London Dag 1

Vi kom iväg. Efter en natt packade som surströmmingar från Piteå på Rest And Fly så pilade vi iväg till Terminal 5. Vi hade köpt frukostbiljetter men hotellet kunde ju inte riktigt förklara vart vi skulle. Och tur nog tog vi med oss mackorna från cafeet eftersom bordingen startade tidigt och gick med en väldans fart. Upp och iväg.

Läste klart Fallet Viktor Franke på flyget. För att vara kort och koncis: känner igen känslan från boken Tredje Stenen Från Solen. Och den är bra mycket mer hårdkokt än Fallet… Sen satte jag skrattet i halsen när Lapiduscameon slutade i död. Vidare: jag kände det lite som en amerikansk film – Vincent Franke blev mer av en typifiering än en person och alla personer runtomkring kändes väldigt vaga och endimensionella. Däremot skulle jag kunna se en kul nydanande serie där varje bok handlar om någon av det persongalleri som finns i boken och historien skrivs utifrån den personen.

Nåväl. Tillbaka till London. Vi landade på Heathrow och hämtade våra väskor, tog tunnelbanan in till Marble Arch och snurrade sen runt en bit eftersom vi inte kunde hitta hotellet. Deras Googlemapsannons ligger helt åt helvete. Efter språkande med en brittisk gentleman så lyckades vi klura ut det hela. Väl där: ett av alla dessa hotell som är byggda i smala klassiska engelska hus och där vi bor högst upp – det vill säga sex väldigt smala trappor upp. In med väskorna och sen ner till Oxford St. Fick ett märkligt sms vid det laget: ”kom ni iväg till Londbn?”. Fattade ingenting. Självklart liksom.
Lunch på KFC. Ni vet det där urbrittiska snabbmatstället :). Vi höll på att äta ihjäl oss. Barnen var nöjda. En sväng på Oxford Street slutade med att vi istället åkte till Cambden. Då kom nya SMS som frågade om vi kommit dit, om askmoln och om vi skulle få bli kvar längre. Jag hade hört piloten på vårt plan snacka om att de som skulle vidare med flyg mot USA och annat som flyger norrut behövde ta kontakt med sina flygbolag på grund av något på Island. När jag nu bad om brief så insåg jag att vi faktiskt var de sista att landa. Och de sista att komma iväg till England.
Cambden var fascinerande, snacka om mycket I Love London-tischor och faktiskt en hel del coola skor men lite stressad att inte ha koll. Herregud – jag AFK när nåt sånt här händer… Well – fick mer info via SMS från @britstakston när vi pausade på Lock 17 för första ölen på brittisk mark. Kanske inte direkt lugnade men mer kunskap. Sen gick vi in på Cambden Lock som är mer hantverkarnas plats, med massor av kul unika grejer.
Efter att verkligen ha gjort hela Cambden gick vi mot tunnelbanan och där fick jag tag på Evening Standard och kunde äntligen på läsa bad som hänt på Island. Snacka om att jag fick nästintill hota mig själv för att inte skita i att en mb datatrafik kostar 35 spänn.
Vi åkte ner till Leicester och gick genom West End, China Town och sen till Piccadilly Cirkus. Shopping på den gigantiska sportbutiken på L och efter det var våra fötter helt färdiga. Och att vi alla vaknade fem på morgonen gjorde inte saken bättre. Så den första kvällen i London landade vi på hotellet med sallader, Chardonnay och chips köpta på Marks & Spencer. Självklart allt EMV – till och med vinet. En sväng förbi bokhandel för en bok till mig. Vi kollade nyheterna också. Jösses vilken grej det är. Hela norra Europas flygtrafik inställd. Kaos.

Bloggar etiketter:

Förändras genom att bli sig själv

Hur har er dag varit?

En bra dag helt enkelt.

Så avslutar Il Professore (jodå, jag vet vad han heter på riktigt – han sitter snett mittemot mig i det öppna kontorslandskapet när jag är i Sthlm :)) en av rapporterna från deras Dubairesa.

En riktigt bra dag.

