deeped noterar…

…att Laakso kör en tävling där man kan vinna en nu-domän. Jag är inte speciellt tävlingssugen och är det något som många är skeptiska till så är det .nu :). Men den som inte har någon domän och har en bra idé – varför inte tävla hos Erik?

…att det inte längre är frågan om utan att Internet som vi känner det är hotat. ACTA-programmet skrämmer en som fan – det driver, precis som ACAP-tänkandet, mot ett kabel-tv-internet där allt är strömlinjeformat, färdigförpackat och innanför olika väggar där dörrarna kontrolleras mer eller mindre synligt.  Karl-Sigfrid och andra moderater skriver en debattartikel som går ut på att Sverige ska villkora sin medverkan i ACTA, och även om man helst vill säga att “nej, Sverige ska fan inte ens delta” så vet man att det är försent. Det är en skrämmande framtid där frihet och möjligheten att yttra sig får stå tillbaka för immaterialrätt och företagsintressen. Tillsammans med Stockholmspaketet så blir snarare Internet ett hot än en möjlighet.

…att han har alldeles för dålig tid att läsa såna där annorlunda bloggar – ni vet, såna där som handlar om livet, som är välskrivna men som inte bara tar upp sociala medier, marknadsföring, planning – eller för den delen politik, pr och sånt där som jag måste läsa. Hittade Philip Wildenstam och fascineras av att läsa och inte veta om det är en del av romanen eller på riktigt.  Hittade Newyn och funderar över hur människor gör sina val. Eller garva rått åt Sir Prankmonkey.

Bloggar etiketter: , , , , , , ,

deeped noterar…

…att vissa inom försvarsmakten onekligen har svårt att förstå det här med tryckfrihet och liknande. Jag tror visserligen att det är ett misstag i grunden som gjort att Värnpliktsnytt fått sitt bredbandsabb avstängt men att en försvarsmaktsanställd väljer att uttala sig som berättas i DNs artikel oroar minst sagt i ljuset av FRA och andra lagar.

…att det är dags att sluta säga åt barnen att inte svära när de slår sig. Inte för att jag kan göra det som svär som fan själv men ändå. För forskare säger sig kunna visa att svärandet i samband med fysisk smärta faktiskt kan hjälpa mot smärtan enligt TIME. Det är onekligen en intressant aspekt att vi just svär utifrån att det är en instinkt för att uthärda smärtan:

”Swearing probably comes from a very primitive reflex that evolved in animals,” Pinker says. ”In humans, our vocal tract has been hijacked by our language skills,” so instead of barking out a random sound, ”we articulate our yelp with a word colored with negative emotion.”

och samtidigt kan det också visa sig att det är dumt att krydda det vanliga språket med svordomar eftersom hypotesen är att man då förminskar nyttan i att svära när man väl gör sig illa. Dock kan jag tycka att det verkar vara lite svajigt: utgångspunkten ska vara att män svär mer i vardagen – och det visar sig att män sämre utstår smärta än kvinnor. Enligt forskarna ska kvinnor svära utifrån mer emotiva skäl. Själv tror jag nog att smärtupplevelse och –uthärdande har många fler dimensioner än att svära.

…att Wikipedia inte har så kul bilder till sina faktafyllda artiklar.

…att även i Kalle Anka har diskussionen om piratkopiering kommit in. Det vill till att böja i tid det som krokigt ska bli (tips från Leo ErlandssonTwitter).

…att en del personer som utvecklar WordPress inte fattat realtidswebben för fem öre – det kan man lätt se på de kommentarer Bolstad fått runt sin finding om en icke-dokumenterad försämring av pingandet i nya WordPress 2.8. Även om det just nu inte rör mig personligen i ryggen så är det minst sagt anmärkningsvärt att man valt att göra det utan att dokumentera förändringen.

