En sak är säker - att tro att man kan planera sitt liv och sin tid: det är något som jag fortsätter med en dåres envishet att tro. Men det är bara att inse att det inte går. Livet är som ett gungfly där varje steg är lite av ett risktagande. Antagligen är det just det som är så fascinerande.
Jag har lovat ett inlägg om det här med egenföretagande och det kommer. Det kommer att komma en massa annat också eftersom inget blir som man tänkt sig. Ej heller en bolagisering som enligt de som sålde in idén till mig skulle vara "enkel". Definiera enkel liksom... Jag har spenderat en massa tid att få saker att fungera, och bara att byta bolagsform i olika avtal är ett halvtidsjobb. För att inte tala om varumärkesstrulet. Det har krävt en jäkla massa tänkande och nu måste allt implementeras vilket kommer kräva en hel del tid - något som jag inte har *gaah*. Dock - de försöker att göra så gott de ändå kan att lugna ner mig och förklara, för andra säkert enkla saker, men fan - jag känner mig just nu oerhört lost och...väldigt ensam egenföretagare.
SJ. Var ska jag börja? Hur många fel kan man lyckas få till i ett företag. Jag lägger ju en stor del av mitt företags inkomst i deras ficka men man kan knappast säga att upplevelsen motsvarar kostnaden - eller att leveranssäkerheten är speciellt stor.
Och jag, som älskar tekniska saker, inser mer och mer att de inte besvarar den kärleken. (Eller så är jag en smula som Kjell Häglund). Vår dyra speldator fungerar inte som den ska - och det går inte ens att ominstallera systemet. Att ens försöka få personerna på OnOff att förstå felet var dead end. Nästa gång tänker jag bygga en speldator själv (eller alltså tillsammans med sonen som blev djupt fascinerad av datorns inre när vi öppnade den och tog ur damm motsvarande en och en halvdiameters kula).
Och Bahnhof har en oerhört märklig inloggningsprocedur på nätet - extremt märklig nu när inte ens lösenordet fungerar om man vill lägga till datorer till väggen. Och där det fungerar en av fem gånger.
Nu senast köpte jag en Airport Extreme för att skapa mer redundans i wifi-nätet. Den höll en halvtimme - sedan började den gula lampan blinka, MBPn hittade den inte längre och att försöka återställa den till fabriksinställningar gick inte. Så när jag nästa gång var i Borlänge åkte jag ner till affären: D-Store som öppnat i Kupolen. Jag vet inte men alla äpplen är inte alltid i korgen. Jag fick lämna in den eftersom "den var för dyr för att bytas ut". Jag försökte förklara att den var DOA men som sagt: det var inte direkt led-lampor tända därinne. Sen kom det som gör att jag inte lär köpa min nästa MBA där:
"Den åker ner till Stockholm på söndag"
"På söndag?! Det är ju onsdag idag!"
"Ja, vår chef kommer då och tar med den ner först på söndag. Sen kommer den till verkstad." sa kvinnan bakom disken som innan dess sett förvirrad ut när man frågade om basala saker runt Appleprylar.
"Men för i helv..." så insåg jag att det var liksom inte något att bråka om. Kanoten rörde sig liksom vind för våg, indianerna hade för länge sedan hoppat i och simmat i land... Och eftersom jag har en fungerande router så valde jag att inte försöka förklara att det hela var riktigt jävla uselt. Man får välja sina strider. Att fajtas mot plain stupidness är för mycket Don Quijote även för mig.
Jag fattar inte företagare som väljer att starta en butik i ett köpcentrum där det är rejält saftiga hyror och samtidigt inte satsa på att anställa personer som kan grejerna som de ska sälja. Det är lite som om en klädbutik modell mer exklusiv skulle anställa en färgblind. Eller en bilaffär anställa en person utan körkort.
Och att man sätter regler som visst kan vara ok om det går fort att åtgärda men istället förklarar att det kommer ta en jävla tid på grund av att man packar ihop allt som lämnas in i skuffen på chefens personbil. Och att man inte ens bryr sig om att fråga om man kan låna ut en liknande pryl eller nåt sånt.
Dags för oss alla att på bred front implementera #gladkund och #surkund som @jocke körde igång.
Jag fattar inte företagare som väljer att tänka så oerhört mycket inifrån och ut. Jag säger inte att jag är perfekt - men är något inte tillfyllest så går jag den där extramilen för att se till att fakturan känns som väl investerade pengar. Fast det är kanske därför jag inte blir speciellt rik. Eller snygg. Eller glad just nu...
