Kyrkan. Det har varit mycket diskussioner om kyrkan det senaste dygnet. Kanske för att det imorgon är Kristi Himmelfärdsdag, kanske för att jag för en gång skull har tid att läsa annat än sociala medie-bloggar. Kanske för att genom olika saker som händer i det privata har det gamla livet återkommit som ett minne, som en reflex. Det är säkert många som tycker det är lite underligt – det är ju nu sex år sedan jag gjorde min sista gudstjänst som präst. Men oavsett min icke-tro, mitt avsagda ämbete så berör det mig fortfarande.
En av de saker som jag hade svårast för när det gällde hur Svenska kyrkan tänkte var själva byggnaderna. Att man var beredd på att gå väldigt långt, ta bort väldigt mycket pengar från själva församlingsarbetet för att se till att de gamla kyrkorna inte förföll. Så är det fortfarande och jag läser hos en av de personer som gjort samma resa som jag gjort, Sven-Åke B, att ärkebiskop Anders Wejryd nu är ute med tiggarstaven för att få slippa beskattning av prästlönetillgångarna (en märklig kvarleva från tiden då prästen fick del av tionde) och få minst en halv miljard extra till kyrkan för att kunna ta hand om gamla hus. Ärkebiskopen själv erkänner att många kyrkor står illa till eftersom Sverige förändrats men menar uppenbart att dessa kyrkor, många som inte används mer än några söndagar på sommaren är skyddsvärda som kulturarv.
Och jodå, svensken i gemen gillar kyrkor. De ska bara finnas där. Till att gå i kanske vid jul, dop och vigslar och möjligen för att gå in i när man är ute på semester. För Wejryds uppräkning av hur många som varit i Lunds domkyrka som ett bevis på att kyrkorna behövs blir (förutom galen då den stora kostnaden för kyrkobyggnaderna är de byggnader som ligger på landsbygden och sällan används) snurrig då man samtidigt ser på vikande medlemssiffror och ett snabbt sjunkande tal av bekännande kristna.
Kyrkan är ofta också en lokal som används för skolavslutningar. Erik Laakso stack ut hakan och menar att det är fel att ha skolavslutningar i kyrkan: skolan ska vara fri från religiösa och politiska åsikter. Hans argumentation är välkänd och tillför inget nytt till den diskussion som varje år blossar upp (kanske det är dags att börja säga “som bloggar upp” :)) runt sommaravslutningen. Och jag håller med honom. Framförallt tycker jag att kyrkan ska få chansen att, om man ställer upp med lokal, ska få chansen att sälja in sitt erbjudande – berätta om kristendomen. För det är många som försvarar skolavslutningen i kyrkan med liknande meningar som Lars J i kommentarsfältet hos Laakso:
En skolavslutning i kyrkan är inte oförenlig med en konfessionsfri skola.
Man behöver inte läsa trosbekännelsen även om man har skolavslutningen i kyrkan. På de skolavslutningar som jag varit på så var det rektorn som talade och religion och kristendom berördes överhuvudtaget inte.
Då tycker jag helt enkelt att kyrkan gjort våld på sig själv. Själv kan jag tycka att kyrkan då inte blir något annat än ett kulturarv. Något som jag också tycker att Wejryd slirar in mot: tron, engagemanget, själva kärnan om Jesu död och uppståndelse som räddning – och den punkt av mystik när det gudomliga och det världsliga möts har blivit satt på undantag. Kyrkan är ett kulturarv av sten och ska hålla käft om vad man står för på skolavslutningarna. Kyrkan ska ha rätt att vara kyrka även på skolavslutningar, att inte bara vara kulturarv. Det är en åsikt som jag uppenbarligen delar med en del inom kyrkan.
Samtidigt får kyrkan skylla sig själv om man, som Wejryd, helt går in på att det handlar om att bevara kulturarv. Att kyrkorna i sig är viktigare än kyrkans varumärke, varumärkets värden. Det osynliga blir inte längre synligt eftersom stenen får ett egenvärde.
Tycker att Sven-Åke skriver bra vad kyrkan bör göra:
När våra norrländska bönhus växte fram som svampar ur jorden var det som en följd av energin i väckelsen. Byggnaden var ett monument i sig. Yes we can, fast på västerbottniska! Det samma gäller folkets hus-rörelsen. Nu står båda typerna av hus och förfaller. Tiden har gått förbi. Folket bor någon annanstans, de gör något annat.
Och därför ska de förfalla. De ska bli till nya jordlager som det går att bygga nya byggnader på.
Eller för att citera en annan person som borde vara mer central även i diskussionen runt kyrkobyggnaderna:
"Allt detta som ni ser - det skall komma en tid då det inte lämnas sten på sten utan allt bryts ner." (Luk 21:6)
Uppdatering: Tony Guldbrandzén, biskop i Härnösand, menar att inga avslutningar i en kyrka kan betecknas som icke-religiösa. Så intressant att det finns så många som väljer att blunda för detta faktum:
Kommer man in i en kyrka möts man av bilder på Jesus och Maria, man ser en dopfunt, och så vidare.
- Och alla sjunger " Den blomstertid nu kommer", och det är ju en psalm, säger Härnösandsbiskopen till Sundsvalls Tidning.