…att det är svårt för Piratpartiet att besvara frågor som inte tillhör deras kärna direkt. Nu handlar det om heteronormativitet, och även om jag tycker att Held är lite väl på gentemot Anna Trobergs vänliga svar så visar det här akilleshälen för PP. Det här är helt enkelt baksidan med att vara ett uttalat enfrågeparti som plötsligt ska navigera i en komplex politisk värld där man kommer att få frågor om andra saker än Internet och personlig integritet.

Reblog this post [with Zemanta]

Bloggar etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Man on the moon

Idag är det fyrtio år sedan människan för första gången gick på månen (kolla in foton). NASA gör stor sak av det och själv inser jag att, beroende på hur man ser på den något komplicerade frågan om konception kontra existens, funnits i fyrtio år. För enligt familjemyten så blev jag till natten när man väntade på att Apollo 11 skulle landa på månen. Alla var uppe och väntade på sändningarna och tja, nåt måste man göra när man väntar.

Visst är det fantastiskt med att kunna åka genom rymden – för några dagar sedan såg jag och sonen Star Trek: The motion picture där hela den drömmen liksom får sitt populärkulturella eruptiva centrum. Samtidigt kan jag – i reflex av myten om min tillblivelse natten då Neil Armstrong satte sin fot på en annan himlakropp än jorden – fundera om det svåraste inte ändå är att vara förälder.

Tanken slår mig då jag kan spegla det hur mina egna föräldrar misslyckats, hur jag själv varje dag är livrädd för att misslyckas i mitt eget föräldraskap liksom att jag pratat med en vän om hur lätt det är att själv ta på sig sina föräldrars tillkortakommanden och att min vän Fredrik blivit pappa vilket är stort.

För att bli förälder är lite som en månfärd. Det är en lång osäker resa och man vet inte om man kommer att nå målet helskinnat: både farkost och resenären som ska sätta sin fot i den nya planeten utanför den skyddande kapseln kan skadas på vägen och själva landningen är sällan enkel. Problemet är också att det egentligen är den enkla biten. Att sedan försöka att hitta en väg att gå vidare efter det; att göra rätt och hantera den nya fantastiska tillvaro som det är att bli förälder: det är den riktigt svåra resan.

Bloggar etiketter: , , , , , , , , ,

Klargörande angående förra postningen

Med anledning av att vissa missat grundläggande saker i min postning från igår: Jag är inte sjuk. Jag har en kronisk åkomma. Det hindrar mig inte i något. Det är som allergi, eller reumatism eller whatever. Jag mår bra. Jag är glad. Jag jobbar mycket, sover lite men det har jag gjort i hela mitt liv. Den stora faran för min del är inte stress utan frustration: att fastna i saker som inte går att lösa.

Så det är ingen fara med mig. Nu ska jag åka på Harry Potter med sonen.

Bloggar etiketter: , , , ,

Deppad eller deprimerad

Jag menar att det är en jäkla skillnad på att vara deppad och att vara deprimerad. Själv hanterar jag numera min kroniska depression utan medicin men med ganska stark psykisk kontroll. Eftersom en av bieffekterna för mig med medicinen är en kraftig viktökning så har jag ett ganska starkt incitament för att kontrollera bättre och försöka att känna igen symptomen och hantera dem. Min arbetsnarkomani är inte nödvändigtvis destruktiv då den många gånger handlar om ett sätt att överföra kraft från depressionen till att göra något. Sen tror jag också det är så att jag slutligen lärt mig leva med sjukdomen vilket innebär att jag inte behöver kemisk hjälp att hantera den. Sen skulle jag nog vilja säga att mitt nikotinanvändande till viss del är en sorts egenmedicinering…

Sleepless, som också är diagnosticerad med kronisk depression, skriver om just depression och det är en oerhört viktig post  och bör läsas av alla: de av oss som varit nere i det riktigt mörka hålet, medicinerat och haft oss känner igen oss och alla de som gärna försöker “gaska upp” den som är kliniskt deprimerad kan läsa för att förstå att det är meningslöst. Det blir ju snarare något som tillfredsställer den “uppgaskande” personens ego, eller i varje fall ett sorts vaccin mot om det värsta händer: “men jag sa ju åt henne/honom att ta sig samman och …”.