Det har jag också haft idag men det handlar inte om Dubai och inte var den direkt lugn och vilsam. Men den var riktigt bra. Och bra dagar innebär att jag plötsligt liksom känner den där konstiga känslan som inte alltid är mig, som lever med kronisk depression, förunnat.

Lycka.

Så när det händer så funderar jag först om jag är uttröttad, är sjuk eller håller på att bli lite smått galen.

Sen inser jag att det där som bubblar i mig inte är feber utan just… lycka.

Vanligtvis brukar jag krasst påpeka att ”det går över” men idag kändes det som att jag ville känna på känslan.

Vad handlade det om? Jag vet inte – insikter kanske. För om några dagar fyller jag fyrtio. Jag som var rätt övertygad om att inte riktigt peta mig förbi 25-strecket är lite förvånad. Få plötsliga och oväntade boostar. Och sen.. komma hem. Hem. Vargsjälen avtar. Flocken är här. Det jag sökt fanns alldeles där framför ögonen.

Att fylla 40 är lite speciellt. Imorgon ska jag exempelvis ner och bli intervjuad för familjesidan. Det skapar en mängd tankar och plötsligt ser jag också runtomkring mig – det är ett hack i tiden som gör att man ändå stannar upp och inser att saker förändrats. Barnen håller på att bli riktigt stora. Och fan om jag inte slutligen håller på att bli vuxen – på ett bra sätt.

Insikter också. Hoppar man omkring som jag tenderat att göra typ var femte år blir det lätt att man glömmer bort vad man kan. Idag påmindes jag om att jag faktiskt kan det jag håller på med. Jag har hållit på med det rätt länge. Jag insåg också att en del av mina kunskaper faktiskt är lite unika. Mixen skapar en alldeles speciell bouquet och nytta.

Att bli vuxen handlar kanske om att sluta att vara rädd eftersom man faktiskt har något att komma med. För min del, som konstant fått kämpa mot dålig självkänsla samtidigt som jag haft tillräckligt mycket självförtroende (och galenskap) att hoppa på nya tåg som gått, har ändå alltid haft rädslan att inte räcka till: jobbet, som förälder.

Men jag insåg idag – jag har faktiskt klarat mig hit. Självklart har jag haft en massa personer att tacka för det men i grunden är det ändå jag själv som faktiskt baxat mig dit jag är idag. Och jag har maxat in en mängd kunskaper och erfarenheter som faktiskt innebär att jag inte behöver gå med mössan i hand och undvika att faktiskt göra det jag tror på och säga det jag tycker. Jag är tacksam för många saker – men ibland blir tacksamhet en skuld och skuld hägnar in och låser. Det är aldrig bra.

Och jag insåg att jag faktiskt inte kan vara någon annan än den jag är. Det är den jag är som faktiskt tagit mig ända hit. Det är den jag är som gör att jag faktiskt får höra mina barn säga att de älskar mig.

Så fortfarande känner jag nån sorts jetlag av den där lyckokänslan. Rider lite på vågen av den även om den ebbat ut.

Tror att man i grunden förändras varje dag man vågar lära sig något nytt om sig själv. Och blir sig själv.

Bloggar etiketter: , , , , , , ,

Gravitones do Bardmarketing

En del undrar när jag sover. Garvade lite när jag såg inledningen på den här artikeln (som en viss person skickade till mig :)):

Does Alexander Bard ever sleep?

När jag var på samma föreläsning som Alexander berättade han om @gravitonas och onekligen är det en av de mer kreativa förväntansmarknadsföringsinsatser jag sett. Och det är så mycket Internet: the tribe of Gravitonas. Och att välja .net istället för .com. Bard does it all the way. Iphoneringsignal innan singeln släpps.

Dags att börja prata om en ny marknadsföringsform? Bardmarketing.

Bloggar etiketter: , ,

Varför heter det ficktjuv?