Kyrkan. Det har varit mycket diskussioner om kyrkan det senaste dygnet. Kanske för att det imorgon är Kristi Himmelfärdsdag, kanske för att jag för en gång skull har tid att läsa annat än sociala medie-bloggar. Kanske för att genom olika saker som händer i det privata har det gamla livet återkommit som ett minne, som en reflex. Det är säkert många som tycker det är lite underligt – det är ju nu sex år sedan jag gjorde min sista gudstjänst som präst. Men oavsett min icke-tro, mitt avsagda ämbete så berör det mig fortfarande.
En av de saker som jag hade svårast för när det gällde hur Svenska kyrkan tänkte var själva byggnaderna. Att man var beredd på att gå väldigt långt, ta bort väldigt mycket pengar från själva församlingsarbetet för att se till att de gamla kyrkorna inte förföll. Så är det fortfarande och jag läser hos en av de personer som gjort samma resa som jag gjort, Sven-Åke B, att ärkebiskop Anders Wejryd nu är ute med tiggarstaven för att få slippa beskattning av prästlönetillgångarna (en märklig kvarleva från tiden då prästen fick del av tionde) och få minst en halv miljard extra till kyrkan för att kunna ta hand om gamla hus. Ärkebiskopen själv erkänner att många kyrkor står illa till eftersom Sverige förändrats men menar uppenbart att dessa kyrkor, många som inte används mer än några söndagar på sommaren är skyddsvärda som kulturarv.
Och jodå, svensken i gemen gillar kyrkor. De ska bara finnas där. Till att gå i kanske vid jul, dop och vigslar och möjligen för att gå in i när man är ute på semester. För Wejryds uppräkning av hur många som varit i Lunds domkyrka som ett bevis på att kyrkorna behövs blir (förutom galen då den stora kostnaden för kyrkobyggnaderna är de byggnader som ligger på landsbygden och sällan används) snurrig då man samtidigt ser på vikande medlemssiffror och ett snabbt sjunkande tal av bekännande kristna.
Kyrkan är ofta också en lokal som används för skolavslutningar. Erik Laakso stack ut hakan och menar att det är fel att ha skolavslutningar i kyrkan: skolan ska vara fri från religiösa och politiska åsikter. Hans argumentation är välkänd och tillför inget nytt till den diskussion som varje år blossar upp (kanske det är dags att börja säga “som bloggar upp” :)) runt sommaravslutningen. Och jag håller med honom. Framförallt tycker jag att kyrkan ska få chansen att, om man ställer upp med lokal, ska få chansen att sälja in sitt erbjudande – berätta om kristendomen. För det är många som försvarar skolavslutningen i kyrkan med liknande meningar som Lars J i kommentarsfältet hos Laakso:
En skolavslutning i kyrkan är inte oförenlig med en konfessionsfri skola.
Man behöver inte läsa trosbekännelsen även om man har skolavslutningen i kyrkan. På de skolavslutningar som jag varit på så var det rektorn som talade och religion och kristendom berördes överhuvudtaget inte.
Då tycker jag helt enkelt att kyrkan gjort våld på sig själv. Själv kan jag tycka att kyrkan då inte blir något annat än ett kulturarv. Något som jag också tycker att Wejryd slirar in mot: tron, engagemanget, själva kärnan om Jesu död och uppståndelse som räddning – och den punkt av mystik när det gudomliga och det världsliga möts har blivit satt på undantag. Kyrkan är ett kulturarv av sten och ska hålla käft om vad man står för på skolavslutningarna. Kyrkan ska ha rätt att vara kyrka även på skolavslutningar, att inte bara vara kulturarv. Det är en åsikt som jag uppenbarligen delar med en del inom kyrkan.
Samtidigt får kyrkan skylla sig själv om man, som Wejryd, helt går in på att det handlar om att bevara kulturarv. Att kyrkorna i sig är viktigare än kyrkans varumärke, varumärkets värden. Det osynliga blir inte längre synligt eftersom stenen får ett egenvärde.
Tycker att Sven-Åke skriver bra vad kyrkan bör göra:
När våra norrländska bönhus växte fram som svampar ur jorden var det som en följd av energin i väckelsen. Byggnaden var ett monument i sig. Yes we can, fast på västerbottniska! Det samma gäller folkets hus-rörelsen. Nu står båda typerna av hus och förfaller. Tiden har gått förbi. Folket bor någon annanstans, de gör något annat.
Och därför ska de förfalla. De ska bli till nya jordlager som det går att bygga nya byggnader på.
Eller för att citera en annan person som borde vara mer central även i diskussionen runt kyrkobyggnaderna:
”Allt detta som ni ser – det skall komma en tid då det inte lämnas sten på sten utan allt bryts ner.” (Luk 21:6)
Uppdatering: Tony Guldbrandzén, biskop i Härnösand, menar att inga avslutningar i en kyrka kan betecknas som icke-religiösa. Så intressant att det finns så många som väljer att blunda för detta faktum:
Kommer man in i en kyrka möts man av bilder på Jesus och Maria, man ser en dopfunt, och så vidare.
- Och alla sjunger ” Den blomstertid nu kommer”, och det är ju en psalm, säger Härnösandsbiskopen till Sundsvalls Tidning.
Bloggar etiketter: Anders Wejryd, byggnader, konfession, skolan, skolavslutning, Svenska kyrkan