Det är inte möjligt att förklara hur det är att leva med kronisk depression. Men Sleepless kommer i närheten:

[…]är jag chockerad över hur djupt jag sjönk den gången, hur det kan vara möjligt för en människa att bli så dålig utan att någonting egentligen är fel. Och det är just det här ”egentligen” som jag tampas med. Jag vet att det finns kemiska orsaker till min depression, den som min psykiater diagnosticerat som kronisk, som gör att mina tankar så ofta omvandlas till depressiva. Ibland gör det att jag sjunker så djupt att jag inte kan ta mig upp utan hjälp. Men det är egentligen inget fel. Det är så depression fungerar och det är det som är så svårt att förklarara för någon som aldrig har varit deprimerad. Den där lilla inre gnistan av energi som människor tycks ha – eftersom människor är fantastiska – den inre kraft som får en person att gå upp ur sängen när han eller hon egentligen inte orkar, eftersom det åtminstone är bättre än att ligga kvar där för resten av livet. Det ar den gnistan som försvinner vid en depression.

 

Själv tror jag inte att man “ärver” en depression rent genetiskt, även om det finns indikationer på att det finns genetiska defekter som ärvs som gör att man som person kan ha en förutsättning för att bli deprimerad. För det som Sleepless skriver är väldigt sant:

Man blir aldrig så medveten om det blod som flyter i ens ådror och kopplar en samman med generationer av människor man aldrig träffat, som när man drabbas av en depression.

Självklart gör det mig ledsen, självklart inser jag att det finns såna drag hos mina barn. Det kan jag se nu. Jag önskar önskar jag kunde ta bort det där draget jag ser hos dem: det som jag vet kan skapa ensamhetens mara. Men det enda jag hoppas är att leva tillräckligt länge med dem att jag kanske kan ge dem kraft att inte sjunka in och ner.

Fortfarande så är depression något som gärna ses som en flykt undan – lite att Generation X är ena lata jävlar och säger att de är deprimerade. Staten är fortfarande inne på samma väg som när jag skrev om det förut. Eller som en hel del läsare valde att förklara: att jag var en jävla fjant. Att det sista man vill vara är deprimerad, det sista man vill känna är den gigantiska tomheten, den totala meningslösheten och den oerhörda dragningen efter att göra slut på alltihop: det fattar man inte. För mig är det här svårare idag än det var förut. Jag är idag mig själv och endast jag själv mig närmast när det gäller jobb. Faller jag så faller allt. Men samtidigt är jag en envis jävel: både när det gäller att hålla mig uppe nu, för att göra ett bra jobb och faktiskt nå den där drömmen till slut. Och jag är en envis jävel när det gäller att faktiskt inte mörka vad jag lever med. Om vi inte blir fler och fler som berättar hur det faktiskt är: då fortsätter depression att vara vår tids spetälska.

Bloggar etiketter: ,

deeped noterar…

…att människor är lättlurade och att det är enkelt att skapa viral spridning när man har en otrolig historia att berätta. Mashable har samlat ett gäng hoaxes från Internettiden.

…att en av de mest modiga personer inom kristenheten är Emanuel Karlsten på Dagen. För att sticka ut hakan så här när det gäller homosexualitet i en kristen tidning kräver extremt mycket mod och skinn på näsan. Fördelen är att alla homofobers fullkomligt idiotiska argument kommer i dagen (kommer i Dagen… pun not intended) men herregud – själv har jag blivit mordhotade av ett antal pingstvänner och Livets Ordare på Crossnet när jag förfäktade samma åsikter som Karlsten.

…att Josh slår sitt långhåriga huvud på spiken (igen) när han påpekar att tjafset runt diverse fotbollsklubbars officiella deltagande i Prideparaden är minst sagt bajsnödigt politiskt korrekt.