Vi satt och läste nån reseguide inför Londonresan och enligt den är det mycket ”ficktjuvar” på Portabello Road. I min vanliga torra göteborgshumor förklarade jag för Solstickan att de snor fickor som fan där. Och rent ärligt kan man fundera över ordet ficktjuv – eller som det heter ”fickstöld”. Varför heter det just det? Vi säger ju inte ”hustjuv” om en som gör inbrott och snor familjesilvret, och en biltjuv snor liksom hela bilen – inte innehållet. I sportens värld är det ju i och för sig inte så att en ”måltjuv” pinnar iväg med själva målet men den snor åt sig bollen och gör mål. Sen kan man fundera över vad en ”tidstjuv” (läs Farmville…) egentligen stjäl.
Det är helt enkelt inte riktigt logiskt.
Sen kan man undra varför jag ens funderar på det – men eftersom min kropp börjar att invaderas av en förkylning så är huvudet en smula dimmigt…

Bloggar etiketter: , , ,

Tierp är ångest

Jag har varit ute på en liten tour. Eller snarare – jag åkte ner till Alunda utanför Östhammar för en kvällsföreläsning. Liten lätt tripp på cirka 50 mil tur och retur. Föreläsningen gick mycket bra. Det var lite skumt att komma in i en missionskyrka generellt och ännu skummare att inse att i bokstället fanns Ulf Ekmanlitteratur och på anslagstavlan diverse framgångsteologiska Jesusaffischer. Så insåg jag att jag ju var i närheten av såväl Uppsala som Knutby…

Eftersom det var kvällsföreläsning och jag ska jobba hemma idag torsdag valde jag att ta bilen och Iphonens kartapp visade vägen över Gävle och Tierp.

I Tierp var jag i behov av kaffe, en macka och annat. Jag parkerade vid Hemköp efter att ha snurrat runt ett tag. Insåg snabbt att Tierp inte var någon metropol om man säger. Gick under järnvägen och började leta café. Insåg att Tierps centrum slutade efter Konsum. Som hade ett café modell 70-tal och pengatoalett (inga lösa pengar). Inga mackor hade de heller. Så jag knallade tillbaka under järnvägsviadukten och där fanns det inte mycket heller. Ner mot stationen igen och faktiskt – där fanns Tierps enda café. Men den ensamma smörgåsen som fanns tror jag var från ett tidigare liv.

Så det fick i slutänden bli en smörgås och en dricka i bilen, inköpt på Hemköp. Resten fick vara.

Det märkligaste var dock känslan som kom över mig. En riktigt krypande klaustrofobisk ångest. Det var en rätt ok vårdag, fåglarna sjöng och det var sådär kallvarmt i luften. Men det var nästan som om man kunnat lagt på lite skräckmusik, och skapat den där känslan av skräckinjagande förväntan på undergången. Hjärtat knöt sig i bröstet på mig och jag var till slut tvungen att åka innan mackan var uppäten.

Det fanns något i Tierp som antingen påminde mig om det instängda i Köping, eller något annat – en känsla av att det finns samhällen som är så dömda till icke-utveckling. En sorts air av instängdhet, av hopplöshet som gjorde mig modfälld.

Kanske handlar det om att jag helt enkelt också insåg att det är just så. De små samhällena kommer ha svårt att vara något annat än rätt hopplösa sovstäder till de större. Där det enda som gror är en längtan bort eller uppgivenheten i att vara fast.

Uppdatering: Jodå Jardenberg, jag kollade min Alla kartor-app och det såg deprimerande ut :). För att inte tala om hur det såg ut i McNavigator…

CafekartanMcnavigator

Reblog this post [with Zemanta]

Bloggar etiketter: , , , , , , , ,

Tweepblogs #20

Jag har inget bra svar för vad som är en perfekt bloggpost. Jag tror helt enkelt att den måste utgå från bloggaren själv. Om den som skriver postningen syns mellan raderna så blir det något annat än det vi är vana vid: rätt opersonliga artiklar i tidningar. De har självklart ett värde men samtidigt är bloggposten något annat. Här finns några smarta tips.

Dags för lite nya tips från mina twittervänner.

