Först ett citat från Mandela:
I am not a saint, unless you think of a saint as a sinner who keeps on trying.
Jag postade en gigantisk postning om Google+ igår - hade fokuserat i flera timmar bara på den för att få den klar.
Just när den gått iväg såg jag hur mitt Twitterflöde exploderade av förfärade utrop om en bomb i centrala Oslo. Jag började följa #oslobomb och #osloexpl. Efter ett par timmar - när man började greppa att någon gone berzerk mot den norska demokratins hjärna så kommer nyheten om att skott avlossas på Utöya där mer än femhundra unga politiska aktiva är på ett läger. #utoya blir en fruktansvärd men värdefull hashtag att följa för att få något sorts grepp om det ogreppbara: att någon faktiskt kan med berått mod välja att avrätta 12-16-åringar.
Det gick inte att sluta att följa flödet. Det var som den 9/11 igen, eller Palmemordet, eller Mumbaiattackerna för flera år sen. Barnen frågade, jag följde nyhetssändningar, twitterflödet (där jag måste ge fr a @baskrud jävligt mycket credd för bra rapportering) och alla kanaler jag kunde. Senare lär jag göra en analys av hur medierna lyckades med det men just nu är det andra saker som jag känner för att skriva.
We will retaliate with more democracy
Men mitt i allt reser sig faktiskt en gigant. Jens Stoltenberg väljer att inte ducka, han väljer att inte falla in i ett gammaltestamentligt raseri, vilket inte vore svårförståeligt i den värld vi lever. Han förklarar att de som attackerat Norge har attackerat demokratin, attackerat de värden som alla står för.
No one is going to bomb us into silence.
No one is going to shoot us into silence.
No one is ever going to frighten us away from being Norway.
Samtidigt läser jag i tidningen att Nelson Mandela fyller 93 år. För mig är Mandela en av de starkaste symbolerna för både min ungdom, mina grundläggande åsikter om rätten att vara fri och att allt måste försonas.
For to be free is not merely to cast off one's chains, but to live in a way that respects and enhances the freedom of others.
En av de saker jag saknar med att inte tro är försoningsläran: den handlar i grunden om att genom att våga försonas med dem som gör dig illa så kan du då först försonas med dig själv. Det är just vad Mandelas eftermäle är: att han tillsammans med Desmond Tutu skapade en plattform för försoning efter apartheid. Är det någon som vågar att tänka på hur Sydafrika skulle sett ut utan denna oerhört unika idé?
Det kan tyckas naivt. Galet. Idag fullständigt absurt. En del kommer att kommentera det i stil med att jag spottar på de som dött bara att andas något om att gärningsmannen kanske inte ska brännas på bål. Må så vara.
Det viktiga är att det inte handlar om att låta gjort vara ogjort - det är att ursäkta något. Det ursäktas alldeles för mycket utan att det blir någon förändring. Men likaväl så kan inte saker straffas propertionellt: hur kan du utmäta ett propertionellt straff för det som skett på Utöya? Dödstraff? Vem har rätt att säga att någon ska dö? Den som sköt nästan hundra unga ansåg sig kunna det - blir inte vi på samma låga onda plan om vi dömer människor till döden? Vem mår bra av att ytterligare personer dör?
Försoning är det svåraste en människa kan göra - det går emot vårt djupast liggande rovdjur, den hämndlystnad som hela tiden driver oss framåt men också många gånger äter upp oss inifrån. Vi anser oss ha rätt att uppleva oss kränkta och ibland är det nödvändigt att uppleva och se sig som offer. Jag har det, du har det - det är djupt mänskligt.
Liksom att det som hände på Utöya är obegripligt och det självklara är att ropa på dödsstraff, att man önskar att gärningsmannen ska pinas länge och känna smärta. Att en person så kallt kan planera sitt terrordåd är ofattbart och får oss att må illa av hat och raseri. Så många drabbade och så mycket sönderslaget.