…att det är dyrt att röka kan jag skriva under på – men att betala 2000 gånger USAs hela statsskuld för ett paket cigg är lite tungt. Det intressanta i artikeln är att bankpersonalen “först förhöll sig kallsinniga”. Det får en att fundera om de ens kan räkna.

…att vissa har extrem otur. Paret som precis fått nycklarna till sin nyinköpta villa och satte igång frysen – och sen brann allt ner är nog i den gruppen. 

…att Beatrice Ask dumförklarar alla som anser att Stockholmsprogrammet handlar om ett register som kommer att starkt inskränka den personliga integriteten. Att kalla farhågor för “fantasier” kan inte tolkas som annat än att vår justitieminister förklarar alla kritiker som dumhuvuden.

….att Sleepless helt enkelt skriver alla kändisar som gnäller över “näthatet” på näsan. I grunden måste man faktiskt kunna skilja på kritik och hat, på kritiker och troll.

Fortfarande inte

hittat ett meningsfullt användande av Posterous. Idén är bra men frågan är varför man ska gå vägen om mailen? Visst – om man tänker det som ett sätt att jobba via mobil som inte har applikationer för bloggande men i övrigt? Jag vet inte…

Posted via email from deeped’s posterous

100 timmar för att förändra

En sak som fascinerar mig med grupper och socialpsykologi är just hur grupperingar och nätverk förändras över tid. Och i ett samhälle där själva grundbulten för hur vi socialiserar oss och grupperar oss förändras i grunden från minsta-gemensamma-nämnare och starka-gemensamma-normer till lösa nätverk med individen som centrum så är det spännande att se hur vi dels har svårt att förstå förändringen och dels hur det gamla sättet lätt försöker negligera, fördumma eller försöka förtrycka det nya.

Piratpartiet är något nytt. Precis som Miljöpartiet var för tjugo-tjugofem år sen (jodå en av mina vänner och jag spenderade mycket tid att diskutera deras frånvaro av ekonomisk politik) och tidigare arbetarrörelsen, frikyrkan, protestanterna … you name it så har det alltid varit ifrågasatt av det rådande.

Tänker på hur det nya idag är mycket mer transparent, snabbföränderligt och flytande när jag läser Jerry S postning om att han nu lämnar Piratpartiet. Jag förstår honom och ser det snarare som positivt – Piratpartiet bör inte utvecklas som de gamla partierna, som en grupp som stelnar och blir hierarkisk och styrd av regler. Jag tror det är oerhört viktigt och även om jag tror att det är alltför höga växlar  att vi redan skulle se det i Piratpartiet, så bör varje grupp som vill vara livaktig oroa sig för founders syndrome. Jag tror att många arbetsplatser och företag skulle behöva se över det och fundera över hur illa det kan vara ställt när en person som byggt upp verksamheten fastnar i den och sakta drar ner den.

Kontinuiteten då? Självklart viktig men jag är övertygad om att man kan skapa kunskapsöverföring respektive erfarenhetsplattform utan att det alltid är den som varit med längst, som har alla svaren och all erfarenhet som styr en grupp. I det fallet är jag fortfarande anarkist och menar att maktdelning, och ett platt ledarskap är önskvärt.

Så oavsett bakgrunden så tror jag att det Doktor Spinn gör är vist, både för att stå som gott exempel på hur en modern grupp ska fungera och för att visa hur förändringen alltid är positiv – även om personer flyttar sin position och sitt fokus. Jag hoppas att medlemmar i Piratpartiet accepterar och respekterar hans val – och ger honom credd för det han gjort. För vi bygger små delar i helheter, varje person har något som den utifrån sitt eget behov av att skapa, kan göra.

Reboot för några veckor sedan så var inte bara Falkvinge talare, utan också Matt Webb. Hans oerhört inspirerande renässansartade tal ligger fortfarande och gnager i bakhuvudet och i slutet hade han en uppmaning till alla: under 12 veckor – använd 100 timmar att lära dig och gör något för att förändra. Det borde vara en uppmaning till alla – ta och fundera på hur man kan förändra något. Vanligtvis bör man börja i sig själv – för genom att förändra sin position förändrar man alla andras positioner. Och då förändrar man världen.

