Ulrika Good skriver om att bli pitchad som bloggare - och att säga nej. Hennes postning handlar om att faktiskt vara sann mot sig själv och sitt skrivande. Jag tycker det är en oerhört viktig postning att läsa för alla som finns i bloggosfären (ja, ordet är sjukt sticky...) - såväl bloggare som pr-människor. kände jag att det skulle innebära att bloggande skulle förenas med prestationskrav, vilket alltså gör att jag låser mig och inte tycker det är kul längre. Jag vill ju liksom inte komma hem till ett jobb till, det är inte därför jag har den här hobbyn. Det här är lite av den gordiska knuten för både oss som bloggar - och oss som jobbar med att försöka hitta ett bra sätt att använda sociala medier som en marknadskommunikationskanal. För det senare är både intressant och nödvändigt för att digitala medier ska kunna ta ett ytterligare steg i sin utveckling - och samtidigt är det än viktigare att det görs rätt och inte på det sätt som klåpare valt att göra med telemarketing. Det får inte vara intrusivt, det får inte innebära krav och att styra bloggare och andra - marknadsföring idag är viral i alla stycken och det innebär också att den måste vara ärlig. Att kommunicera med marknaden idag handlar om att föra konversationer - och det kräver takt och ton, och transparens. Det som Blondinbella gör handlar om dålig marknadskommunikation i längden ((Det stämmer förhoppningsvis till eftertanke i Blondinbellalägret att hon inte blev nominerad till Stora Bloggpriset)). Det kommer inte att hålla: att försöka flyga under radarn går ett kort tag - sedan tappar man höjd och slår i backen. Det är därför det är viktigt att både hålla kontakt och fråga sådana som Ulrika och liknande bloggare och att sedan vara mycket ärlig och inte ställa krav respektive att alla ska spela med öppna kort. En av sociala medie-scenens stora teoretiker Chris Brogan råkade ut för en rejäl storm när han faktiskt skrev en sponsrad postning om K-Mart och leksaker. Hans grundläggande syn på sina val att skriva sponsrade postningar är den här: My take is this: if I write about something where I have been obviously influenced, I will disclose this. If I’m writing about something for passion, then I’m just going to write about it. I see lots of PR people stuck in the trap of writing, “they’re not a client - I just love what they do.” Screw that. I’ll tell you who pays me and everyone else is someone I’m writing about because I like what they do. Det var många som hade åsikter om det. Chris Brogan själv är noga med att det ska vara full disclosure men ser det också som en viktig sak att diskutera ämnet: It doesn’t mean that everything on the web is geared towards advertising. In fact, that’s the beauty of it. This is the first medium in modern history to be built NOT for commercialism, but instead, for communication. And people can survive quite nicely without dealing with making money. Perfectly fine, acceptable, and part of the web. Chris Brogan har valt att göra det flera gånger och jag tycker att det är både modigt och smart - eftersom han faktiskt sätter fingret på ett antal problem med sociala medier som marknadsföringskanal men Jeremiah Owyang ((Ok, nu är det bara Seth Godin kvar så har jag petat in alla mina gurus i samma postning)) visar också problemen och farorna. I grunden handlar det helt enkelt om tillit och personligt förtroende. Och det är upp till varje bloggare att välja vilken väg man vill gå. Jag tror inte att det är farligt - så länge man berättar vad man gör och varför. Jag skulle gärna se att fler bloggare hade råd och möjlighet att faktiskt göra sin grej - om det innebär att de också väljer att skriva om saker de blivit pitchade - och betalda för så är det ok - så länge man gör det öppet och med passion. Som bloggare är det personliga varumärket extremt viktigt - vilket innebär att de varumärken man väljer att samarbeta med ska vara sådana som man vill koppla till sitt varumärke: eftersom det blir så när man går in i en professionell relation. Opassande-Emma skriver i en kommentar hos Ulrika en sak som är minst lika viktig: hur vi påverkas av läsarframgångar - något som kanske kan vara än så mycket påverkande av vad vi skriver och hur vi hanterar vårt bloggande: faktum är att vi läsare kan tendera att vara minst lika krävande och förvänta oss prestationer på det ena eller andra viset. Styrkan i det du skriver är att hålla reda på gränsen och inte gå över den.

