I helgen köpte jag Spotify Premium. Jag har inte gjort det eftersom jag dels vill se hur man hanterar reklamen och för att jag faktiskt inte spenderar så mycket tid att lyssna på musik eftersom jag har en ganska rejäl tinnitus. Men när vi skulle nu ha fest hemma så tänkte jag att nu var det ändå dags.
Det fungerar ju jättebra. På datorn. Eller säkert mitt inne i stan med bra täckning för att köra mobilappen. Men jag lyssnar på oftast vid två tillfällen: när jag åker tåg mellan Stockholm och Borlänge och när jag tränar på Svea. Problemet är att efter Uppsala och fram till Avesta låter Spotify som en sämre radio eftersom täckningen suger med jämna mellanrum. Hur kul är det att betala 99 spänn i månaden då? Det är visserligen inte Spotifys fel men det visar på problemet att vi helt enkelt inte har en tillräckligt utbyggd mobiltelefoni för dylika tjänster. Samma gäller när jag tränar, Svea träningscenter är en bunker. Det finns inte tillstymmelse till täckning därnere. Vilket iofs är bra för mig eftersom jag inte kan twittra, facebooka eller nås via sms eller telefon. Dock skiter sig ju hela idén med strömmande media till mobilen en sån gång.
Spotify har ju tänkt på det genom att skapa offline-mode vilket innebär att man kan ladda ner spellistor. Problemet är då följande: jag har sällan ro att göra spellistor: jag var redan på kassetternas och lpns tid kass på blandband. Förutom det brukar jag välja musik utifrån den sinnestämning jag är i, liksom att jag gärna tränar till olika musik – och att jag är så lätt att tråka ut att jag sällan följer samma träningsprogram. Alltså blir spellistor meningslösa… Och eftersom man inte kan se sina Facebookvänner i mobilappen så kan man inte sno andras på samma sätt.
Att mobilappen är extremt buggig är en annan sak och att den verkligen äter batteri gör det inte bättre.
Det här gör att jag nog kan säga att det inte blir fler månader med Premium. Synd, och det visar att vi som digitala strateger, utvecklare och andra helt enkelt måste inse att vi hela tiden har andra flaskhalsar att kämpa med när det kommer till att edgeutveckla.
Jag gillar Spotify och ja, det är framtiden men för vissa av oss ligger framtiden lite längre fram :)
Monthly Archives: september 2010
Glöm inte att du är dödlig
Idag fick jag påminnelse om det. Pressat för hårt. För mycket ett tag. Hjärtat tog sig ett skutt. Fick en sån där bitchslap av kroppen för att påminna mig om att andas lite. Det blir så ibland. Bara att leva med.
Nu är jag bra igen. Lite öm efter racet men än en gång mer insiktsfull om att det inte är gratis. Och jag planerar att hålla länge än. Jag är tacksam för min erfarenhet och att jag redan bränt en gång. Aldrig igen. Livet är för roligt, mina kunder är roliga och jag har en framtid.
Piraternas uppgörelse
Jag har sagt mycket om Piratpartiet men jag måste säga att Dexions uppgörelse är oerhört uppfriskande. Läs den. Och pirater – lyssna på henne.
Tankar en lördag
Det är en intensiv september. Saker händer överallt och jag balanserar mellan att känna mig fantastiskt intensivt närvarande och att känna mig gammal. Funderar lite över att göra rätt saker. När man lyssnar på Torgny Lindgren som säger att han ångrar sitt yrkesval undrar man över vad man själv kommer att säga.
Jag fick frågan om jag är hungrig. Och jo det är jag. Men på ett lite annat sätt än bara för ett och ett halvt år sen. Samtidigt börjar jag nu ha ekonomiska muskler att gå in i projekt som inte direkt ger monetär avsättning men som är extremt spännande och där jag har nytta av hela min akademiska cv. Men jag börjar att bygga ett pussel av allt jag gör som bättre visar vad min framgång är istället för att fastna i ett mätvärde. Det är så många parametrar som i sin summa visar att man faktiskt lyckats. Liksom att det egentligen inte finns några nyckeltal andra än de man själv sätter upp. Visserligen har jag insett att många väljer att använda sina foräldrar som nyckeltalsbärare men jag slipper ju det.