Själv vet jag att jag kommer att använda mina 100 timmar till att bygga ett sidospår mot det jag gör just nu. Vad det är kan jag inte avslöja – jag är inte ens riktigt klar över vad det är själv fullt ut men det ger mig möjligheter att göra det jag gör i huvudspåret ännu bättre. Och samtidigt ger det mig redundans till att förflytta min position om jag finner det nödvändigt (vilket jag uppenbarligen upplever var femte år eller så :)).

Vad tänker du använda dina 100 timmar till?

Bloggar etiketter: , , , , , , , ,

deeped noterar…

…att Frida med sin Husmusen-blogg blivit cease or desistad av erotikbutiken Husmusen. Nu söker hon ett nytt namn och gör en tävling av det. Själv tycker jag att den där butiken med vuxenleksaker borde byta namn – mer märkligt namn har väl aldrig skådats… Låter som nån sorts halvporrigt försök att lyfta fram hemmafruar eller nåt…

… att jag själv har stort behov av en designer och WP-tema-fixare eftersom jag inte har tid att ta hand om utseendet på mina bloggar. Men jag har inga möbler att lotta ut :).

…den gamla nyheten om att Carolina Gynning gått ut och förklarat att hon ska sluta blogga (inse – det är en TT Spektra-nyhet … *suck*). Det intressanta är att hon inte gör det direkt – vilket väl vore det normala sättet om man är kränkt och upprörd utan “i slutet av juli”. Varför misstänker jag att hennes kontrakt med Stureplan.se går ut då och ingen vill ha henne som bloggare? Snacka om att bloggarna svalt ett väldigt blankt bete… Att några av hennes “banemän” går ut och drar gråtvalsen själva gör allt bara väldigt patetiskt.

…att Stockholmsprogrammet är riktigt ruggigt och att HAX och många andra skriver om det med den äran. Själv har jag liksom inte tid längre och det gör mig jävligt irriterad över sakers tillstånd. Samtidigt börjar det kännas som om det finns ett sorts ont genius bakom alla dessa inskränkningar av integriteten, jakt på frihet som inte är statligt subventionerad och jag hänfaller nästan till en lätt apatisk dystopisk känsla över att det fan är kört ändå. Maktlösheten är en rätt otäck känsla. Jag är inte i Sthlm imorgon annars hade jag demonstrerat jag med.

…funderar varför en text beställs, drivs igenom och sen inte publiceras på mer än en vecka. Den kunde blivit mycket bättre om jag fått fortsatt skriva på den ju…

Bloggar etiketter: , , , , , , , , , , , ,

Gud, tro och åttaåringens fråga

Terrorprinsessan frågade mig idag vid matbordet – helt oväntat: “Pappa, tror du på Gud?”. Det är ingen ny fråga och hon vet nog svaret men det blev ändå så att jag blev lite paff. Mitt svar blev något i stil med ”eh nej…” men samtidigt så startade det tankesvängen igen. En meme i bloggosfären har också handlat om Gud och exempelvis Anjo har skrivit en fantastisk text om sitt förhållande till Gud. Samtidigt har Humanisterna, eller Sturmarkarna som jag gärna kallar dem, spenderat ett par millar på en kampanj där bland annat en ”testa din tro”-sajt, gudfinnsnoginte.se ingick. Som teolog och allmänt irriterad över ateismens oinsikt om att själva vara beteendemässigt religiösa men förnekar det. Och jag satt ikväll och läste Inger Edelfeldts essä om Gud som är invecklad, problematiserande men också tankeväckande. Men tillbaka till den första frågan. För att börja med att förklara för eventuella nytillkomna läsare:

  • Jag har varit präst. Jag är teolog.
  • Jag har trott på Gud. Jag har varit kristen.
  • Jag är det inte längre. Och jag har ingen tro längre.