En sak är säker – att tro att man kan planera sitt liv och sin tid: det är något som jag fortsätter med en dåres envishet att tro. Men det är bara att inse att det inte går. Livet är som ett gungfly där varje steg är lite av ett risktagande. Antagligen är det just det som är så fascinerande.
Jag har lovat ett inlägg om det här med egenföretagande och det kommer. Det kommer att komma en massa annat också eftersom inget blir som man tänkt sig. Ej heller en bolagisering som enligt de som sålde in idén till mig skulle vara ”enkel”. Definiera enkel liksom… Jag har spenderat en massa tid att få saker att fungera, och bara att byta bolagsform i olika avtal är ett halvtidsjobb. För att inte tala om varumärkesstrulet. Det har krävt en jäkla massa tänkande och nu måste allt implementeras vilket kommer kräva en hel del tid – något som jag inte har *gaah*. Dock – de försöker att göra så gott de ändå kan att lugna ner mig och förklara, för andra säkert enkla saker, men fan – jag känner mig just nu oerhört lost och…väldigt ensam egenföretagare.
SJ. Var ska jag börja? Hur många fel kan man lyckas få till i ett företag. Jag lägger ju en stor del av mitt företags inkomst i deras ficka men man kan knappast säga att upplevelsen motsvarar kostnaden – eller att leveranssäkerheten är speciellt stor.
Och jag, som älskar tekniska saker, inser mer och mer att de inte besvarar den kärleken. (Eller så är jag en smula som Kjell Häglund). Vår dyra speldator fungerar inte som den ska – och det går inte ens att ominstallera systemet. Att ens försöka få personerna på OnOff att förstå felet var dead end. Nästa gång tänker jag bygga en speldator själv (eller alltså tillsammans med sonen som blev djupt fascinerad av datorns inre när vi öppnade den och tog ur damm motsvarande en och en halvdiameters kula).
Och Bahnhof har en oerhört märklig inloggningsprocedur på nätet – extremt märklig nu när inte ens lösenordet fungerar om man vill lägga till datorer till väggen. Och där det fungerar en av fem gånger.
Nu senast köpte jag en Airport Extreme för att skapa mer redundans i wifi-nätet. Den höll en halvtimme – sedan började den gula lampan blinka, MBPn hittade den inte längre och att försöka återställa den till fabriksinställningar gick inte. Så när jag nästa gång var i Borlänge åkte jag ner till affären: D-Store som öppnat i Kupolen. Jag vet inte men alla äpplen är inte alltid i korgen. Jag fick lämna in den eftersom ”den var för dyr för att bytas ut”. Jag försökte förklara att den var DOA men som sagt: det var inte direkt led-lampor tända därinne. Sen kom det som gör att jag inte lär köpa min nästa MBA där:
”Den åker ner till Stockholm på söndag”
”På söndag?! Det är ju onsdag idag!”
”Ja, vår chef kommer då och tar med den ner först på söndag. Sen kommer den till verkstad.” sa kvinnan bakom disken som innan dess sett förvirrad ut när man frågade om basala saker runt Appleprylar.
”Men för i helv…” så insåg jag att det var liksom inte något att bråka om. Kanoten rörde sig liksom vind för våg, indianerna hade för länge sedan hoppat i och simmat i land… Och eftersom jag har en fungerande router så valde jag att inte försöka förklara att det hela var riktigt jävla uselt. Man får välja sina strider. Att fajtas mot plain stupidness är för mycket Don Quijote även för mig.
Jag fattar inte företagare som väljer att starta en butik i ett köpcentrum där det är rejält saftiga hyror och samtidigt inte satsa på att anställa personer som kan grejerna som de ska sälja. Det är lite som om en klädbutik modell mer exklusiv skulle anställa en färgblind. Eller en bilaffär anställa en person utan körkort.
Och att man sätter regler som visst kan vara ok om det går fort att åtgärda men istället förklarar att det kommer ta en jävla tid på grund av att man packar ihop allt som lämnas in i skuffen på chefens personbil. Och att man inte ens bryr sig om att fråga om man kan låna ut en liknande pryl eller nåt sånt.
Dags för oss alla att på bred front implementera #gladkund och #surkund som @jocke körde igång.
Jag fattar inte företagare som väljer att tänka så oerhört mycket inifrån och ut. Jag säger inte att jag är perfekt – men är något inte tillfyllest så går jag den där extramilen för att se till att fakturan känns som väl investerade pengar. Fast det är kanske därför jag inte blir speciellt rik. Eller snygg. Eller glad just nu…
Bloggar etiketter: Airport Extreme, Bahnhof, butik, d-store, företagande, kundnöjdhet, OnOff
