sätta några åsikter på pränt i goda vänners lag. Diskussionen startade på grund av det här sms-et skrivet av en norsk narkosläkare, som fick mig att tyvärr fundera över "är det inte bara ännu ett propagandatrick?" vilket visar svårigheterna som finns i nyhetsrapportering generellt idag när allt går väldigt snabbt, men fr a när det handlar om Palestina/Israelkonflikten. För är det några kombattanter som kan propagandakrig så är det de här två: de har förfinat den delen av krigandet genom årtionden.
Via Twitter kommer en strid ström av uppgifter (fr a via hashtaggen #gaza), fascinerande är att inse att båda sidor nu lärt sig att använda mikrobloggandet för sin propaganda. Också. Problemet som Israel gör är att stänga ute medierna och försöka att på många olika sätt tysta de som fortfarande lyckas att rapportera. För mig personligen är det roligt att se att sociala medier och web 2.0 än en gång visar hur medielandskapet förändrats i grunden. Israel vet att världssamfundet anser att de gör fel. Problemet är att många israeler då anser att vi andra inte förstår dem. Så hamnar man på varsin sida om ett stort gap av värderingar. Ett klassiskt "vi och de andra" som helt enkelt skapar ännu fler konflikter och fördjupar de som redan finns.
Varför händer det nu? Jag tror att det är väl medvetet från båda sidor. Svagheten med att ha ett starkt land som USA där det just nu egentligen inte finns någon politisk ledning eftersom en president avgår, Bush är en lame duck men styr fortfarande över USAs roll i säkerhetsrådet, och en annan snart ska gå på, Obama har inte sin stab eller de facto-makt, vilket innebär att både Hamas och Israel nu ser möjligheten att positionera sig både internt men också i världssamfundet. Obama får en ny situation att hantera där båda på olika sätt flyttat runt spelbrickorna. Det är också val i Israel: Hamas vet det och väljer att skicka missiler för att tvinga israeliska politiker till att hantera Gaza. Det blir en världsfråga igen, diplomaterna reser till Jerusalem och Hamas kan vinna opinionssegrar som de behöver gentemot Fatah.
Det hela ger mig sorg i hjärtat.
Det som händer i Gaza och Israel är svårt att skriva om – det är en krutdurk på så många sätt även som bloggare. Fr a för mig som av olika anledningar har svårt att svart-vitt bara ta ställning för just en sida. Jag är en gammal palestinavän och PLO-anhängare samtidigt som jag känner mycket för judendom och det som hänt liksom att jag har vissa arv in i folket. Jag har spenderat många timmar att studera judendom som både religiös men också historisk entitet vilket gör att jag kan förstå varför man väljer att göra saker som för oss västerlänningar känns främmande. För det är lätt att glömma det faktum att i grunden för varje krig ligger en värderingsplattform där hur man ser på andra människor, hur man ser på proportionalitet och liknande styrs av grundfästa värderingar. För Israel är det en annan än för kristna västerlandet. För judar handlar det om att genom årtusenden varit förföljda och där själva folket – blodsbandet – är det som fått bli det viktigaste. Viktigare än land. Samtidigt så innebär Israel ”det förlovade landet” – att judarna äntligen fått ett eget land vilket gör att man vill försvara det.
Försvarar det övervåld? Nej, men det kan förklara det. Sen är det upp till vars och ens egen subjektiva moral att fördöma – och upp till världsmedborgarna att säga ”sluta!”. Men det är knappast möjligt att sätta en objektiv moral på det som sker. Själv anser jag att det dels är meningslöst med ”head counts” där man menar att Israel förlorat färre personer i raketattackerna och att bombningarna är fel utifrån hur många som dör. Jag försöker ändå se båda sidor som startande men Israel måste inse sin övermakt och det är alltid den starkare som har ansvar för proportionaliteten. Själv har jag svårt för vedergällningsdoktriner i allmänhet – det är sällan speciellt meningsfullt i annat än som terrorbalans. Problemet blir i en värld där terrorismen blivit en självklar del av krigets vardag – vem är vän och vem är fiende? Vem är civil och vem är soldat? Och visa mig det krig där civila inte är de största offren…
Igår pågick en rätt intressant diskussion på Jaiku där jag fick möjligheten att sätta några åsikter på pränt i goda vänners lag. Diskussionen startade på grund av det här sms-et skrivet av en norsk narkosläkare, som fick mig att tyvärr fundera över ”är det inte bara ännu ett propagandatrick?” vilket visar svårigheterna som finns i nyhetsrapportering generellt idag när allt går väldigt snabbt, men fr a när det handlar om Palestina/Israelkonflikten. För är det några kombattanter som kan propagandakrig så är det de här två: de har förfinat den delen av krigandet genom årtionden.
Via Twitter kommer en strid ström av uppgifter (fr a via hashtaggen #gaza), fascinerande är att inse att båda sidor nu lärt sig att använda mikrobloggandet för sin propaganda. Också. Problemet som Israel gör är att stänga ute medierna och försöka att på många olika sätt tysta de som fortfarande lyckas att rapportera. För mig personligen är det roligt att se att sociala medier och web 2.0 än en gång visar hur medielandskapet förändrats i grunden. Israel vet att världssamfundet anser att de gör fel. Problemet är att många israeler då anser att vi andra inte förstår dem. Så hamnar man på varsin sida om ett stort gap av värderingar. Ett klassiskt ”vi och de andra” som helt enkelt skapar ännu fler konflikter och fördjupar de som redan finns.
Varför händer det nu? Jag tror att det är väl medvetet från båda sidor. Svagheten med att ha ett starkt land som USA där det just nu egentligen inte finns någon politisk ledning eftersom en president avgår, Bush är en lame duck men styr fortfarande över USAs roll i säkerhetsrådet, och en annan snart ska gå på, Obama har inte sin stab eller de facto-makt, vilket innebär att både Hamas och Israel nu ser möjligheten att positionera sig både internt men också i världssamfundet. Obama får en ny situation att hantera där båda på olika sätt flyttat runt spelbrickorna. Det är också val i Israel: Hamas vet det och väljer att skicka missiler för att tvinga israeliska politiker till att hantera Gaza. Det blir en världsfråga igen, diplomaterna reser till Jerusalem och Hamas kan vinna opinionssegrar som de behöver gentemot Fatah.
Det hela ger mig sorg i hjärtat.
Bloggar etiketter: Fatah, fiende, Gaza, Hamas, Israel, judendom, krig, offer, Palestina, politik, propaganda, våld, vän, värderingar
![Reblog this post [with Zemanta]](http://img.zemanta.com/reblog_c.png?x-id=f4fa12cf-7cd9-4024-9146-7b46219cffdd)
Pingback: Thomas Hartman | In The Pendent » Liberalers enkelspårighet matar mellanösternkonflikten