Tidsoptimist som håller på att skola om mig till den tidspessimist jag en gång var. Hatar att komma försent men har jobbat bort förmågan att stressa vilket gör att mina mina tidsmarginaler måste öka något. Något som jag jobbar på. Går hyfsat bra.

Jag är tidspessimist och det har jag alltid varit, min föräldrar likaså. Men med mina två barn är det så att den ena är pessimist och den andra är optimist. Modern till barnen är optimist och det kan vara förklaringen……
Men ibland har man undrat som du görm varför man 20 minuter står och fryser…..

Jag är tidsoptimist av graden strax efter din mamma och min mamma är tidspessimist i rang med dig och min dotter verkar bli en sådan som lätt åker en halvtimme tidigare än hon (enligt mig) måste åka. Det är en vågrörelse. :)

Jag är pessimist. Inte p.g.a. sådana barndomstrauman, utan mer av samlad erfarenhet och vetskap om att det lätt skiter sig någonstans i ledet. Ju längre resa, desto större pessimism. På flygplatsen minst tre timmar innan avgång typ.

Dessutom ser jag ideligen lite yngre förmågor som är optimister som kallt räknar med att kollektivtrafik och annan trafik flyter perfekt. Fler än en gång har jag hört försenade kolleger klaga på bussar och annat. ”De ska vara i tid!”

Jag är som du, hellre 20 minuter för tidigt än fem minuter för sent. Jag tycker ofta det är okej om de jag ska träffa är någon minut försenade, men att konstant komma tio-femton minuter sent och utgår ifrån att jag ska räkna med det stör jag mig på något så kopiöst.

Intressant det här, jag växte upp tvärtom – mina föräldrar var alltid 20 minuter tidiga vart vi än skulle. Själv är jag en obotlig tidsoptimist i dag. Och jag avskyr samtidigt att vara sen. Ska försöka leva upp till mina föräldrars ideal, de hade faktiskt rätt.

Ja, du…jag är nog mer tidsoptimist än tidspessimist. Men jag är ingen värsting, jag kommer på exakt utsatt tid till möten, aldrig försent. Jag tycker det är pinsamt att sitta och vänta i en halvtimme innan, när jag skulle ha kunna gjort något annat. I dag kan man ju i alla fall, wappa eller surfa på datorn.

Jag är uppväxt i en familj av tidsoptimister. Vi har släkten i Finland och jo, det hände att båten som lämnat hamnen vände och hämtade upp oss också. Det tyckte jag mest var skojigt. Vi såg det som en sport att alltid vara sist in i färjan. Men ett år när vi åkte från Vasa till Umeå, när jag och brorsan stolt highfiveade nere på bildäck över att vi var sist in, då rullade en liten bil in efter oss. Då kände vi att vi hade mött vår överman. Det var första gången vi var nästsist. :-)
Jag är ganska iskall när det gäller tider, hinner alltid. Men min man och mina barn är nog mera tidspessimister så de ser till att vi kommer iväg.

Ofrivillig tidsoptimist. Lyckas alltid komma sent, är jag i tid ser jag till att ha några ”jag ska bara” som sedan drar ut på tiden och allt går tillbaka till det normala.
Ärvde det efter pappa som var fullblodsoptimist. Mamma däremot – tidspessimist. Och en uppfordrande sådan. Hon tjatade alltid om tåget som skulle ha gått vilket var (är fortfarande) väldigt irriterande.
Skrattar därför gott åt beskrivningen av din mamma. Känns som om hon på något sätt är jag.

Men ärligt, det är jobbigt att alltid behöva ursäkta sig, och när barnen drabbas och blir sena till skolan pga mig så är det skitdåligt. Så – I’m working on it. (Och det var tufft att vara lärare som jag tidigare var – eller elev till mig…)

Jag får höra att jag är en grov och obotlig tidsoptimist, men egentligen handlar det om fokuserings- och prioriteringsproblem. Jag kan åka till affären för att köpa köttbullarna när jag lagt makaronerna i vattnet, eller fundera på att montera extraljusen på bilen en kvart innan jag måste åka, eller skriva här istället för på PM’et om Beaglar som måste vara klart om en halvtimme.
De senaste månaderna har jag börjat använda http://nowdothis.com/ (som även finns till iPhone) vilket funkar!

Låter som det varierar mellan generationerna. Min pappa bara gjorde saker och jag vet inte om han var sen eller tidig, gissar jag var det nog mer optimist överlag där. Mamma däremot är en uttalad tidspessimist som fortfarande nöjt berättar att hon ”var en kvart före” något skulle börja/bussen ska gå/osv. Själv är jag tidsoptimist, bodde under uppvxten närmast skolan och kom jämt sist. Nu vill jag inte komma försent men den där sista kvarten *poff* så är den borta. :-) Hur mina barn gör vet jag inte.

Min pappa har lärt mig att bli tidspessimist. Jag hatar att vara sen, men samtidigt vill jag inte vara för tidig.
Har en sambo som är extrem optimist, vilket ofta resulterar att jag trampar innanför dörren några minuter innan vi åker.

Några barn har det inte blivit, men sambons dotter har ingen uppfattning om tid alls. Ska inte kalla det optimist, utan bara helt omedveten. Hon kan lika gärna vara tre timmar tidig, som fyra timmar sen.

