Uttrycket “lycka och glädje” kommer då och då ur munnen på Björn Mellstrand, VD på JMW. Jag gillar det uttrycket. Idag har jag känt det rätt intensivt. För en gångs skull har jag ätit frukost, tjatat om varma kläder, frågat om skolböcker, letat fleecejackor, hårgelé och skor, skrapat bilrutor och kört barnen till skolan. Det var mycket länge sen och det var just “lycka och glädje”. Och det ackompanjerat av en kall men vacker höstdagsmorgon. För mig är det en känsla som jag gärna tar vara på. Som många vet, och som många kan bli lite stressade av så är jag inte alltid den gladaste personen i alla lägen och att känna en känsla av lycka och glädje blir då speciellt. Idag landade den som en fågel Fenix i hjärtat. Våra ungar, som kan vara så kantiga, struliga, gnälliga, gosiga, underbara, smarta och roliga. Mitt i sin väg in i tweenage, i slutänden av att vara så där “barn”. Jag bara njöt av det. Självklart beror det på att jag så sällan har chansen att göra det, jag spenderar de flesta morgnar på vardagarna på väg till Stockholm eller i Stockholm. Och det är också en sorts lycka och glädje. För oavsett att det är slitsamt, längtan till barnen är stor så vågar jag än en gång att gå min egen väg. Jag har tänkt en del på det efter att träffat vännerna från förr som skakade om och startade ett par tanketrådar jag fått lov att cruncha i tysthet. Men jag är här nu: och det är gott och bra. Jag gör det jag är riktigt riktigt bra på och får hela tiden utmana mig själv eftersom kraven ökar desto större kunder man jobbar med. Jag jobbar med en massa smartskallar och träffar en massa underbart spännande människor hela tiden. Samtidigt har jag min bas här i Dalarna: barnen som oavsett mitt jobb är den yttersta meningen med livet. Det vet jag. Även om jag innan barnen kom var skeptisk – jag kunde tänka mig att leva utan barn så inser jag nu att mitt liv skulle varit så mycket fattigare. När  jag följer Linda och Davids kämpande och nu när det funkar så blir jag varm i hjärtat av det och minnena när det stod klart att jag skulle bli pappa. Förväntan, bävan, rädsla, lycka. Sen att följa barnen i varje steg av utveckling. Nu sitter man och diskuterar allt från fysik till dataspel med dem och ser hur de växer i både fysik och intellekt. Jag skulle idag inte vilja vara utan det heller. Så jag försöker i stressen runt allt som måste göras vila i den känslan.

Uttrycket “lycka och glädje” kommer då och då ur munnen på Björn Mellstrand, VD på JMW. Jag gillar det uttrycket. Idag har jag känt det rätt intensivt. För en gångs skull har jag ätit frukost, tjatat om varma kläder, frågat om skolböcker, letat fleecejackor, hårgelé och skor, skrapat bilrutor och kört barnen till skolan. Det var mycket länge sen och det var just “lycka och glädje”. Och det ackompanjerat av en kall men vacker höstdagsmorgon.

För mig är det en känsla som jag gärna tar vara på. Som många vet, och som många kan bli lite stressade av så är jag inte alltid den gladaste personen i alla lägen och att känna en känsla av lycka och glädje blir då speciellt. Idag landade den som en fågel Fenix i hjärtat. Våra ungar, som kan vara så kantiga, struliga, gnälliga, gosiga, underbara, smarta och roliga. Mitt i sin väg in i tweenage, i slutänden av att vara så där “barn”. Jag bara njöt av det. Självklart beror det på att jag så sällan har chansen att göra det, jag spenderar de flesta morgnar på vardagarna på väg till Stockholm eller i Stockholm. Och det är också en sorts lycka och glädje. För oavsett att det är slitsamt, längtan till barnen är stor så vågar jag än en gång att gå min egen väg. Jag har tänkt en del på det efter att träffat vännerna från förr som skakade om och startade ett par tanketrådar jag fått lov att cruncha i tysthet. Men jag är här nu: och det är gott och bra. Jag gör det jag är riktigt riktigt bra på och får hela tiden utmana mig själv eftersom kraven ökar desto större kunder man jobbar med. Jag jobbar med en massa smartskallar och träffar en massa underbart spännande människor hela tiden. Samtidigt har jag min bas här i Dalarna: barnen som oavsett mitt jobb är den yttersta meningen med livet.

Det vet jag. Även om jag innan barnen kom var skeptisk – jag kunde tänka mig att leva utan barn så inser jag nu att mitt liv skulle varit så mycket fattigare. När  jag följer Linda och Davids kämpande och nu när det funkar så blir jag varm i hjärtat av det och minnena när det stod klart att jag skulle bli pappa. Förväntan, bävan, rädsla, lycka. Sen att följa barnen i varje steg av utveckling. Nu sitter man och diskuterar allt från fysik till dataspel med dem och ser hur de växer i både fysik och intellekt. Jag skulle idag inte vilja vara utan det heller.

Så jag försöker i stressen runt allt som måste göras vila i den känslan.

Bloggar etiketter: barn, Borlänge, föräldraskap, glädje, lycka, Stockholm