Jag vill be om ursäkt om jag sårat Mogis eller Belle eller Amanda. Det var inte min mening, även om det kan verka så för vissa, och även om deras filmer fick vara exempel så försökte jag ändå att mer titta på själva fenomenet. Lite sarkastiskt, lite ironiskt och med ett uns elakhet men med glimten i ögat. Det var dumt. Jag misslyckades och det har för en del verkat som plumpt. Det kan tyckas som rätt taskigt mot de personer som blev exempel på fenomenet. Ber om ursäkt och om någon av de drabbade vill att jag tar bort postningen så gör jag det. Låt mig ändå försöka förklara: Jag borde vid det här laget lärt mig att det är korkat att göra en postning som bygger på double jeopardy-ironi. Min postning om “bloggmobbning” har tagits väldigt ordagrant. För mig är ordet bloggmobbning underligt: kan man mobba någon med ett verktyg? Mediamobbning? Hammaremobbning. Sen fick jag tips om ett antal filmer som jag helt enkelt tyckte var roliga, utifrån min fascination över något jag inte förstår.  Jag insåg också varför det varit så svårt att få gamla mediarävar att förstå nyttan med bloggar, med videobloggande osv, om det är modebloggare och såna filmer som varit deras enda ingång i bloggosfären. Sedan gjorde jag en personlig reflektion över fenomenet: jag blev sådär fascinerad över en helt ny kultur som öppnade sig och gjorde mig, dumt nog, rolig över det. I retrospektion lika dumt som det var dumt av Livingstone att kanske le åt nya kulturella uttryck i Afrika. Det som fascinerade mig var också den oerhört hårdföra ton som dök upp i kommentarsfältet. Vilket jag försökte skriva om mer kritiskt granskande både min egen och andras vilja att ibland nedvärdera andra alltför enkelt. Helt enkelt så insåg jag att det jag gjort, och framförallt varit en katalysator för var samma sak som skedde i exempelvis den i mitt tycke märkliga syn på modellen i Apolivareklamen etc. Det var rätt skrämmande. Det är också nu intressant att se att vissa väljer att kritisera mig men inte att 100000 väljer att “mobba” en viss person. Jag har blivit anklagad för översitteri: vilket skulle innebära att jag har någon sorts makt över modebloggarna i fråga. Vilket ju är ganska fånigt. Jag har bara uttryckt en åsikt, en recension av ett fenomen. Jag får höra att jag hatar kvinnor. Jahaja. Jag vet inte – men jag är sällan sen att lyfta fram andra bloggare som är *drumroll* av kvinnligt kön.  Dock sällan unga modebloggerskor utan mer personer i min egen ålder. Så det räknas antagligen inte. Självklart är det så att vi alla har gjort inspelningar i vår ungdom som vi kanske inte vill ska komma ut. Så är det: själv kan jag säga att demokassetterna med låten “Barsebäck” med gruppen ASA nog bör finnas kvar i glömskans arkiv. Och jag tror att vissa av de bloggare som nu går över till videobloggande nog kommer att roat le åt sina egna filmer om några år. Och jag håller med – det finns onekligen ett drag av driv hos dessa unga tjejer som snarare visar en god framtid för Sverige.  Men det försvarar inte att jag uppenbarligen gjort vissa personer en smula fundersamma över om jag mobbat. Det är mig fjärran faktiskt. Jag försökte vara noggrann att inte skriva om dessa personer mer av ett fenomen där det finns en sorts regelverk hur man ska vara och bete sig som är… märkligt. Tycker dock att en del kritiker kanske ska göra en viss självrannsakan över hur man själv skriver om andra personer – det är lätt att kasta sten i sitt eget glashus. Det intressanta är också att man glömmer att det är rätt många som skickat upp filmerna av sig själva på såväl Facebook som andra. Att många har skrattat åt filmerna själva men plötsligt får för sig att vara lite pk. Sila mygg och svälja elefanter är ibland lika lätt som att slinta till och bli plump istället för ironisk.
