Det handlar om proportionalitet

Oavsett vad man tycker om Hamas, oavsett vad man tycker om hela idén bakom Ship To Gaza så finns det inget annat än att fördöma israeliska militären och de israeliska myndighetena efter dagens händelser. Det handlar om proportionalitet.

Det var sex båtar, många hundra personer – och israeliska Mossad har garanterat koll på vilka alla är. Så hotet är knappast gigantiskt. Det är möjligt att det var flera som gjorde motstånd – men responsen är huvudlös. Det är inga duvungar som bordade dem. Alltså vältränade kommandosoldater som knappast behöver skjuta ihjäl tio personer. Om det fanns vapen ombord var de knappast av den magnitud som den militära responsen var

Många är arga – med all rätt. Själv känner jag bara sorg. Att än en gång misslyckas de israeliska myndigheterna att hantera en internationell kris: för ja, de har rätt att borda och undersöka – om det sedan sker på internationellt vatten är det allvarligt men knappast något att spendera mycket tänkande på. Var det skedde är mindre intressant än att det skedde.

För jag kan också inse att Israel i sig har en kultur av paranoia – de har konstant varit ett land under hot; inifrån och utifrån. Problemet är att det är samma sak för palestinierna: de får inte plats, de är fråntagna sina hem av en ockupationsmakt. Sionismens grundtanke handlade om att ge skydd för ett förföljt folk – och ett annat folk blev istället förföljt. Åratal av palestinsk terrorism har skapat en blindhet och en introversion som nu visar sig i ett övervåld mot en politisk men fredlig manifestation med humanitär hjälp som idé.

Jag tänker på alla de jag träffat genom åren, från båda sidor – människor som oftast velat fred.

Det jag också känner sorg över är de hyperboliska uttalanden som en del svenska kravalldebattörer uttalat. ”Satans mördare” och ”planerat massmord” är knappast något som borde höra hemma när vi står inför en sån här situation. Lika lite som att säga att det är en ”seger” för Gaza och mena att blockaden är rättmätig. Att sedan Israel valt att kalla det en ”armada av hat” gör knappast såna uttalanden bättre.

Det kändes dock lite udda att se ett gäng gröna Hamas-flaggor mitt i havet av människor vid manifestationen. För oavsett så är det inte direkt den del av den palestinska rörelsen som är mest liberala. Det är alltid det svåra när det gäller manifestationer – vem väljer att delta för sin egen politiska agenda?

En sak är dock säker: händelserna idag kommer att förändra en hel del av det som sker i Mellanöstern. Åt vilket håll är oerhört osäkert.

Skönheten i galna idéer

Att starta ett crowdsourcat team för att tävla i VM för elmotorcyklar.

Att starta det typ en månad innan allt måste vara på plats.

Morris fick en idé. Han har ett nätverk av andra galningar. Han tror att det kan gå.

Själv kommer jag innan den 28e titta djupt i plånboken. Och fundera ut en teamtitel.

Du kan fortfarande bli med på den här galenskapen.

Tystnaden som talar

Jag har valt att även när jag började som egen konsult att hålla Deepedition öppen. Det finns här många postningar som knappast kan kallas annat än rätt så öppna, ”blatanta” för att roa sig med lite nyspråksskapande. Det har varit ett val. Jag har valt att berätta att jag varit utbränd, att jag har en kronisk depression och jag står för mina åsikter – och står för att jag då och då lär mig nya saker och ändrar mig.

När jag läser Elza Dunkels postning ”Radiotystnad” så känner jag ändå igen mig. Jag har blivit tystare, deepedition har blivit ”snällare” och jag berättar mindre idag än vad jag gjort. För på något sätt var det lättare förut – när jag inte var påpassad, känd inom vissa kretsar – liksom att det var enklare när vi bloggare och sociala medienördar var en sorts udda subgrupp.

Idag är något annat: idag väljer jag att idka mycket mer självcensur än förut. Inte för att jag är rädd utan för att jag inte orkar att ta alla strider med troll, foliehattar och generella idioter. Och jag har ingen lust att försvara mig för uppdragsgivare som blir oroade av att jag låter saker om mig själv komma ut i det öppna.