Samtidigt balanserar jag mellan min introverta sida – det passar mig bra att jobba som jag gör, mycket ensam, mycket pendlande för mig själv samtidigt som jag lever intensivt socialt liv och blandar mina digitala och analoga nätverk. Det är värdefullt. Jag behöver min tankero men likaväl behöver jag träffa sköna inspirerande människor.
När jag fick frågan från ett av mina jobb om mina anhöriga så insåg jag att jag bara har en sådan som kan ringas till om något händer mig. Det är också en viktig parameter. Vilka kommer att tänka mig som värdefull den gången jag inte längre finns? Vad blir en persons legacy?
Nu är det dags att starta dagen. Ikväll matrally med Borlänges LC. En del av det ständigt vaxande sociala nätverket.
Vintage Twitter
Vi fick en idé på JMW. Och genomförde den. Så ett stort antal av besökarna på Disruptive Code (läs min rapportering därifrån) tog en låta med Post-its = vintage twitter.
Liten kort notering i kanten
Måndagen kom. Människor pratade inte om mycket annat än vad som hänt. En chock. När jag gick ner och köpte mat på Kungsgatan kunde jag i flera samtal höra hur man diskuterade Sverigedemokraterna. Det svenska valet vände allt upp och ner. Vår svenska trygghetssfär slogs sönder. Det som vi inte ville tro hände.
Många försöker förstå. Vi är många, även jag, som måste fundera varför vi inte tog debatten. Några gjorde det. Men många av oss tänkte nog medvetet eller omedvetet att ”bara vi låter det vara så försvinner det” eller kände att det var för jobbigt att behöva tjafsa med en massa SDare som vägrade att föra någon sorts dualistisk debatt i kommentarerna.
Så vi förblev tysta.
Jag blev förskräckt igår även om jag förstod det. Hatet som plötsligt bubblade upp mot SD:are, försöken att förminska och förinta det faktum att de faktiskt blivit invalda i Sveriges riksdag på demokratisk väg. Den stora manifestationen som genomfördes kändes minst sagt lite skum när den marknadsfördes. Att demonstrera mot att ett parti demokratiskt röstats in i Sveriges riksdag är lite som att demonstrera mot demokrati.
Jag kom hit för att ett parti med främlingsfientliga åsikter har fått 5,7 procent av rösterna. Det är vår skyldighet att samlas och göra vår röst hörd, att visa att vi inte tolererar dem, säger Arvid Jonasson, 22 år.
Vi tolererar inte dem? Var det inte det som Sverigedemokraterna står för?
Nu verkar det som om det ändå inte var fullt så svartvitt. Samtidigt drivs det kampanjer där medierna tar ställning på ett sätt som kan benämnas som i gråzonen.
Å andra sidan: nationalsocialistiska partiet blev invalda via demokratiska val på trettiotalet. Problemet är när vi ska välja att bryta mot våra grundläggande rättsliga och demokratiska principer? Nu? Sen? Aldrig?
Demokratin måste varje dag återerövras. Idag har vi en situation som kräver att vi verkligen funderar över vad demokrati är. Om den som står upp för demokrati och människans lika värde väljer att sjunka lika lågt som sina motståndare är förlusten och misslyckandet minst lika stort.
Ett ödesval och en sorglig början
Sverigedemokraterna lyckades komma in i riksdagen. Vi är många som behöver fundera var vi gjorde fel: var det rätt att inte ta debatten och lyfta upp deras argument i ljuset och strimla dem? Var det rätt att köra på som om de inte fanns – som de flesta partierna valt att göra.
Jag hoppas att partierna nu funderar över varför det skedde. MLKs viktigaste ord till oss är: det är inte de ondas ondska som oroar mig utan de godas tystnad.
Samtidigt är jag inte förvånad över att det hände. Den uppbragta stämning som nu finns, chockade personer som inte för sitt liv kunde tro att Sverige skulle få ett främlingsfientligt parti i riksdagen. Det är en reaktion som kanske förklarar varför SD lyckades: en blåögd tro att Sverige är så mycket bättre än alla andra länder. För främlingsfientliga partier finns i de flesta europeiska länder och att vi skulle undvika detta hade varit mer fascinerande. Man kunde önskat det och det är riktigt illa att de blev vågmästare.
