Varje steg och varje människa är en historia

Imorse, med en kaffekopp i handen som bryggts av barnen och burits upp åt mig (lyx att ha barn som fortfarande tycker det är kul att göra såna saker) läste jag den fantastiska dagboken från Port-au-Prince och Läkare utan gränser (hittar inte på nätet – tjoa om ni har hittat den). Det var inte beskrivningarna av allt fruktansvärt utan de små sakerna – att faktiskt hjälpa en människa i taget och att det är det som i slutänden kan förändra världen till en bättre plats. Jag fick tårar i ögonen – för oavsett att jag älskar mitt jobb idag så finns det fortfarande kvar en flämtande låga av det som gjorde att jag en gång blev präst: att följa en människa på en väg genom mörker till att hitta ljus och möjligheter.

När jag sedan läser Abbes pappas insikt om varför han faktiskt mått skit den senaste tiden, med kulmen med svimningenBlogg-galan så känner jag igen min historia: när jag faktiskt fick lov att sluta att trampa vatten och välja att själv bli hjälpt genom mörkret. Det handlar mod precis som Gunnar skriver – och om rädsla. Rädsla både för sitt inre och för vad folk ska säga. Man förlorar en del och ja, vissa dagar känns det som om man aldrig kommer att komma tillbaka men man lär sig massor. Man förändras på vägen – lite hårdare ibland men förhoppningsvis bättre på att klara av livet. En del förlorar man. Jag förlorade Gud. Men man vinner oerhört mycket: nya insikter, ny kraft och faktiskt ett nytt liv. Det är kanske det enda jag vill säga till Gunnar: vila och man kommer ur på andra sidan. Låt det bara ta sin tid. Och, Gunnar: håll Abbes mamma i handen.

Eftersom vi båda är i en viss bransch så bör man tänka på att: vi håller på reklam. Ingen dör om vi inte jobbar 150 % hela tiden.

Bloggar etiketter: , , , , , ,

Mod, vilja och en unik vinnarskalle

Alltså. Jag skulle aldrig bli nominerad till något sportbloggpris. Men nu måste jag skriva om sport. Eller hjältar. Galningar. Vinnarskallar.

Jag vet inte vad man ska säga. Bilden känns klassisk. Anja Pärsson. Knappt ett dygn efter kraschen.

Det känns som om tredjeplats var den största segern. Bragd? Ja.

För det handlar inte om de fysiska skadorna enbart: för även där är hon ett unikt fenomen. Men skallen. Vinnarskallen. Hårdheten i de mentala musklerna. Att ge sig ut i samma backe. Vilken av oss andra skulle göra det? Bita ihop och köra störtlopp igen – dagen efter att hon lurade döden trots 60 meters luftfärd, med högsta peak på fem meter över marken i 120 km. Utan säkerhetsbälte. Utan krockkudde.

Den som är någorlunda insiktsfull i trauma, chock och psykologin hos människor som är med om saker som är extraordinära så är Anja fullkomligt fabulös. Att hon sedan säkert, trots allt, är besviken över ett brons gör hennes styrka bara ännu större. Pernilla Wiberg har rätt, jag tänkte på samma sak när jag såg i Twitterfeeden att Anja skulle åka: det här är vår nya Stenmark och mer därtill. Ledsen Kalla, ledsen Ferry – men Anja kommer att, om det finns någon sans i världen, plocka bragdmedaljen. Se där. Det får hon inte. På grund av reglerna. Snopet.

För det här bronset är en medalj som visar att det går att vinna över smärta, rädsla och faktiskt vinna genom att tro på sig själv.

Sen får man väl helt enkelt gratulera två läkemedelsföretag :) för den här pr-vinsten.