Jag har skrivit om att skaffa sig en personlig sociala mediestrategi på min företagsblogg och det blir onekligen viktigare och viktigare att tänka över vem man vill vara på nätet. Det jag kan tycka är synd är att det mer och mer lutar åt att vi mörkar mer än öppnar upp.

Bloggar etiketter: , , , ,

Vi flytt int’

Rubriken finns skriven på väggen i Solna tunnelbana tror jag det är. Och visar en målad bild från Hoting utanför Strömsund i norra Ångermanland*.

Till saken hör att det diskuteras diverse flyttande – jag jobbar mycket i Stockholm och huset är litet. Livet förändras på så många sätt.

Ikväll gick vi ner till Bullerforsen för att se de stora vattenmassorna som släpps igenom, gick en bit genom älvkantsväxtligheten och upp genom ett skirande, sprakande grönt kapell av försommar.

DSCN0827

DSCN0830

DSCN0833

DSCN0841

Skulle ni flytta om ni hade det här ett stenkast från tomten?

*Sidospår: På Centralen förra veckan var det ett gäng mindre kommuner som visade upp sig. Bland annat Strömsund – eller Ström som det kallas: ni vet vi norrlänningar säger inte så mycket i onödan. Direkt började jag prata ångermanländska och nu när jag skriver ”Strömsund” så hör jag det på rätt sätt i huvudet. Människor som är vana att höra skillnad på mål säger att det alltid finns en ton av norrländska i mig när jag pratar.

Reblog this post [with Zemanta]

Bloggar etiketter: , , , , , , ,

Sociala medier gör att man träffas mer

Den som tror att sociala medier gör människor isolerade från den där ”riktiga världen” kan fundera över följande:

#tweetupsthlm har 65 st anmälda till på fredag. Det handlar om att träffa folk som man twittrat med.

SSWC gick av stapeln förra året på en ö i Blekinge. I år är det 600 personer som vill med. På som högst 250 platser.

I helgen har Geek Girls Meetup varit. En mängd spännande föreläsningar och massor av smarta människor har mötts.

Överallt i Sverige äts det lunch med Social Media Club. Den 18e juni kommer nästa träff ske med den klubb jag driver tillsammans med @entapir: Social Media Club Dalarna.

Jag tycker det här är en viktig slutsats:

If anything, the internet, and the recent boom in networking, has allowed people to step out and find groups and events that they feel comfortable attending. The internet is not going to change who we are, it is just an extension of who we are.

Bloggar etiketter: , , , ,

Gipsad

Förra söndagen åkte min son omkull på cykeln när han skulle iväg till badet – ja just det: det där jag var orolig för. Men han badade glatt i en hoper timmar. Sen tränade han, fyllde år, var med på gympa i skolan. Sen ramlade han igen i torsdags.

Den här veckan har jag varit mycket i Borlänge, suttit på Palladium och jobbat intensivt med ett projekt. I fredags ringde HS hem mig eftersom sonen skulle på match men hade ont i vänsterarmen som han landade på i söndags.

Den var rejält svullen.

Så istället för match blev det akuten. Vilket också blev istället för vinprovning med väninnorna för HS. Jag och TP fick vara hemma. Tid tog det. HS är en skötsam människa vilket innebar att hon stängde av mobilen så vi visste inget förrän framåt halv tio.

Bruten underarm.

Gips och golfbollar

Läkarna förklarade att barn faktiskt kan vara så här. Själva kände vi oss som rejält dåliga föräldrar men samtidigt: den svullnade upp först i fredags.

Nu är det minst fyra veckors något annorlunda tid för sonen. Fotbollsträningarna kommer han gå på men istället för att träna så ska han försöka hålla igång med promenad liksom att han ska vara med på taktikgenomgångar och sånt. Golfsäsongen lär bli framflyttad för hans del och cykeln får stå, ingen skateboard och generellt lite tristare tid.

Små barn små bekymmer eller hur var det nu?