Det intressanta är ändå vad som hänt: vi har två nästan lika stora partier. Med en socialdemokratisk ledare som kan matcha Reinfeldt innebär det att vi kommer att se blockpolitiken som en parentes. Vi är på väg mot en situation likt den som är i England och i USA. Två starka relativt breda partier som käkar upp resten och där individuella politiker kommer att bli viktigare och få mer makt. Det är inte nödvändigtvis så att en sådan utveckling ger mindre partier mer makt, tittar man på lång sikt så är det antagligen tvärtom.
Något som självklart är djupt mänskligt är att i besvikelsen börja att uttrycka sin aversion mot fenomen som SD. Problemet är att det innebär att man ofta sjunker lika djupt. I kommentarerna till det faktum att SD nu kommit in i riksdagen har vi fått se både uttalanden om att Skåne borde säljas till Danmark, att SD:are inte är värda att kallas människor osv. Ohly förklarade att han var fylld av kampvilja men vägrade att ens gå in i samma rum som SDs partiledare Jimmie Åkesson (man kan fundera hur han tänkt föra kampen om han inte ens tänker erkänna existensen av SD). Det rimmar illa med uttalanden om alla människors lika värde. Hata åsikter men hata inte personen.
Nelson Mandela och Desmond Tutu satte sig ner med sina motståndare. Vad ska vi göra?
SD är nu demokratiskt invalda i Sveriges riksdag. Det är ett faktum. Dags att fundera hur man ska kunna hantera detta istället för att fortsätta att osynliggöra och negligera. Westerbergs fjanterier för nitton år sen är inte bättre strategi idag. Det är dags att hantera verkligheten. SD har inga vettiga argument – se till att visa det. Bygg nya nätverk och koalitioner för att inte ge dem makten. Mindre fluffiga ord och mer verkstad. Ny Demokrati kunde inte överleva mer än fyra år. Det kommer inte SD heller göra om man tar bort grunden för deras existens: missnöje med de andra partierna, rädsla för det nya globala individuella och att kunna ta en roll som mobbade och underdogs.
Att som en del valt att uttrycka: att eftersom SD nu är i riksdagen så tänker man flytta från Sverige. Det är ett rejält fånigt argument. Det innebär ju att de som står för goda argument och åsikter blir färre och möjligheten att förändra till det bättre blir mindre.
Slutligen: Piratpartiet är fullständigt förintade. Det borde sannerligen stämma till eftertanke i det partiet. Och jag vet att det finns oerhört mycket sådana redan nu. Jag hoppas på att det finns kraft nog att förändra för grunden är fantastisk. Men det kommer kräva smärtsamma förändringar är jag rädd. Jag tror det kommer att gå men det kommer att krävas smart nätverksbyggande med andra frihetsorganisationer.
Jag går och lägger mig ändå med ett visst hopp. Det är en prekär situation men inte någon katastrof.
Uppdatering: Läs vad Brit skriver på JMWs blogg om vad det nu faktiskt handlar om: handling inte ord. Själv får jag leva med att nästan tio procent av Borlänges befolkning valt att rösta på mörkermännen i SD.
Roundup: vad ska jag rösta på då?
Ett visst engagemang har uppammats att försöka svara på min uppmaning. Det intressanta är att få inser att jag gav dem ett sätt att faktiskt beröra mig: jag beskrev vilka delar som är intressanta för mig:
”Varför ska jag: som egenföretagare, internetgeek, pappa och man rösta på just er?”
Få tog chansen att faktiskt gå utanför sin egen politik och sätta den i den kontext som jag som mottagare är i. Kajsa valde att inse det – ingen annan har ännu lyckats att ta sig utanför sig själv och partiets nyckelfrågor. Det tror jag är ett av problemen för partierna: man utgår från vad man själv vill säga – inte nödvändigtvis vilka frågor som den som lyssnar finner viktiga. Visserligen påpekar valforskarna att väljarna är konservativa men frågan är då: en väljare blir lätt biased över vilka frågor som partierna bestämmer sig för – och samtidigt så innebär det att saker inte bottnar i det egna livet. Istället utgår man i bästa fall från sina egna intressen, sitt eget liv – men det var inte min fråga – eller från partiets bestämda linje. Den som har varit mest idog är Britta Sethson – men med en minst sagt konfrontativ inriktning. Jag är inte säker på att sossarna vinner på det. Men jag ger henne poäng för engagemang i alla fall.