Ulrika Good skriver om att bli pitchad som bloggare – och att säga nej. Hennes postning handlar om att faktiskt vara sann mot sig själv och sitt skrivande. Jag tycker det är en oerhört viktig postning att läsa för alla som finns i bloggosfären (ja, ordet är sjukt sticky…) – såväl bloggare som pr-människor.

kände jag att det skulle innebära att bloggande skulle förenas med prestationskrav, vilket alltså gör att jag låser mig och inte tycker det är kul längre.
Jag vill ju liksom inte komma hem till ett jobb till, det är inte därför jag har den här hobbyn.

Det här är lite av den gordiska knuten för både oss som bloggar – och oss som jobbar med att försöka hitta ett bra sätt att använda sociala medier som en marknadskommunikationskanal. För det senare är både intressant och nödvändigt för att digitala medier ska kunna ta ett ytterligare steg i sin utveckling – och samtidigt är det än viktigare att det görs rätt och inte på det sätt som klåpare valt att göra med telemarketing. Det får inte vara intrusivt, det får inte innebära krav och att styra bloggare och andra – marknadsföring idag är viral i alla stycken och det innebär också att den måste vara ärlig. Att kommunicera med marknaden idag handlar om att föra konversationer – och det kräver takt och ton, och transparens.

Det som Blondinbella gör handlar om dålig marknadskommunikation i längden¹. Det kommer inte att hålla: att försöka flyga under radarn går ett kort tag – sedan tappar man höjd och slår i backen. Det är därför det är viktigt att både hålla kontakt och fråga sådana som Ulrika och liknande bloggare och att sedan vara mycket ärlig och inte ställa krav respektive att alla ska spela med öppna kort.

En av sociala medie-scenens stora teoretiker Chris Brogan råkade ut för en rejäl storm när han faktiskt skrev en sponsrad postning om K-Mart och leksaker. Hans grundläggande syn på sina val att skriva sponsrade postningar är den här:

My take is this: if I write about something where I have been obviously influenced, I will disclose this. If I’m writing about something for passion, then I’m just going to write about it. I see lots of PR people stuck in the trap of writing, “they’re not a client – I just love what they do.” Screw that. I’ll tell you who pays me and everyone else is someone I’m writing about because I like what they do.

Det var många som hade åsikter om det. Chris Brogan själv är noga med att det ska vara full disclosure men ser det också som en viktig sak att diskutera ämnet:

It doesn’t mean that everything on the web is geared towards advertising. In fact, that’s the beauty of it. This is the first medium in modern history to be built NOT for commercialism, but instead, for communication. And people can survive quite nicely without dealing with making money. Perfectly fine, acceptable, and part of the web.

Chris Brogan har valt att göra det flera gånger och jag tycker att det är både modigt och smart – eftersom han faktiskt sätter fingret på ett antal problem med sociala medier som marknadsföringskanal men Jeremiah Owyang² visar också problemen och farorna.

I grunden handlar det helt enkelt om tillit och personligt förtroende. Och det är upp till varje bloggare att välja vilken väg man vill gå. Jag tror inte att det är farligt – så länge man berättar vad man gör och varför. Jag skulle gärna se att fler bloggare hade råd och möjlighet att faktiskt göra sin grej – om det innebär att de också väljer att skriva om saker de blivit pitchade – och betalda för så är det ok – så länge man gör det öppet och med passion. Som bloggare är det personliga varumärket extremt viktigt – vilket innebär att de varumärken man väljer att samarbeta med ska vara sådana som man vill koppla till sitt varumärke: eftersom det blir så när man går in i en professionell relation.

Opassande-Emma skriver i en kommentar hos Ulrika en sak som är minst lika viktig: hur vi påverkas av läsarframgångar – något som kanske kan vara än så mycket påverkande av vad vi skriver och hur vi hanterar vårt bloggande:

faktum är att vi läsare kan tendera att vara minst lika krävande och förvänta oss prestationer på det ena eller andra viset. Styrkan i det du skriver är att hålla reda på gränsen och inte gå över den.

1. Det stämmer förhoppningsvis till eftertanke i Blondinbellalägret att hon inte blev nominerad till Stora Bloggpriset [↩]
2. Ok, nu är det bara Seth Godin kvar så har jag petat in alla mina gurus i samma postning [↩]

Bloggar etiketter: bloggande, bloggosfären, Blondinbella, Chris Brogan, digitala medier, full disclosure, Jeremiah Owyang, marknadsföring, marknadskommunikation, relation, Seth Godin, sociala medier, sponsring, Ulrika Good, varumärke, viral