Jag är som du, alltid ute i god tid just för att mina föräldrar konsekvent är sena. Min moster lärde sig till slut att säga att middagen började 19.30 till oss när vi skulle dit på middag, för då kom vi när vi till 20.00 när maten var klar.

Morsan har alltid varit tidsoptimist, fast det blivit lite bättre på senare år. Farsan är tidspessimist så det skriker om det. Farsan kan gå ner och sätta sig i bilen ungefär en halvtimme innan det egentligen är dags att åka, sen får morsan springa runt ungefär hälften av den tiden och leta efter plånboken eller fixa håret.

Jag har tagit efter båda, lite efter humör. Vanligtvis går jag upp tidigare än jag behöver, gör mig iordning tidigare än jag behöver, åker tidigare än jag behöver och är framme tidigare än jag behöver. Men när jag gjort en viss sak ett antal gånger eller åkt en sträcka så kan jag bli som morsan. Allting i sista minuten. Jag vet ju att jag hinner. Vilket ibland resulterar i att jag blir sen, och då börjar hela karusellen om.

vet du.. J säger att jag är en tidsoptimist, men det är inte riktigt sant. Jag har för det mesta full koll på hur lång tid saker tar, men för honom är det jättekonstigt att jag ska dricka te i lugn och ro i minst en timme t ex.

I alla fall.. hellre lite sen än för tidig tycker jag. Bjuder man hem min pappa klockan 14 så kan man nästan räkna med att han ringer på 11.30 eller så. Inte jättekul. (nä, jag bjuder inte hem honom så ofta..alldeles riktigt)

Jag är tidsoptimist. Verkligen. Dottern brukar fråga när vi måste åka för att hinna till mötet. Säger jag tio i två så säger hon, bra, då åker vi tjugo i. Fast sen blir det fem i två. Eller fem över. För dottern glömde kolla på klockan. Och jag hittade inte mobilen, den ligger nog förresten i bilen och piper om ett möte jag skulle ha koll på. Sen vänder dottern upp och ner på rummet på jakt efter nycklarna. Sen rusar vi ut till bilen (småbråkandes om vems fel det är att vi är sena) och så får jag springa in igen för att hämta insulinet. Ungefär så.

Såvitt jag kan minnas har mina föräldrar varit kolugna med tiderna, vare sig stressat och kommit sent eller stressat och suttit och väntat. Bara kommit i tid. Jag fattar inte hur man gör. Inte dottern heller. Så teorin om vågrörelsen genom generationerna stämmer inte på oss.

Det finns förresten två undantag från min vanliga tidsoptimism. Resor och jobbet. Vid resor har jag resfeber långt, långt i förväg, skriver packningslistor och vill ha allt klart och packat kvällen innan. Senast. Resten av familjen anser att det lilla de ska packa kan de slänga ner i morgon bitti. Vilket gör mig hysterisk eftersom jag ”vet” att vi kommer att bli toksena och missa flyget och anslutningen och… alltså stannar jag uppe halva natten och häller schampo i små flaskor till alla familjemedlemmar. På morgonen säger alla ”jag ska bara” och försöker tränga sig in i duschen först, och sen får vi springa till taxin och incheckningen. Och jag som annars brukar ta förseningar med ro har en puls på 210.

På jobbet är jag däremot i tid. Alltid. Ska vi ha en extern föreläsare på jobbet finns vid utsatt tid endast denne och jag i rummet. Resten tillämpar akademisk kvart, skulle bara ringa ett samtal, eller fick just svar från intervjupersonen de sökt. På jobbet har jag stenkoll på klockan, eftersom tidsoptimism där innebär tyst i radion. Konstigt att den stenkollen försvinner totalt när jag är ledig…

Jag är en skamsen tidsoptimist som jobbar på att förvåna folk oftare med att vara först på plats.

För att inte cementera de fördomar jag inbillar mig att omgivningen har om latinor är jag av hävd en tidspessimist även om jag med åren lugnat ner mig. Nu brukar jag bara ha 5 minuter till godo och inte en halvtimme i genomsnitt. Idag kom jag till och med 45 sekunder sent till ett möte. Min mor (svenska) är tidspessimist och min pappa (latino) naturlig tidsoptimist men yrkesskadat punktlig (gammal militär).

Förr var jag extrem pessimist. Jag kom alltid snortidigt till allting, livrädd för att vara för sen. Det har jag växt ifrån. Nu är jag bebisoptimist. Jag kommer ofta försent och skyller på att bebisen var tvungen att äta/bajsa/kräkas/byta kläder etc.

Jag är en tidsoptimist. Utåt sett kommer jag numera oftast i tid, men det beror ofta på att jag vill vara i tid och därför planerar att vara där tidigare, så jag är sen enligt min egen planering. Ofta är det för att jag på något sätt kommer igång sent med sådant jag måste göra innan jag ska iväg.

Mina föräldrar är båda mer att de är där långt innan de ska, tror aldrig jag varit med om att de varit sena någonstans.

Jag accepterar att andra är sena till en del. Något jag däremot har svårt för är vanan bland de jag umgås med att ringa och säga att de är sena när de redan är sena och sedan inte tycka att det gjorde något eftersom de meddelat det.

Å andra sidan är ju det sista som lämnar människan hoppet – så när man väl inser att man blivit sen så ringer man :)