Men i längden - vad är det vi söker om vi engagerar oss i en diskussion om samhälle, om världen och om relationer med andra människor? Rätten att bli kränkt och hata andra personer? Även om det är djupt mänskligt - och något vi upplever vara sant och riktigt så måste man fundera: på vilket plan är det naturligt?
No one is born hating another person because of the color of his skin, or his background, or his religion. People must learn to hate, and if they can learn to hate, they can be taught to love, for love comes more naturally to the human heart than its opposite.
Många kommer nu försöka förstå allt - hatet från gärningsmannen och fler och fler kommer att ropa på hårdare tag, mer kontroll, större rättigheter till att avlyssna, ta in för förhör, övervaka. Det som inte fick hända hände - och det är ett slag mot öppenheten, mot allt som vi valt att stå för. Att då prata om att sörja och försona brukar göra människor galna.
Men det som sker nu - mitt i sorgen, mitt i allt som hänt är en fantastiskt kraft. Hat är inte lösningen. I det lilla så samlar sig personer och väljer att stå på samma sida mot mörkret. Ett exempel: Tokmoderaten och Sebastian Stenholm väljer att bytlånas bloggar. Två personer som brukar vara fly förbannade på varandra men som i det här väljer att stå enade. Precis som Stoltenberg säger om Norge.
We must never give up our values.
We must show that our open society can pass this test too.
That the answer to violence is even more democracy.
Even more humanity.
Mitt i twitterflödet av förfärande nyheter, krassa konstateranden, dumma och smarta kommentarer så väljer en person att skicka upp en story om försoning. Den är fascinerande i sin enkelhet: hur man kan ta försoningen på allvar och förlåta för att kunna gå vidare.
Jag kan ofta fundera över om människan faktiskt är god i grunden - så mycket hat, så mycket idiotier som vi lyckas hitta på allihop. Ibland tappar jag hoppet men när jag läser vad en av de överlevande från Utöya sa i en TV-intervju kan man ändå våga se att i längden måste det goda vinna - det finns ingen annan option:
Om en mann kan vise så mye hat, tenk hvor mye kjærlighet vi kan vise sammen
Uppdatering: Många har skrivit om det här.
Per Pettersson (@perzec) skriver:
Demoniseringen av meningsmotståndare och de man själv inte kan eller vill identifiera sig med leder inte framåt. Högljudda krav på förbud, censur, straff och kamp underblåser bara de hatiska strömningarna från alla håll i samhället. Den som utvecklar ett hat mot någon annan, oavsett om det är främlingsfientliga extremister eller mångkulturens förkämpar, riskerar att en dag vara den som begår nästa vansinnesdåd. Har du väl klivit över tröskeln till hatet är det lätt att släta över våldshandlingar som begås i det egna hatets namn.
Sanne Aronsson (@sannearonsson) skriver om sina känslor inför det som hänt:
Påminner mig själv om att vi aktivt, varje dag, måste ta beslut i godhetens tjänst. I kärlekens förtecken. Hat föder hat och an eye for an eye and the world goes blind. Det enda sättet att vinna är genom mer kärlek.
Markus Petterson (@lexmarkus) ger en svidande insikt:
Det är vi själva som driver hatkampanjer mot Sverigedemokraterna och kallar oss anti-rasister, det är inte någon annan. Det är vi själva som skapar ett utanförskap i samhället, där utsatta människor oavsett bakgrund förskjuts till samhällets utkanter. Polariseringen kommer inifrån var och en av oss, inte från någon annan.
En fantastisk text har min gamla studiekamrat och ämbetssyster Charlotte skrivit där hon mixar det som hänt i Oslo med den vanliga vardagen: i hennes fall hennes 42a födelsedag. En måsteläsning - självklart med referens till världens bästa bok!
Svaret är inte 42. Jag tror att svaret är kärlek.
Först ett citat från Mandela:
I am not a saint, unless you think of a saint as a sinner who keeps on trying.
