I onsdags skrev jag om SJ sittande på tåget. Jag gav ombordpersonalen credd för att stå ut med gnälliga gubbar och gummor som inte inser att problemen för SJ är mer strukturella. Senare får man läsa om Therese och den olycka som skedde på Stockholms central i måndags. Där ombordpersonal onekligen kan ifrågasättas för sitt handlande - både som en del av olyckan men också i att välja att anklaga Therese för att försökt hoppa på tåget i farten. Det senare verkar numera vara SJs officiella linje - som de för fram trots att flertalet vittnen påpekar att det inte är sant. Andreas Nilsson har gjort ett grävjobb som borde direktkvalificera till Guldspaden - och hans arbetsgivare Dagen borde skämmas att de inte tog in jobbet utan han får göra det på fritiden. Läs hans genomgång av historien där han försöker få svar från SJ, han intervjuar de läkare som var först på plats. Som pendlare blir jag tyvärr inte längre förvånad; kaoset på Stockholms C är numera vardag och med SJs minst sagt märkliga sätt att hantera avgångstider som "beräknade" vilket innebär att försenade tåg kan gå tidigare än utsatt tid så skapas såna här situationer. Jag förstår att det är svårt att hinna skylta om tågen eftersom det verkar vara totalkatastrof borta i vagnhallarna - men då måste ombordpersonalen ta sitt ansvar och finnas tillgängliga för frågor och informera på perrongen. Det som skrämmer mest i den här historien är dock att SJ väljer att skapa en sanning som innebär att man skyller på en enskild människa. Det där kunde varit vem som helst av oss - fr a eftersom just vartenda Eskilstuna-tåg varit inställt den senaste tiden. Man vill komma med ett tåg - man vill komma hem. Problemet är som vanligt tvåfalt: det politiska/ekonomiska i att vi faktiskt inte har reell konkurrens inom järnvägen och att man väljer att strunta i vad som inom andra branscher vore en självklarhet respektive att man inte förstår mänskliga beteenden. Hur fungerar en människa i stress? Det är något man tekniskt då får bygga bort. Hur fungerar vi människor när det gäller resande? Det är scenarior som måste adderas när man skapar logistiken runt förseningar och säkerhet. Nej, att missa ett tåg är (sällan) hela världen men det känns som det när man stressar och bredsladdar in på perrongen. Att då inte få svar eller behöva försöka att få komma ombord på det man uppfattar som ett stillastående tåg. I veckan började jag verkligen fundera hur länge de vagnsset som trafikerar svenska järnvägar kommer att hålla. Det knakar och smäller, fler och fler saker verkar inte fungera som de ska - de vagnar som nu oftast trafikerar dalabanan är av en rejält ålderstigen typ. Slutligen - Andreas Nilssons val att gräva vidare i historien, och använda sin blogg för att publicera det hela visar på en helt annan värld. SJs försök att fortsätta ett traditionellt arbete med förnekande och inga kommentarer innebär att de totalt förlorar sin möjlighet att bedriva ett proaktivt kommunikationsarbete. Det är sannerligen intressant.

I onsdags skrev jag om SJ sittande på tåget. Jag gav ombordpersonalen credd för att stå ut med gnälliga gubbar och gummor som inte inser att problemen för SJ är mer strukturella.

Senare får man läsa om Therese och den olycka som skedde på Stockholms central i måndags. Där ombordpersonal onekligen kan ifrågasättas för sitt handlande – både som en del av olyckan men också i att välja att anklaga Therese för att försökt hoppa på tåget i farten. Det senare verkar numera vara SJs officiella linje – som de för fram trots att flertalet vittnen påpekar att det inte är sant.

Andreas Nilsson har gjort ett grävjobb som borde direktkvalificera till Guldspaden – och hans arbetsgivare Dagen borde skämmas att de inte tog in jobbet utan han får göra det på fritiden. Läs hans genomgång av historien där han försöker få svar från SJ, han intervjuar de läkare som var först på plats.

Som pendlare blir jag tyvärr inte längre förvånad; kaoset på Stockholms C är numera vardag och med SJs minst sagt märkliga sätt att hantera avgångstider som ”beräknade” vilket innebär att försenade tåg kan gå tidigare än utsatt tid så skapas såna här situationer. Jag förstår att det är svårt att hinna skylta om tågen eftersom det verkar vara totalkatastrof borta i vagnhallarna – men då måste ombordpersonalen ta sitt ansvar och finnas tillgängliga för frågor och informera på perrongen.

Det som skrämmer mest i den här historien är dock att SJ väljer att skapa en sanning som innebär att man skyller på en enskild människa. Det där kunde varit vem som helst av oss – fr a eftersom just vartenda Eskilstuna-tåg varit inställt den senaste tiden. Man vill komma med ett tåg – man vill komma hem.

Problemet är som vanligt tvåfalt: det politiska/ekonomiska i att vi faktiskt inte har reell konkurrens inom järnvägen och att man väljer att strunta i vad som inom andra branscher vore en självklarhet respektive att man inte förstår mänskliga beteenden. Hur fungerar en människa i stress? Det är något man tekniskt då får bygga bort. Hur fungerar vi människor när det gäller resande? Det är scenarior som måste adderas när man skapar logistiken runt förseningar och säkerhet.

Nej, att missa ett tåg är (sällan) hela världen men det känns som det när man stressar och bredsladdar in på perrongen. Att då inte få svar eller behöva försöka att få komma ombord på det man uppfattar som ett stillastående tåg.

I veckan började jag verkligen fundera hur länge de vagnsset som trafikerar svenska järnvägar kommer att hålla. Det knakar och smäller, fler och fler saker verkar inte fungera som de ska – de vagnar som nu oftast trafikerar dalabanan är av en rejält ålderstigen typ.

Slutligen – Andreas Nilssons val att gräva vidare i historien, och använda sin blogg för att publicera det hela visar på en helt annan värld. SJs försök att fortsätta ett traditionellt arbete med förnekande och inga kommentarer innebär att de totalt förlorar sin möjlighet att bedriva ett proaktivt kommunikationsarbete. Det är sannerligen intressant.

Bloggar etiketter: Andreas Nilsson, blogg, olycka, SJ, Stockholms C, tåg