Bloggar etiketter: , , , ,

Dagar i Dalarna

Jag har ett fantastiskt jobb. Stressigt, massor med resande och pendlandet till Stockholm med SJ kan ibland vara lite frustrerande. Men jag träffar en massa smarta människor, spännande kunder, jag har fantastiska kompanjoner och kollegor, och blir varje dag utmanad, får chansen att vara nyfiken och lära mig nya saker.

Nu har jag några arbetsdagar i Dalarna, för första gången på mycket länge utan att vara sjuk eller nåt annat utan helt enkelt inplanerade med att jobba med ett större planningjobb. Läsa rapporter, undersökningar, analysera och skriva målgruppsanalys, medieanalys och en grundläggande strategi. (Många skulle nog tycka det verkar oerhört trist men som planner är det julafton :)).

Att vara hemma är också en vinst. För jag får plocka fram frukost, väcka barnen, se till att de får kläder på kroppen, skjutsa den för tillfället kryckförsedda dottern till skolan, agera taxirörelse på eftermiddagarna, skotta snön när den (förhoppningsvis) fallit klart. Ni vet – all sån där vardag som jag som pendlare sällan är med om. Det är sån där vardag som när den är var dag ofta är irriterande men när man inte har den, och som jag, oftast sitter på ett tåg eller på ett hotellrum, faktiskt kan njuta av.

Tågkompaniet – kom in i matchen

Efter en trevlig (i tid) resa med SJ från Göteborg landar man i Hallsberg. Fine and nice. Tågkompaniets tåg står inne på stationen och väntar. Allt går som smort.

Det har varit en intensiv vecka. Det är fredag. Varför inte ta en öl eller ett glas vin de nästan tre timmar som det tar att kajka genom Bergslagen med Reginatåget?

Eller bara en kaffe.

Inte om du råkar leva i 2010 och bara ha kort i plånboken.

Tågkompaniet väljer att inte ta emot kortbetalningar.

Ja. Läs det igen. Tågkompaniet tar inte emot kortbetalningar. Bara cash.

Vi kan säga att jag blev lite förvånad. För de har gjort det förut.

Det är pinsamt att ens andas att jag jobbat med dem i min tidigare reklamkarriär. Welcome to the reality Tågkompaniet. Att inte ta emot kortbetalning i februari 2010 är som att förklara att e-mail eller en hemsida inte behövs. Det är som att säga att bilkörning är något som bara ska göras på lördagar och i 10 kilometers hastighet.

Hur är det med er andra? Hur ofta har ni kontanter i plånboken? Jag kan lugnt säga att det är ytterst sällan jag nyttjar kontanter. De enda gånger jag går bet när det gäller kort är typ riktigt små, skumma tobaksaffärer i Stockholm eller Malmö. Annars har snart sagt varenda liten låda en kortläsare och kan ta emot kortbetalning.

Så vad beror det på Tågkompaniet? Snålhet? Eller att ni missat att människor handlar med kredit- och bankkort? Är det så illa i Gävle att cash is king?

Vad ger det för bild av ett företag som ska konkurrera med SJ om man inte kan erbjuda normal service för sina resenärer? Jag menar: jag är den förste att hurra för avreglering av vad det än månde vara. Men då måste företagen som tar över prestera och leverera mervärde. Annars kommer någon annan att få koncessionen.

Är jag extra grinig? Kanske. Men jag är också rätt trött att som konsument bli bemött med ”nä, vi orkar inte erbjuda det” från företag generellt – och om jag ska sitta i flera timmar på ett tåg så vill jag kunna handla på det sätt jag valt.

Sen kan man verkligen fundera hur man tänkte när det gäller säkerhet. Kortbetalningar är något som många olika företag går över av ren säkerhet. Att välja bort det verkar i min värld vara rätt kass politik runt personalen.

Så visst – jag är sur över att jag inte fick handla ens en kopp kaffe på grund av att jag bara hade femton spänn (eftersom mitt svarta priokort inte gäller på Tågkompaniet) men i stort känner jag fasen djup sorg över att ett företag som i grunden bygger på en sån häftig story faktiskt inte levererar den standard som många människor blivit vana vid.