Jag postade en gigantisk postning om Google+ igår – hade fokuserat i flera timmar bara på den för att få den klar.
Just när den gått iväg såg jag hur mitt Twitterflöde exploderade av förfärade utrop om en bomb i centrala Oslo. Jag började följa #oslobomb och #osloexpl. Efter ett par timmar – när man började greppa att någon gone berzerk mot den norska demokratins hjärna så kommer nyheten om att skott avlossas på Utöya där mer än femhundra unga politiska aktiva är på ett läger. #utoya blir en fruktansvärd men värdefull hashtag att följa för att få något sorts grepp om det ogreppbara: att någon faktiskt kan med berått mod välja att avrätta 12-16-åringar.
Det gick inte att sluta att följa flödet. Det var som den 9/11 igen, eller Palmemordet, eller Mumbaiattackerna för flera år sen. Barnen frågade, jag följde nyhetssändningar, twitterflödet (där jag måste ge fr a @baskrud jävligt mycket credd för bra rapportering) och alla kanaler jag kunde. Senare lär jag göra en analys av hur medierna lyckades med det men just nu är det andra saker som jag känner för att skriva.
We will retaliate with more democracy
Men mitt i allt reser sig faktiskt en gigant. Jens Stoltenberg väljer att inte ducka, han väljer att inte falla in i ett gammaltestamentligt raseri, vilket inte vore svårförståeligt i den värld vi lever. Han förklarar att de som attackerat Norge har attackerat demokratin, attackerat de värden som alla står för.
No one is going to bomb us into silence.
No one is going to shoot us into silence.
No one is ever going to frighten us away from being Norway.
Samtidigt läser jag i tidningen att Nelson Mandela fyller 93 år. För mig är Mandela en av de starkaste symbolerna för både min ungdom, mina grundläggande åsikter om rätten att vara fri och att allt måste försonas.
For to be free is not merely to cast off one’s chains, but to live in a way that respects and enhances the freedom of others.
En av de saker jag saknar med att inte tro är försoningsläran: den handlar i grunden om att genom att våga försonas med dem som gör dig illa så kan du då först försonas med dig själv. Det är just vad Mandelas eftermäle är: att han tillsammans med Desmond Tutu skapade en plattform för försoning efter apartheid. Är det någon som vågar att tänka på hur Sydafrika skulle sett ut utan denna oerhört unika idé?
Det kan tyckas naivt. Galet. Idag fullständigt absurt. En del kommer att kommentera det i stil med att jag spottar på de som dött bara att andas något om att gärningsmannen kanske inte ska brännas på bål. Må så vara.
Det viktiga är att det inte handlar om att låta gjort vara ogjort – det är att ursäkta något. Det ursäktas alldeles för mycket utan att det blir någon förändring. Men likaväl så kan inte saker straffas propertionellt: hur kan du utmäta ett propertionellt straff för det som skett på Utöya? Dödstraff? Vem har rätt att säga att någon ska dö? Den som sköt nästan hundra unga ansåg sig kunna det – blir inte vi på samma låga onda plan om vi dömer människor till döden? Vem mår bra av att ytterligare personer dör?
Försoning är det svåraste en människa kan göra – det går emot vårt djupast liggande rovdjur, den hämndlystnad som hela tiden driver oss framåt men också många gånger äter upp oss inifrån. Vi anser oss ha rätt att uppleva oss kränkta och ibland är det nödvändigt att uppleva och se sig som offer. Jag har det, du har det – det är djupt mänskligt.
Liksom att det som hände på Utöya är obegripligt och det självklara är att ropa på dödsstraff, att man önskar att gärningsmannen ska pinas länge och känna smärta. Att en person så kallt kan planera sitt terrordåd är ofattbart och får oss att må illa av hat och raseri. Så många drabbade och så mycket sönderslaget.