Så vad är jag då? För jag kallar mig inte ateist heller. För jag tror inte. Alls. Jag väljer att inte ta ställning. Jag är inte intresserad av diskussionen om Guds existens. Jag har känt Guds närvaro – och nu gör jag det inte. Det är så enkelt och kanske så komplicerat allt kan bli. Är det så att jag känner mig lurad? Nej. För i hela det här ligger att jag inte känner för att ta ställning varken för eller emot Guds existens, tro och tvivel och såna saker. För min del handlar det om att jag inte tror, det är en ytterst subjektiv sak – och jag behöver inte bevisa för mig själv eller andra om det är logiskt eller inte att säga att Gud finns eller inte. Om Gud finns, om det är en hon – fine: I stand corrected. Om hon inte finns, om det är så att allt är slut när det är slut. Fine, det är som det är då. Om det visar sig att vi återföds enligt karmalagen. Jahaja. Om jag blir mygga får jag åtminstone flyga.

För tillfället är jag människa. Det räcker. Jag försöker vara mer än jag blivit.

Fortsättningsvis så fortsätter jag att skriva ”Gud” men om det tidigare handlade om min dåvarande tro – då ”Gud” var den Gud som beskrivs i judeo-kristen tolkning så försöker jag framöver att använda termen utifrån tanken om gud som metafysisk och icke-skapad entitet oavsett konfession och teistisk religion.

För mig handlar ateism minst lika mycket om att vara religiös som att tro på någon teism. Att vara ateist handlar om att driva sin tro, sin upplevelse av Guds icke-existens med samma retorik och med samma inriktning på att överbevisa som vilken annan religion som helst. För i grunden handlar religion om att hålla ett antal teser som sanna – tro är ett försanthållande. För oavsett hur många smartskallar som försökt så har varken Guds existens eller icke-existens bevisats. För hela tiden finns det en blind fläck som inte går att bortse från. Det finns en metafysik som inte går att hantera med grundläggande logiska men inte heller teistiska argument. Det är hela tiden ett ekvilibrium av icke-vetande när det gäller Guds existens eller icke-existens. Helt enkelt: om vi skulle kunna veta med säkerhet det ena eller det andra: så skulle vi vid det här laget vara mer säkra än vi människor är.

Tro är djupt subjektivt. Och jag ogillar mer och mer den evangelisation: oavsett om den kommer från kristna eller andra teister, eller om den kommer från sturmarkarna och ateister, som bygger på att överbevisa och nedvärdera den andras tro (i ateisternas fall) respektive att inte respektera och ta diskussionen (i många kristnas fall) när den sker utan gör det hela till en metafysisk kamp om himlaherraväldet och gärna rabbla sin trosagenda som ett mantra.

Tro är djupt personligt. För oavsett om Gud skulle finnas, eller inte, så är upplevelsen av närvaron, upplevelsen av att det finns någon som hör ens bön viktig och sann. Jag ser det som djupt omoraliskt att försöka motbevisa detta – eller försöka att sätta in den i en klar och färdigförpackad tolkningsmodell à la pingst eller buddhism.

Tro är livsfarligt när den görs till en fundamentalism och till ett regelverk som ska uppehållas av många. För om något inte går att bevisa, eller påvisa – och när människor väljer att göra sin tolkning som gällande för alla så skapas grogrund för död och förintelse. Oavsett om det handlar om teism eller ateism. Jihadfundamentalister är lika farliga som sekulariseringsivriga ateister.

Jag har valt att inte tro. Och därmed kan jag inte välja sida – för jag kan inte säga att jag inte tror och därmed börja att argumentera för Guds icke-existens: eftersom det är en tro; ett försanthållande precis som att säga att Gud existerar. För min del är det sättet det enda för att inte hamna i samma trista diskussioner som alltid varit.

Problemet är väl när man ska försöka att förklara det för en åttaåring…

Reblog this post [with Zemanta]

Bloggar etiketter: , , , , , , , ,