Sophia visar styrkan i Piratpartiet: att det hela tiden är föränderligt och att det är individens engagemang som bygger det. Samtidigt blir jag är fundersam över det märkliga svar Engström ger utifrån min:
Men om Alliansen vinner stort och SD kommer in finns det bara en statsministerkandidat, eftersom Mona varken kan eller vill regera med ett stöd som består av S + V + MP + SD + PP.
Menar han verkligen att Reinfeldt är den enda möjliga eftersom han kan tänka sig att regera med stöd av SD? I sådana fall funderar jag över vart PP tagit vägen de senaste dagarna… Jag förstår faktiskt fortfarande inte hur han (och resten av partiledningen?) resonerar.
Har jag förändrat min åsikt? Inte än. Men jag har tid på mig.
Valet hettar till och jag utmanar er att övertyga mig
Dags för upplopp. Valet är imorgon. Det är ett gäng trötta politiker, trötta medlemmar som nu ska försöka att slutspurta. Det val som ansågs lite avslaget har de senaste dagarna hottat upp sig. Och jag kan säga att även i det här valet är det intressantare att följa vad som händer inom sociala medier än de trista partiledareutfrågningarna och slutdebatterna.
Alldeles i slutet dök nu blogginlägget ”Sveket” upp (och har fått internationell uppmärksamhet). Det fick Alliansen att sätta i halsen. Det var bara en i raden av avslöjanden hur Arbetslinjen och de nya hårdare reglerna för sjukförsäkringarna slog. Tyvärr valde man att försöka misskreditera bloggaren istället för att säga ”så här kan vi inte ha det. FK måste göra bättre utredningar och vi kommer att se över hur regleringen skrivs”. Det gjorde man inte. Man skulle kunna säga att det blir ett dubbelt svek – först skiter man i att ta i sakfrågan, sedan försöker man likt värsta foliehattar att få det till en kampanjinsats från motståndarlaget. Dumt. Mycket dumt. Det handlar inte om krav på ministerstyre och det handlar inte om att använda en enskild persons öde utan att en person blir en symbol för ett systemfel. Det finns inget annat sätt. Stavas för övrigt medielogik.
Samtidigt kan jag förstå att det i trötta men engagerade hjärnor dök upp en sån tanke. Att det hela skulle vara en mörkad kampanj från de rödgröna. För det har nu avslöjats ett antal klara och oklara försök till minst sagt märkliga under-radarn-kampanjer. Ett exempel är Den Allierade Journalisten som Åsa Linderborg lät publicera anonymt på ABs kultursidor som visar sig vara en politisk lobbyist på yttersta vänsterkanten. Minst sagt pinsamt för såväl Aftonbladet som för vänsterns försök att förklara att medier är högervridna…
Idag dyker också avslöjandet upp att von Arnold som anmält ett överfall där två personer skulle ristat in ett hakkors i hans panna misstänks för att ha gjort detta själv och sedan försökt använda det för att förbättra Sverigedemokraternas offerläge i valrörelsen. Viktigt är att fortfarande är det en misstanke, inte ett säkert avgörande, men om det är sant så borde de som fortfarande har några hjärnceller kvar men trots det funderar på att rösta på SD helt enkelt välja något annat.
Det har onekligen hettat till rejält i valrörelsen. Att sociala medier skulle vara misslyckat visar sig vara helt fel. Det misslyckade är att partierna misslyckats att använda kraften i dem.
Själv har jag röstat. Efter mycken vånda valde jag att göra som Betnér men eftersom jag är en nyfiken jävel så kollade jag vilken det blev och eftersom jag gillar personval så ville jag kryssa. Och jag kan konstatera att jag gillar Camilla Lindberg och jag gillar John Thornander som stod på FPs dalalista. Sen gillar jag faktiskt både kärnkraft och betyg tidigare i skolan (efter diskussioner med mina barn fr a). Och jag gillar Liberati (trots att jag inte får vara med :)). Att jag sedan tycker att Björklund är en tönt får jag leva med, att en del frågor de står för går mot vad jag tycker får jag också leva med.
Varför röstar jag inte på Piratpartiet? Well, jag har diskuterat det på bloggen tidigare. Sen var de med i den ”bukett” jag hade med mig in i båset. Jag hade mer än gärna kryssat Johnny. Men nu blev det inte så. Att jag inte direkt valde dem som enda möjlighet beror på att jag upplever också att problemen som jag sett eskalerat och även om jag realpolitiskt står närmast Alliansen känns det här som ännu ett i raden av minst sagt märkliga uttalanden och i kommentarer och bland andra PP:are diskuteras hur man kan säga så när Piratpartiet tagit ställning om att alltid utnyttja det parlamentariska läget. Det visar helt enkelt problemet för små partier som inte bygger på den klassiska vänster-högerskalan när det kommer till realia. Jag älskar många av de som jobbat hårt för partiet som personer. Hoppas de förstår det.