Men i längden – vad är det vi söker om vi engagerar oss i en diskussion om samhälle, om världen och om relationer med andra människor? Rätten att bli kränkt och hata andra personer? Även om det är djupt mänskligt – och något vi upplever vara sant och riktigt så måste man fundera: på vilket plan är det naturligt?
No one is born hating another person because of the color of his skin, or his background, or his religion. People must learn to hate, and if they can learn to hate, they can be taught to love, for love comes more naturally to the human heart than its opposite.
Många kommer nu försöka förstå allt – hatet från gärningsmannen och fler och fler kommer att ropa på hårdare tag, mer kontroll, större rättigheter till att avlyssna, ta in för förhör, övervaka. Det som inte fick hända hände – och det är ett slag mot öppenheten, mot allt som vi valt att stå för. Att då prata om att sörja och försona brukar göra människor galna.
Men det som sker nu – mitt i sorgen, mitt i allt som hänt är en fantastiskt kraft. Hat är inte lösningen. I det lilla så samlar sig personer och väljer att stå på samma sida mot mörkret. Ett exempel: Tokmoderaten och Sebastian Stenholm väljer att bytlånas bloggar. Två personer som brukar vara fly förbannade på varandra men som i det här väljer att stå enade. Precis som Stoltenberg säger om Norge.
We must never give up our values.
We must show that our open society can pass this test too.
That the answer to violence is even more democracy.
Even more humanity.
Mitt i twitterflödet av förfärande nyheter, krassa konstateranden, dumma och smarta kommentarer så väljer en person att skicka upp en story om försoning. Den är fascinerande i sin enkelhet: hur man kan ta försoningen på allvar och förlåta för att kunna gå vidare.
Jag kan ofta fundera över om människan faktiskt är god i grunden – så mycket hat, så mycket idiotier som vi lyckas hitta på allihop. Ibland tappar jag hoppet men när jag läser vad en av de överlevande från Utöya sa i en TV-intervju kan man ändå våga se att i längden måste det goda vinna – det finns ingen annan option:
Om en mann kan vise så mye hat, tenk hvor mye kjærlighet vi kan vise sammen
Uppdatering: Många har skrivit om det här.
Per Pettersson (@perzec) skriver:
Demoniseringen av meningsmotståndare och de man själv inte kan eller vill identifiera sig med leder inte framåt. Högljudda krav på förbud, censur, straff och kamp underblåser bara de hatiska strömningarna från alla håll i samhället. Den som utvecklar ett hat mot någon annan, oavsett om det är främlingsfientliga extremister eller mångkulturens förkämpar, riskerar att en dag vara den som begår nästa vansinnesdåd. Har du väl klivit över tröskeln till hatet är det lätt att släta över våldshandlingar som begås i det egna hatets namn.
Sanne Aronsson (@sannearonsson) skriver om sina känslor inför det som hänt:
Påminner mig själv om att vi aktivt, varje dag, måste ta beslut i godhetens tjänst. I kärlekens förtecken. Hat föder hat och an eye for an eye and the world goes blind. Det enda sättet att vinna är genom mer kärlek.
Markus Petterson (@lexmarkus) ger en svidande insikt:
Det är vi själva som driver hatkampanjer mot Sverigedemokraterna och kallar oss anti-rasister, det är inte någon annan. Det är vi själva som skapar ett utanförskap i samhället, där utsatta människor oavsett bakgrund förskjuts till samhällets utkanter. Polariseringen kommer inifrån var och en av oss, inte från någon annan.
En fantastisk text har min gamla studiekamrat och ämbetssyster Charlotte skrivit där hon mixar det som hänt i Oslo med den vanliga vardagen: i hennes fall hennes 42a födelsedag. En måsteläsning – självklart med referens till världens bästa bok!
Svaret är inte 42. Jag tror att svaret är kärlek.
Bloggar etiketter: försoning, hat, Jens Stoltenberg, kärlek, mänsklighet, Nelson Mandela, Oslo, Utöya