Bloggar etiketter: , , , , , , , ,

Måndag morgon

Lämnar till slut det sovande huset. Efter två koppar kaffe – en fokuserad tidig morgon. Det börjar bli en vana. Skrapar bilen medan jag tar morgonciggen och kör sedan ner till stationen. En tia i parkeringsautomaten som med jämna mellanrum behöver en smäll för att ta emot pengarna. Kallt på perrongen. Trötta ögon var man än tittar. Intercitytåget 5.51 kommer in från Falunhållet. Stiger på. Letar upp platsen. Folk runt om lägger sig tillrätta för att sova. Jag slår upp datorn. Jobbveckan har börjat.

(den här veckan är chokad så det lär inte bli så mycket bloggat. bara så ni vet.)

Bloggar etiketter: , ,

Det vita arkivet och konsulter i sorg

Jag vet inte om ni sett reklamen för Vita Arkivet? Filmen med mannen är riktigt bra, den med Görel Crona känns extremt märklig.

Dock så har jag funderat på varför man inte skulle kunna göra något liknande men socialt? Visst – det låter ju sjukt men samtidigt: att faktiskt prata med sina nära och kära om hur man vill att begravning och allt ska vara är viktigt: så varför skulle man inte kunna skapa en sorts app på Facebook där man kan bjuda in dem man vill ska veta och berätta, skriva och låta dem faktiskt reagera på det. För oavsett Vita Arkiv så kommer det kunna bli diskussioner.

Själv rusar jag mot 40 och onekligen funderar man över att det där som är döden. Läste också en märklig artikel i tidningen idag – att det nu finns ”sorgekonsulter” – onekligen har diverse präster och psykologer fått konkurrens: quick fix med diverse diagram och allt. Vi hade en rätt intressant diskussion om det här hemma då vi båda är själavårdsutbildade och arbetat mycket med sorgebearbetning i våra ”tidigare liv” som präst och diakon.

Själv vet jag att jag vill ha den här på min begravning:

Bloggar etiketter: , , , , , , ,

Blogg

För första gången på mycket länge har jag halkat ur 50-listan på Knuff. Det är nog kanske två år nästan jag legat där? Det är inte konstigt – det senaste året har varit dåligt med bloggande och då halkar man ur. Samtidigt är det lite sorgligt på nåt sätt och jag känner ofta att Deepedition kanske gjort sitt. Funderar ofta på att börja på ny kula – kanske implementera någon av domänerna som har mitt riktiga namn och släppa deeped. Å andra sidan har jag aldrig gillat mitt namn. Men jag börjar bli mer välkänd som det snarare än Deeped – insåg det på blogg-galan. Badgen var utställd på mitt namn. Deepedition var inte med någonstans.

Just nu är jag sjukt trött. Så det får bli någon annan dag. Tills dess ska ni läsa två av de roligaste bloggarna som just nu skrivs: Hectormaybe som spökskrivs av Hectors pappa (som bara råkar vara CD på JMW) och självklart Mona.

En gala för bloggare: Stora Bloggpriset ju

Precis som Binerobloggen och Jan Helin – och en hoper andra så var jag på Blogg-galan igår. Ni som inte var där kan läsa här, kolla ett sammandrag av direktsändningen eller bakåtläsa i #bloggpriset. Det var en rolig tillställning och det kändes som om det var fler av oss gamlingar där än det var ”modebloggare”. Själv var jag med i nomineringsgruppen så det var mycket trevligt att komma iväg det här året. Förra året satt jag hemma i Borlänge och skrev copy.

Eftersom jag och Brit hade haft en heldagsworkshop med kund var man rätt nedmald i skallen och när jag var till hotellet en snabbis för att lämna väskor och byta om var det lite segt att sticka iväg. Men det var tur att jag gjorde det.