Bloggar etiketter: , ,

Stora bokbytardagen och en mac

Igår var Stora Bokbytardagen* över hela landet. Själv var jag i Stockholm och bevistade både picnicen i Humlegården och afterworken framför stadsbiblioteket. Förutom att det var fint väder och jag lyckades byta till mig ”Grattis Gud” av Alexander Skantze (som jag redan läst under tidigt 90-tal men som jag helt enkelt ville äga) mot Will Self så mötte jag äntligen Lotten.

När jag skulle välja vilka böcker jag skulle byta bort insåg jag att böcker ändå är viktiga: jag har ju förfäktat att det digitala kommer att ta livet av boken i överskådlig framtid. Men jag gick runt bland bokhyllorna och valde utifrån det minne jag hade att som barn börja botanisera bland mina föräldrars böcker och att jag inte ville göra mig av med böcker som mina barn kanske skulle få för sig att läsa. Så det blev Will Self (som jag inte läst mer än första sidorna innan jag blev äcklad) och Bukowskis ”Pulp” som faktiskt är en ganska ovanlig utgåva.

Efter att ha lämnat picnicen styrde jag stegen mot Kungsgatan. Dags att göra något sånt där som bara jag kan göra. Min gamla vita Macbook har börjat att jäklas rejält med mig – och jag har en fet deadline nästa vecka. Så jag gick helt enkelt in på slutet av lunchen och köpte mig en Macbook Pro 13″. Det tog en kvart.

*Initiativtagare till det är Jocke och Ida, den förstnämnde CD på JMW och min partner in creative crimes and passion – lyckan att hitta någon att jobba med som är lika avslappnad som jag är gentemot teorier och hur saker ”ska” göras är en lycka. Ida är hans fästmö och båda räknar jag som mina vänner. Och så Hector förstås. Själv har jag varit med och skissat upp webbnärvaron och initierat en del idéer men det är sannerligen de två som ska ha den stora credden.

Prinsen

Igår var det Villiams 11-årsdag. Elva år. Det är lång tid. Min solsticka har blivit stor. Det är en sån skön ålder just nu: fortfarande sprallig men också rejält mer vuxen.

Vi avslutade dagen med Prince of Persia, världspremiären. Vi tyckte ungefär likadant.

För övrigt är det galet galet mycket jobb igen. Som om det vore något nytt i mitt liv :)

Bloggar etiketter: , ,

Om mammahatet. Deepedition-style.

Mammahatet”. Allvarligt – vad fånigt. Dels att använda ordet ”hat”: snacka om att ännu ett ord ska bli sönderanvänt och betydelsen degenererad. Kvällstidningarnas excesser i att nyttja överord har fått en del (nu Schulmans fru) att gå på samma nit. Medialogik? Ja. Intelligent? Nä.

Men det är också fånigt på andra sätt – dels att mammor tar åt sig och börjar bete sig som offer och dels alla jävla miffon som gnäller om att mammor borde skärpa sig. Självklart bygger det vidare på Zytomierskas uttalanden om att hon minsann tänker sitta hemma när hon får barn. Den kvinnan gör konsekvensanalyser som bara sträcker sig till nästa stavelse men jag hoppas att folk ser till att hon inte är ute på caféer när hon nu är småbarnsmorsa. Att tidningen inte inser att hennes enda agenda med att göra ett sånt uttalande var att hennes fd man berättat om sina upplevelser.

Ida Hult är nog delvis på rätt väg när hon säger att det kan handla om en paternalistisk och patriarkal reaktion på att kvinnor inte längre väljer att gömma sig när de blir föräldrar. Vilket exempelvis Wollinskan lyckas falla in i när hon trots en bra inledning börjar yra om att ”barnen blivit en accessoar”. Snacka om att se ner på andra av sin egen sort. Och att sedan göra den minst sagt skarpa analysen att det skulle handla om ”avundsjuka”. Herregud. Tyvärr kommer som vanligt någon lätt förstoppad psykolog och försöker att förklara att det minsann är ”synd om barnen” och att ”föräldrar gör fel”. Dock är såväl Ida som kvällstidningarna en smula bakom när de inte gör en analys av hur det hela kan ha uppkommit: Linda Skugge. Som förutom att givit oss näthatet också startade ett uppror efter att hon inte fått amma vid bordet på Edsbacka krog. Självklart handlar det också om att människor generellt inte är kloka i huvudet.