Men jag utmanar er. Jag har förtidsröstat. Mina röster i kommun och landstingsval ligger fast. Men riksdagen – well: hit me with your best shot politiker. Varför ska jag: som egenföretagare, internetgeek, pappa och man rösta på just er? Övertyga mig i kommentarsfältet. Jag kommer att sammanfatta tidigt imorgon.
Om 9/11 och SD
En årsdag. Elfte september. Ett datum som förändrade världsordningen. Fyra flygplan – bilden för det moderna nittonhundratalet styrs till ett terrordåd som totalt bygger om värderingar, världsbild och politiska landskapet. (tidigare skrivit om det här och här).
Samtidigt är det nu en vecka kvar innan valet i Sverige. Är det ett ödesval? Inte egentligen. Förutom en sak: Sverigedemokraterna kan komma in i riksdagen. SD som arbetat hårt för att bli mindre rasistiska och mer konservativt exkluderande. För oavsett hur de försöker att vända sig så är de inget annat än en grupp personer som ogillar invandrare, anser att islam per se är ondskefullt och sätter ”svenskhet” som något som är bättre än andra kulturer.
Jag har valt att inte kommentera alla dumheter som det partiet lyckats med de senaste månaderna – för det är ingen mening att argumentera med idioterna som dyker upp i kommentarsfälten.
Jag kunde inte annat än att roat inse att SD precis som andra partier försöker lyfta fram pensionärer som fattiga – samtidigt som vi vet att vi aldrig haft så generellt välbeställda pensionärer som vi har idag… Snacka om att hittat den svenska motsvarigheten till ”soccer moms”.
Tyvärr hänger SDs framgångar ihop med dagens datum. Al Quaida-terrorismen, Bushs ”War on terrorism” utvecklade sig också till ett krig mot islamismen, ett krig mot en ung religion och en äldre religion. Det skapade en rädsla för De Andra. En skräck som i mindre intellektuella innebar en generalisering: eftersom de som körde planen var muslimer så är alla muslimer onda. Vem som helst kan inse att det är en oerhört korkad generalisering men rädsla skapar irrationalitet och anti-intellektualism.
I en kamp mellan två kultursynsätt där SDs lösning är att separera, isolera sig för att skydda något som de anser vara värt att skydda: ett kollektivistiskt synsätt, ett Sverige som inte längre är och deras politik innebär att Sverige kommer förlora sin innovationskraft och snabbt bli fattigt, irrelevant och dränerat på kunskap.
Själv tror jag att SD kommer in. Det finns alltför många personer i Sverige som är rädda för det nya, som innerst inne när en folkhemsrasism som nu fått en möjlighet att föras upp till ytan. Däremot tror jag inte att de kommer kunna utföra något. De har ingen politisk plattform, de har inga personer som förstår politiken i grunden. De är ett enfrågeparti, ett missnöjesparti befolkat av personer som kommer att göra bort sig.
Men det innebär att vi får en helt ny politisk sfär. Och det är allas vårt ansvar att se till att vi inte går mot en dansk, eller för den delen norsk, situation. Min uppmaning till politiker är: stå för er ideologi om allas lika rätt. Min uppmaning till nysvenskar och invandrare: ge inte de svarta krafterna vatten på sin kvarn. Och till oss alla: förändra bland individer.
För att vara helt ärlig: gör tvärtom mot såväl islamistiska terrorister och SDare – använd hjärnan.
Uppdatering: Och många vet att jag anser att Humanisterna har en väldigt förenklad syn på kristendom som ibland liknar SDs syn på islam. Andra har sett detsamma. När det gäller SD så är det solklart att de inte egentligen bryr sig om realiteter: islam är ondska. Trots att en liten norrländsk inlandskommun som Strömsund nog borde ta emot invandrare med öppen famn – annars kommer det snart bli tomt och dött däruppe. Generellt tycker jag att SD påvisar dålig demokratisk grundsyn men tyvärr visar andra detsamma: det är aldrig ok att försöka tysta någon med våld.
