När nu en del försöker att analysera varför massakern på Utöya skedde genom att lägga skulden på massinvandringen kommer jag att tänka på att det är ungefär som att beskylla luften för att det är den som gör en sjuk eftersom den bär baciller och virus. Samtidigt börjar det koka både här och var av hatiska uttalanden mot såväl gärningsman som mot andra. Sorgearbetet styrs alltid av de fyra faserna: chock, reaktion, bearbetning och nyorientering. Efter chock kommer reaktion. Så också när det kommer till en katastrof, en våldsam terrorattack eller vad det nu må vara som ruckar på vår verklighet. Reaktionen är oftast den farligaste fasen eftersom en sörjande person då ofta är utagerande utan att ha normala sansade spärrar. Naturlig men farlig. Vi är alla i olika grader av sorg efter massakern och bomben i Norge. Försöker att greppa det och nu reageras det överallt. Bland annat då vissa försöker att redan nu bearbeta det eller ta politiska poäng (eller skydda sina baser efter klavertramp - något Sverigedemagogerna gör i 120 just nu). Som jag tidigare skrivit: problemet är inte de ondas ondska utan de godas tystnad. Men just nu skulle jag vilja addera: de godas inkonsekventa reaktioner. För jag ser överallt en massa hat pysa ut: mot gärningsmannen, mot gärningsmannens far, mot hans advokat, mot mediernas hantering av händelsen, mot internet som gör det möjligt för gärningsmannens manifest att komma ut, mot SD som varande samma andas barn. Det får till följd att personer som uttalar sig om det hela inte bemöts med argument utan hot om tystande, diskussioner om personer med "fel" åsikter borde låsas in, att de som röstat på SD är dumma i huvudet och diskussioner om man borde censurera tillgången på det manifest som gärningsmannen skapat. Eller förstöra det så mycket som möjligt och därmed förändra historieskrivningen. För visst är det ett problem att vi för första gången har en terrorist som fullkomligt orkestrerar mediabilden av sig själv. Det 1500-sidiga manifestet är det som sätter hela historien, som skapar förklaringarna och som nu styr hela diskussionen. Och det är ett problem att vi har personer som sitter och försöker att få terrorhandlingen att bero på mångkultur och invandring: att det enda sätt att undvika såna här saker är att göra som gärningsmannen faktiskt vill (Skribenten har hängett sig åt historieförfalskning och raderat sitt inlägg: dock har personer sett till att spara det). Men såna problem kan inte lösas med tystnad eller censur. De måste ges motargument, motexempel och diskuteras oavbrutet för att de åsikterna inte ska få fäste. Sakligt, faktarikt och med respekt för personen och rätten att människor får ha en åsikt och uttrycka den. Samtidigt har vi fått ett problem där människor anser sig ha rätt till en åsikt och rätt att den ska stå oemotsagd. Varje kritik eller motargument tas som intyg på censur, tystande, härskartekniker. Det är det inte. Inget argument bör någonsin stå oemotsagt. En sån som gärningsmannen vill hellre bli hatad än osynlig. Men jag tror inte på att göra honom osynlig - för då glömmer vi bort själva ondskan som inte är bara hans utan hela tiden rör sig i mänskligheten: istället göra tvärtemot och mot hans vilja - som en av de överlevande sa: "Om en man kan visa så mycket hat, tänk så mycket kärlek vi alla kan visa."

När nu en del försöker att analysera varför massakern på Utöya skedde genom att lägga skulden på massinvandringen kommer jag att tänka på att det är ungefär som att beskylla luften för att det är den som gör en sjuk eftersom den bär baciller och virus.

Samtidigt börjar det koka både här och var av hatiska uttalanden mot såväl gärningsman som mot andra.

Sorgearbetet styrs alltid av de fyra faserna: chock, reaktion, bearbetning och nyorientering. Efter chock kommer reaktion. Så också när det kommer till en katastrof, en våldsam terrorattack eller vad det nu må vara som ruckar på vår verklighet. Reaktionen är oftast den farligaste fasen eftersom en sörjande person då ofta är utagerande utan att ha normala sansade spärrar. Naturlig men farlig.

Vi är alla i olika grader av sorg efter massakern och bomben i Norge. Försöker att greppa det och nu reageras det överallt. Bland annat då vissa försöker att redan nu bearbeta det eller ta politiska poäng (eller skydda sina baser efter klavertramp – något Sverigedemagogerna gör i 120 just nu).

Som jag tidigare skrivit: problemet är inte de ondas ondska utan de godas tystnad. Men just nu skulle jag vilja addera: de godas inkonsekventa reaktioner.

För jag ser överallt en massa hat pysa ut: mot gärningsmannen, mot gärningsmannens far, mot hans advokat, mot mediernas hantering av händelsen, mot internet som gör det möjligt för gärningsmannens manifest att komma ut, mot SD som varande samma andas barn.

Det får till följd att personer som uttalar sig om det hela inte bemöts med argument utan hot om tystande, diskussioner om personer med ”fel” åsikter borde låsas in, att de som röstat på SD är dumma i huvudet och diskussioner om man borde censurera tillgången på det manifest som gärningsmannen skapat. Eller förstöra det så mycket som möjligt och därmed förändra historieskrivningen.

För visst är det ett problem att vi för första gången har en terrorist som fullkomligt orkestrerar mediabilden av sig själv. Det 1500-sidiga manifestet är det som sätter hela historien, som skapar förklaringarna och som nu styr hela diskussionen. Och det är ett problem att vi har personer som sitter och försöker att få terrorhandlingen att bero på mångkultur och invandring: att det enda sätt att undvika såna här saker är att göra som gärningsmannen faktiskt vill (Skribenten har hängett sig åt historieförfalskning och raderat sitt inlägg: dock har personer sett till att spara det).

Men såna problem kan inte lösas med tystnad eller censur. De måste ges motargument, motexempel och diskuteras oavbrutet för att de åsikterna inte ska få fäste. Sakligt, faktarikt och med respekt för personen och rätten att människor får ha en åsikt och uttrycka den.

Samtidigt har vi fått ett problem där människor anser sig ha rätt till en åsikt och rätt att den ska stå oemotsagd. Varje kritik eller motargument tas som intyg på censur, tystande, härskartekniker. Det är det inte. Inget argument bör någonsin stå oemotsagt.

En sån som gärningsmannen vill hellre bli hatad än osynlig. Men jag tror inte på att göra honom osynlig – för då glömmer vi bort själva ondskan som inte är bara hans utan hela tiden rör sig i mänskligheten: istället göra tvärtemot och mot hans vilja – som en av de överlevande sa: ”Om en man kan visa så mycket hat, tänk så mycket kärlek vi alla kan visa.”

Bloggar etiketter: hat, massaker, mediabilden, Norge, reaktion, sorgens faser, terrormanifest