  • @anetteivar skriver en sån här klassisk dagboksblogg. Det kan vara rätt intressant att läsa.
  • @lenbys är e-utvecklare inom utbildning. Hennes blogg är en pärla i ny teknik och pedagogik.
  • @markuswallgren är präst och bloggar om det och sitt liv.
  • @klaratovhult är piratpartist precis som @opassande. Medan Emma bloggar nästan uteslutande om piratrelaterade frågor så blandar Klara allt i sin blogg. Läs dem båda om ni inte gör det redan.
  • @blondinrikard är en annan pirat i flödet som bloggar om såväl piratfrågor som andra nätfrågor.
  • @noragreta är en av de rätt många bibliotekarier som förstått att nyttja nätet. Det är spännande eftersom det var samma sak i den tidiga svenska bloggosfären. Hennes blogg är spännande tankar som kan lära oss kommunikatörer en hel del om sociala medier.
  • @folin har en blogg som fr a är intressant utifrån den konflikt som beskrivs mellan hans dåvarande flickvän och en mäklare. Läs om hur såväl Mäklarsamfundet som fr a mäklaren Husera sannerligen misslyckas med att hantera sina kundkontakter. För övrigt verkar han mest använda den för att puffa för sina ledartexter.
  • @mattias_neo är redaktör på Neo och hans blogg En Vanlig Svensson är kanske inte helt okänd :)
  • @mzkaribien har en mycket vacker blogg. Om sorg, om ensamhet men också om styrka och vilja att gå vidare. Ordflödet är kompakt och blandar dagboken med alla tankar som dväljs i en levande själ.
  • @piratforlaget skrivs av Mattias Boström som jobbar på Piratförlaget. Dock är det mer intressant att faktiskt läsa hans egen blogg som inte uppdateras så jätteofta men hela tiden innehåller spännande brottstycken av hans liv.

Om du vill följa mig på Twitter så är du välkommen: jag kallas @deeped där.

Bloggar etiketter: , , , , ,

Nä Fridah. Kvällspressen är inte bara bra.

Själv brukar jag säga att vi svenskar har den kvällspress vi förtjänar. Och många gånger finns det delar i den som faktiskt är riktigt bra. Men att som Fridah Jönsson gör – försöka höja den till skyarna som någon sorts grundläggande mediaplattform för sanning och omvärldsanalys känns onekligen lite smått naivt.

Jag har tidigare skrivit om Fridah, jag gillar hennes spänst och vilja att faktiskt skapa riktigt bra krönikor. Så alla pk-människor som vill köra argumentationslinjen ”bitter 40 åring ger sig på ung tjej” kan kanske softa lite. Den guilty by association-linjen är så trött.

Problemet är bland annat hennes argument att det är bättre att överdriva saker än att inte skriva om det alls:

Och även om de överdriver dödssiffrorna i Haitiskalvet (eller vad det nu kan vara), så blir man ju i vilket fall som helst MEDVETEN om att det har varit ett skalv på Haiti.

I grunden menar hon därmed att journalistikens grundläggande förhållningssätt: att komma med fakta och objektivt granska det som förs fram av andra inte är speciellt intressant. En läsning av SJFs spelregler kanske vore på sin plats.

1. Massmediernas roll i samhället och allmänhetens förtroende för dessa medier kräver korrekt och allsidig nyhetsförmedling.
2. Var kritisk mot nyhetskällorna. Kontrollera sakuppgifter så noggrant som omständigheterna medger, även om de tidigare har publicerats. Ge läsaren/mottagaren möjlighet att skilja mellan faktaredovisning och kommentarer.
3. Löpsedel, rubrik och ingress skall ha täckning i texten.

Själv tycker jag faktiskt det inte är ok att överdriva – och det som fattas i Fridahs argumentation är varför man väljer att överdriva det – och vad det skapar för trovärdighet för publikationen. För om hon hört människor säga att kvällstidningar ljuger och hittar på – då har kvällstidningarna helt enkelt misskött sitt varumärkesarbete.