Jag vill be om ursäkt om jag sårat Mogis eller Belle eller Amanda. Det var inte min mening, även om det kan verka så för vissa, och även om deras filmer fick vara exempel så försökte jag ändå att mer titta på själva fenomenet. Lite sarkastiskt, lite ironiskt och med ett uns elakhet men med glimten i ögat.
Det var dumt. Jag misslyckades och det har för en del verkat som plumpt. Det kan tyckas som rätt taskigt mot de personer som blev exempel på fenomenet.
Ber om ursäkt och om någon av de drabbade vill att jag tar bort postningen så gör jag det.
Låt mig ändå försöka förklara:
Jag borde vid det här laget lärt mig att det är korkat att göra en postning som bygger på double jeopardy-ironi. Min postning om “bloggmobbning” har tagits väldigt ordagrant. För mig är ordet bloggmobbning underligt: kan man mobba någon med ett verktyg? Mediamobbning? Hammaremobbning.
Sen fick jag tips om ett antal filmer som jag helt enkelt tyckte var roliga, utifrån min fascination över något jag inte förstår. Jag insåg också varför det varit så svårt att få gamla mediarävar att förstå nyttan med bloggar, med videobloggande osv, om det är modebloggare och såna filmer som varit deras enda ingång i bloggosfären.
Sedan gjorde jag en personlig reflektion över fenomenet: jag blev sådär fascinerad över en helt ny kultur som öppnade sig och gjorde mig, dumt nog, rolig över det. I retrospektion lika dumt som det var dumt av Livingstone att kanske le åt nya kulturella uttryck i Afrika.
Det som fascinerade mig var också den oerhört hårdföra ton som dök upp i kommentarsfältet. Vilket jag försökte skriva om mer kritiskt granskande både min egen och andras vilja att ibland nedvärdera andra alltför enkelt. Helt enkelt så insåg jag att det jag gjort, och framförallt varit en katalysator för var samma sak som skedde i exempelvis den i mitt tycke märkliga syn på modellen i Apolivareklamen etc. Det var rätt skrämmande. Det är också nu intressant att se att vissa väljer att kritisera mig men inte att 100000 väljer att “mobba” en viss person.
Jag har blivit anklagad för översitteri: vilket skulle innebära att jag har någon sorts makt över modebloggarna i fråga. Vilket ju är ganska fånigt. Jag har bara uttryckt en åsikt, en recension av ett fenomen. Jag får höra att jag hatar kvinnor. Jahaja. Jag vet inte – men jag är sällan sen att lyfta fram andra bloggare som är *drumroll* av kvinnligt kön. Dock sällan unga modebloggerskor utan mer personer i min egen ålder. Så det räknas antagligen inte.
Självklart är det så att vi alla har gjort inspelningar i vår ungdom som vi kanske inte vill ska komma ut. Så är det: själv kan jag säga att demokassetterna med låten “Barsebäck” med gruppen ASA nog bör finnas kvar i glömskans arkiv. Och jag tror att vissa av de bloggare som nu går över till videobloggande nog kommer att roat le åt sina egna filmer om några år. Och jag håller med – det finns onekligen ett drag av driv hos dessa unga tjejer som snarare visar en god framtid för Sverige.
Men det försvarar inte att jag uppenbarligen gjort vissa personer en smula fundersamma över om jag mobbat. Det är mig fjärran faktiskt. Jag försökte vara noggrann att inte skriva om dessa personer mer av ett fenomen där det finns en sorts regelverk hur man ska vara och bete sig som är… märkligt.
Tycker dock att en del kritiker kanske ska göra en viss självrannsakan över hur man själv skriver om andra personer – det är lätt att kasta sten i sitt eget glashus. Det intressanta är också att man glömmer att det är rätt många som skickat upp filmerna av sig själva på såväl Facebook som andra. Att många har skrattat åt filmerna själva men plötsligt får för sig att vara lite pk. Sila mygg och svälja elefanter är ibland lika lätt som att slinta till och bli plump istället för ironisk.
Bloggar etiketter: förlåt, glashus, kommentatorer, kritiker, mobbning, modebloggare, ursäkt
Pingback: Deepedition » Mitt 2009 enligt Facebook