Jag försöker hitta något att skriva. Sen jag fick reda på att hon dött har jag känt mig slagen. Min känsla av att saknaden efter mina egna barn blev stor. Tröttheten och funderingarna vad man håller på med egentligen.
Allt faller tillbaka på insikten om att hon som kämpat så mycket, så länge och höll på att lyckas till slut slogs till marken av en orättvis cancer. Det är inte rättvist. Den som kan skriva såna här saker ska leva:
Allt detta kastades på mig för bara veckor sedan, allt är så stort och så futtigt samtidigt. Världen är så jäkla stor just nu, världen är så liten. Samtidigt känner jag mig inte döende. Alls. Hur fan känner man sig när man ska dö?
Loo fascinerar ända in i det sista. Läs hennes sista bloggpost som hon skrev på ett block där på sjukhemmet som sedan vänner transkriberat in i bloggen. Gör det. Ni måste.