Hon vill för övrigt gärna sabla ned lokaltidningarna (vilket är lite skojigt då hon skriver krönikan i Dalarnas Tidningar som består av en hög med just lokaltidningar). Lite underligt eftersom det helt enkelt handlar om att varje tidning väljer sin målgrupp och sitt ämne: lokaltidningar är inte till för att skriva om hela världen utan om den lokala världen. Det är själva idén. En kvällstidning har valt att skriva om världen på sitt sätt – med stark övervikt mot nöje, attackjournalism, opinionsdrivande journalistik och featurejournalistik – men också många goda grävjobb. Morgontidningarna har valt en högre grad av refererande journalistik liksom fördjupande journalistik. De har olika roller och det är inte underligare än så. Det underliga är när man slår ner på den som tycker kvällstidningarnas val att ”dra på” exempelvis nöjesskvaller redan på löp och ettan är lite udda och inte helt rätt. Här väljer man än en gång olika sätt att marknadsföra sin tidning – och ja, jag anser att tidningar borde betala reklamskatt för sina löpsedlar – morgontidningen (och lokaltidningen) med sina viktigaste nyheter för dagen, kvällstidningen antingen med konflikthistoria, gärna inom nöje, alternativt featureartiklar lätt maskerade till konsumentjournalistik  (så väljer du bäst lådvin till grillen).

Det jag blir mest skrämd över är argumentet att det skulle vara kvällspressen som är mest allmänbildande, vilket Fridah verkar vilja föra fram. Jag är rätt övertygad om att allmänbildning bygger på att skapa sig en bred bild av ett skeende, kontinuerligt ta in flera olika perspektiv – och då är jag rätt säker att daglig konsumtion av endast kvällstidningar inte riktigt räcker.

Hennes avslutning är tyvärr riktigt fånig: att dissa DN känns oerhört beigt.

Själv älskar jag journalistik och tycker att det finns värde i såväl morgon- som kvällspress, liksom att lokalpress är extremt viktig såväl för lokalsamhällets möjlighet att skapa en bra plattform för innevånarna. På samma sätt väljer jag att läsa en stor mängd internationella dagstidningar via nätet, en hoper bloggar, andra nyhetstjänster och saker som gör att jag får en så bred bild som möjligt av samhället och världen. Men jag skulle nog vara försiktig med att säga att den som upplever kvällspressen som förljugen är lågutbildad, oallmänbildad och lokaltidningsläsande.

Uppdatering: Tyvärr verkar Fridah lärt sig lite sämre sätt att hantera kritik. Hon ”tänker inte fortsätta diskussionen” enligt sitt kommentar här. Det enda hon menar är att jag missförstått och alltså borde förstått att hon inte sablade ner på lokaltidningarna. Det hon därmed missar är att det alltid är skribentens uppgift att så långt som möjligt ska undvika eventuella missförstånd.

Bloggar etiketter: , , , , , , , ,

Tweepblogs #19

Sorry. Det har varit lite dåligt med tweepblogs. Det har väl generellt varit rätt dåligt med blogginlägg. Det är av två anledningar:

  1. Tid. När jag skriver så vill jag se till att länka upp rejält. Jag vill dels självklart bygga länkjuice (ni ser – då måste jag självklart hitta en länk till det) och dels handlar det om att skapa en så pass intressant och välresearchad text som möjligt – vilket ingår att faktiskt se till att hitta referenser som tycker saker om ämnet. Och det tar tid. Sen är det självklart så att det rent generellt finns mindre tid för mig: jag är egen företagare, jag jobbar oerhört mycket och lägger helst min tid på att skapa värde för mina kunder – för det skapar ju värde för mig :).
  2. Nåt att säga. Säkert hänger det ihop med tid men också lite att jag faktiskt bloggat så länge. Det mesta känns oftast sagt. Ska jag skriva om något som händer så inser jag att jag oftast sagt något i ämnet tidigare under åren. Det är få saker som känns så där fräscha och nya, det är knappast så att någon inte känner till vad jag tycker i olika frågor. Helt enkelt känner jag mig lätt tjatig – i mitt eget huvud.