Ulrika Good och Älskade DumburkDet roligaste med såna här saker är att träffa personer som man kanske aldrig träffat tidigare – i år var det extra roligt att äntligen träffa Mumari (som hade lite otur med sin kamera och fick bilder av mig), DVIJDS (som jag lyckades fånga på bild) liksom hennes D, omtalad pojkvän, blivande pappa och polis som jag helt enkelt var tvungen att bjuda på en whisky eftersom han ju får stå ut med en del :) för att inte tala om hennes underbara föräldrar, Tonårsmorsa, Scaber Nestor, klassikern Laakso, Karin A från Lilla Gumman, Petra JankovÄlskade Dumburk, ”Abbes Mamma” och självklart att äntligen live träffa Opassande-Emma. Har jag glömt någon så säg till i kommentarerna: inte nog med att man blev lite lätt salongsberusad så har det varit ett par rejält intensiva arbetsdagar.

Sen är det självklart en hoper som man redan träffat: de är för många att räkna upp:   – det är en ganska fascinerande grupp av människor som genom bloggar och numera Twitter hittat varandra som vänner och bekanta. Christina beskriver det bra:

Det kunde ha varit tvärtom eller helt skittrist men när jag träffar blogg- och twitterkompisar blir det alltid bara roligt, varmt, hjärtligt och skitkul.

precis som Ulrika skriver.

Det är det här som gör att jag fortfarande biter i med bloggandet här. Att det ger så många fantastiska nya kontakter.

Vilka vann då? Well – det har många andra listat så bra. Det roliga var att jublet när Farmor Gun (typiskt henne så har hon inte berört det i sin blogg – bara stoppat in badgen :) – det är en kvinna med en mission) (hon har gjort det nu) ropades upp som vinnare var oerhört. Denna lilla fantastiska kvinna fick sedan hålla ett piratbrandtal från scenen och jag lovar: hon vann en massa röster där. Rick Falkvinge såg jag hade ett brett leende i ansiktet och både jag och Nikke tjoade rejält. Hon chattade idag på Aftonbladet och kolla gärna också in JMW Talkshow där hon var gäst. Självklart – det handlar om politik – vilar hon inte på hanen utan skriver idag om övervakning.

Och jubel (åtminstone i vårt hörn av lokalen – nära baren där medelåldern var något högre än på andra ställen) blev det när Gunnar aka Abbes pappa vann med HejaAbbe. Läs hans berättelse om kvällen eftersom den var minst sagt dramatisk: jag träffade honom när han försökte få någonstans att sitta, och som den fantastiskt mysiga människa han är så bad han om ursäkt att han inte pratat mer med mig. Men snälla nån liksom :). Så oerhört värdig segrare och en hjälte att gå upp och ta emot priset trots att han bara någon halvtimme innan varit avsvimmad.

Så här var min spontana känsla efter galan. För visst – Kenza tillhör verkligen en av de bättre inom det där som kallas ”modebloggande” men jag vill ändå tro att sociala medier handlar om mycket mer:

Jag tycker också det var ett mycket bra val av hederspris: Carl Bildt och hans Alla Dessa Dagar. Intervjun är mycket intressant utifrån ett sociala medier-perspektiv också.

Brit, Eva W och någon som jag säkert borde komma ihåg namnet på *skäms*Sen då? Well – det var en massa mingel. Men jag fick lov att vara så där medelålders som jag snart blir och säga ”det är en dag imorgon också” vid 22-tiden och gå till hotellet och jobba inför dagens workshop runt Facebook. Samtidigt kändes det inte så väldigt roande att gå på efterfesten – ”ursäkta, åttiotalet ringde och ville ha tillbaka sin efterfest” – på Café Opera.