Det visar sig i de fantastiskt vetenskapliga studier som kvällstidningarna också gör att många anser att det borde vara förbud mot barnvagnar och barn på restauranger. Vilket fått en massa näringsidkare utan hjärna att sätta upp såna regler. Puckon. Två saker:

  • Eftersom förklaringen är att barnvagnar tar plats respektive att barn är högljudda utan bordsskick antar jag, precis som Alex Schulman, att näringsidkarna även förbjudit rullstolar, rullatorer och utvecklingsstörda som inte har dokumenterat bordsskick och impulskontroll och därmed inte låter, inte gör saker som kan lukta illa, se illa ut etc. När de ändå är igång kan de förbjuda personer som inte kan perfekt svenska, är fula och rent generellt starta med dörrvakter som bara släpper in de personer som ”funkar i kontexten”. Jag föreslår för övrigt några flinka lattemammor, finns ju en hel del av dem i reklambranschen, att fixa stickers som de kan sätta upp ovanpå eventuella förbudsskyltar: ”inga barnvagnar, rullstolar eller annat fortskaffningsmedel”.
  • För övrigt borde de krogar och caféer som kör den stilen – respektive de fåntrattar som anser sig ha rätt att tycka illa om mammor och barnvagnar – fundera över det lilla faktum att: det är de barnen som en gång ska ta hand om er när ni sitter på ålderdomshemmet.
  • Näringsidkarna inom restaurang- och cafébranschen bör fundera över följande: möjligen är det så att vissa av era kunder blir kortsiktigt irriterade på att det är fullt på caféet av barnvagnar och just vid det tillfället väljer en annan näringsinrättning just den gången. Men det är inget som innebär att den potentiella kunden aldrig kommer att välja caféet igen. En mamma (eller pappa med barnvagn) kommer däremot känna sig jäkligt ovälkommen och knappast återkomma efter att barnen börjat dagis, går i mellanstadiet eller flyttat till egen lägenhet. Och de lär berätta om det. Snacka om att trasha varumärke för att sälja en extra latte och en morotskaka till icke-fertila.

Mitt förslag till mammor som känner sig uttittade, som misshagliga på caféer och andra ställen: utrusta barnvagnen med en schysst railgun. Se till att modifiera framvagnen med schyssta kofångare. Go postal.

Reblog this post [with Zemanta]

Bloggar etiketter: , , , , , , , ,

Att släppa taget

Den här helgen har varit lite annorlunda. HS har varit iväg sen i torsdags och jag kan bara säga att jag har djup respekt för henne och andra kvinnor när det gäller allt de gör i vardagen som man ibland har svårt att se. Det är inte så att det är första gången jag är ensam med barnen men jag vet inte – det är mycket som hänt den senaste tiden och jag kanske ser saker mer. Sen är det bra att bli påmind med jämna mellanrum.

Jag kan villigt (och med skammens rodnad) säga att jag inte är en tiondel så duktig på att ta hand om hemmet och lösa alla problem som konstant uppstår. Det finns en massa anledningar men det är ointressant. Faktum kvarstår – primus motor i det här hemmet är inte jag…

Så helgen – som skulle innebära att jag hann jobba en massa har gått utan att jag hunnit tillnärmelsevis så mycket som jag tänkt. För det är så många saker som ska göras som liksom man inte tänker på när man planerar sin tid.

Och barnen blivit stora. HS får dra det mesta av alla såna här saker. Det är kompisar och det är fotboll. Idag kom sonen in och berättade att han och hans kompisar skulle iväg och bada. Själva på badhuset. Fyra tioåringar. Som vanligt blir det svårt eftersom det är lite osäkert om alla frågat men efter ett tag, när hönspappan ringt kompisarnas föräldrar så blir det så. Självklart kommer det här bli värre och värre och jag insåg det idag.

Sonen frågar om jag är orolig och jag säger att det är jag. Innerst inne vill jag fortfarande att de ska vara två år och finnas inom synhåll hela tiden. Jag förklarar att jag alltid är orolig – det är liksom pendangen till att älska någon så mycket som man älskar sina barn.

Jag kan lugnt säga att jag inte ser framemot tonåren…