Det finns mängder med smarta tips – och jag kan dem alla… men grundproblemet är nog snarast punkt 2. Det är inte så vansinnigt roligt längre.

Däremot är det roligt att leta upp nya bloggar. Så jag kommer med jämna mellanrum att fortsätta med mitt tweepblogs-länkande. Häng med:

  • @manne skriver sin matblogg Tummyrumble lite då och då. Jag har stött på den några gånger under research av matbloggar. Hans engelska verklighet innebär att den inte känns sådär vanlig.
  • @baskrud heter Brian. Han bloggar om familjeliv, fotboll och feta låtar. Bland annat. Han är för övrigt en trevlig person som jag haft chansen att träffa några gånger.
  • @mandalaya är en av de bloggar som jag följt längst, lite till och från. Anna har liksom varit med här och var hela tiden. Brandmannaskap, UV-rugby och fotografering är det som gäller nu. Söker man sig riktigt långt tillbaka hittar man också en fantastisk historia om en kvinna som jävlar i mig inte väljer att göra som alla andra.
  • @eazecs skriver blogg som ofta bygger på små notiser om saker hon reflekterar över.
  • @lokkomotion skriver korta noter om sin vurm för kommunikation och sociala medier. Om hon börjar länka snyggare ;) (det är faktiskt lite irriterande att få hela länkarna i text – det stör mitt läsande…) så kommer det bli riktigt bra :D. Kul att hon kör Blogengine – även om jag vet av numera rätt stor erfarenhet att det inte är det enklaste OSS-alternativet men det som är bäst för .NET.
  • @frejan är socialdemokrat. Egentligen funderade jag nu på att inte ta med några av politikertwittrarna eftersom de börjar bli många i min feed, men va fan. Tankar från roten fylls av hans tankar om politik, en del musik och annat smått och gott. Inte speciellt strömlinjeformat.
  • @t_reutersward är en sån där smart människa. Hon har oerhört lång erfarenhet och att ha henne i närheten innebär en vinst för en annan genom hennes inlägg och länkar. Bloggen sammanför mycket av det hon också twittrar.
  • @jeanettefors forskar i ledarskap, organisation och kommunikation. Hittade på henne när hon sa något som vi blev upprörda över i CS. Men precis som vi alla så är det ändå bäst att faktiskt börja lyssna även på den man inte direkt tycker som. Det var det värt.
  • @caff been around a long time. With Adland of course and her blog Cup of Java (started 2002) but still freshly brewed bits and pieces from the beautiful world of advertising.
  • @dabitch måste ju med. Döm om min förvåning när jag verkade missat henne. Herregud, Åsk är ju extremt viktig. Driver Adland som ju faktiskt är en blogg och även sin egen dabitch.net som är mer personlig, mer hennes liv. Bitar av det i alla fall.

Resten av mina tidigare tips om Twittermänniskor som bloggar hittar du här.

Reblog this post [with Zemanta]

Bloggar etiketter: , , , , , ,

Roande när moralisterna går igång

Västerbottenskuriren har ett oerhört roande aprilskämt idag. Samma snubbe ska ha fått fyra barn med olika kvinnor. Välgjort, extremt icke politiskt korrekt och självklart är det en hoper moralister som går på det. Det är ju det som är ett perfekt aprilskämt:

Den sista är väl mest bara… korkad…

Resten av dagens aprilskämt samlar Lunarstorms gamle starke man Eriksson på Aprilskämt.se där du också kan rösta på årets aprilskämt. VKs lär vinna hårt iofs :). Bra är också de som blir metaaprilskämt: Nerikes Allehanda som pompöst förklarar att det minsann är slutskojat nu och samtidigt drar en artikel om en tio miljonersstaty av Daniel Westling är faktiskt skojigt. Det roliga är att man hänvisar till TU – vars VD Anna Serner nog idag inte tror på något någon säger :). Men vi som gillar henne får väl reta henne lite även idag :). Hon har ju själv bjudit på det:

Nån som än en gång misslyckas med det här med skämtande är @sj_ab:

Bloggar etiketter: , , , , , ,