En liten skandal eller snarare ett bevis på att en av de bästa funktioner som Twitter kan installera är ett alkolås är den person som kapat @icastig – det konto som personifierar den kända reklamfiguren – började twittra minst sagt märkliga tweets. Löjligt och framförallt onödigt att utsätta personer som Ulrika, Ulrika och Petra för sånt. Jag kan förstå att ICAs Magnus Wikner nog ringt reklambyrån King och frågat vad fan som hänt – men jag tycker deras uttalande kunde varit lite mindre… Fjollingworthskt. Framförallt är det löjligt om de inte erkänner att de tappat kontrollen över kontot eftersom jag – precis som Ulrika Good – har svårt att se att kontot från början varit skapat av samma person: det har tidigare skötts oklanderligt. Dock menar @icaredaktion att det aldrig varit ICAs. Sen tror jag att de kommer få det väldigt svårt att få Twitter att stänga ner kontot: dels har de inte enligt PRV skyddat det som ett varumärke1, dels skulle det kunna innebära att företag får stänga ner vem som än gör något som inte behagar dem. Jag tror inte att ICA som varumärke skadas nämnvärt. Däremot lär den som hållit på nog passa sig för ett antal bloggerskor fram över. Och inse att han nog inte ska försöka att söka jobb som professionell twittrare.

Själv fotar jag alldeles för lite. Det beror helt enkelt på att jag faktiskt hatar min Iphone som kamera. Så jag lägger ut en rolig bild på Mumari från när vi inte :) var ute och rökte…

Mumari

Lite linslusar från Medievärldens fotograf. Mer bilder på Aftonbladet. Mary hade med sig mannen som fotograf.

Själv undrar jag vart bilden som togs på mig, Mumari, Stielli och Nikke finns? Nån som sett oss?

För övrigt är det kul att se att en hel del gamla bloggare får proffsjobb – Fashio bloggar nu om webben på DN och kommenterar Stora Bloggpriset.

Andra bloggtävlingar – det är ju dags för YABA. Här kan vi prata om en liten bloggosfär :) – den sk ”markom”-sfären. Sociala mediebubblan. Själv är jag nominerad med DigitalPR men i kategorin ”Media” där jag fajtas med Mindpark som jag försöker att skriva för. Sen skriver jag ju en del på JMWs blogg som är nominerad i Marknadsföringskategorin. Roligt där är att Brit är nominerad för sin egen blogg – och leder över JMW trots att man lugnt kan säga att hon bloggar mest på den senare. Onekligen ett bevis på hur bra bloggande stärker personlig branding. Problemet är nu vem man ska rösta på – jag gillar ju alla och framförallt känner jag en majoritet av personerna bakom bloggarna. För lika gärna som jag vill att JMW ska vinna så skulle jag bli lycklig att Åsk fick något pris för Adland, samtidigt som jag tycker att Brit är värd att få uppmärksamhet osv. I min egen kategori så känns det som om Jardenberg, som ju också konkurrerar med sig själv, är viktig liksom de andra. Och Nikke, Gunnar och Ronnestam… äh, ni får lov att rösta efter ert eget huvud :).

Nu ska jag gå och sova. Imorgon är det också en annan dag. En sån där tidig-uppstigar-dag för att ta tåget till Stockholm.

Uppdatering: Jag lär göra en rejäl uppdatering av Bloggare jag mött – dels efter Tweetup i Sthlm, dels efter blogg-galan. Jag menar – jag har ju faktiskt mött Hector. En som jag äntligen mötte AFK var ju Anton. Fan vet vilken blogg man ska länka om honom till :).

  1. visst de kan hävda att det är ett inarbetat och hävdvunnet märke men det håller knappast mot amerikanska Twitter []

Bloggar etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Jotack jag lever

Ni minns att jag hade tänkt att satsa lite på bloggen. Jomenhejsan…
Det är helt enkelt mycket nu. Det roande är att jag ska på Stora Bloggalan men känner mig knappast längre som någon superbloggare om man säger så.

Hittade i alla fall en oerhört roande särskrivning idag:

Ibland blir det sannare…