För fyra år sedan kom hon in i våra liv. En liten pluttig sötnos men tuff. Den enda överlevande av kullen. Nu är hon en synnerligen integritetsfull dam med sin lilla posse av kastrerade hankatter häromkring och med jaktlicens på grävling. Hon har helt enkelt rätt namn för rätt katt: Yoda.
Så kom advent. En gråblåsig dag blev det. Hemma, som vilken vanlig söndag som helst förutom lussebullar som HS bakade. Det är snart jul och sonen har fått sina julklappar redan: idag var vi och köpte honom ett par värsting twintips. Head Mojo Twintip med riktiga park-bindningar.
Så det är bra att snön börjar att visa sig.
Tyvärr kommer den nog att försvinna lika snabbt som den kom. Jag längtar efter snö, jag längtar efter att få åka skidor. I år blir det åtminstone en sväng till Lindvallen eftersom jag hjälpt dem igång med sociala medier på Lindvallens Restauranger.
Eken är äntligen nere. Jag kan inte låta bli att fascineras av både det engagemang som så många personer uppbådat för ett gammalt träd och det mediauppbåd som spenderat mängder av dyr medietid på trädet och krigsrubriker. Oavsett om det handlar om att man behöver plats för utbyggnad av spårvägen eller omsorg om att folk inte ska få ett par ton ek i skallen – åsikten att några få människors åsikter ska vara ledande för helheten. Det är fan galenskap. Jag undrar vad protestanterna (det heter faktiskt så :)) kommer säga om undersökningen visar att trädet skulle kunna ramlat när som helst – ber de om förlåtelse då eller kommer de förklara att man borde spenderat ett par millar på att staga upp trädet (läs vad den minst sagt märkliga historikern säger)?
Nu får vi se att Mora kommun gör samma minst sagt märkliga manöver när en självdiagnosticerad elöverkänslig man anser att kommunen ska förbjuda telekombolag och TV-bolag att sända mer än en minimal rännil av televågor över Mora. Ett beslut som innebär att hela Dalarna kommer påverkas med mycket försämrad signalstyrka för TV och moraborna får gå över till röksignaler. Idioti och fånerier. Citatet är fan underbart:
Hur vet ni att man kan använda en mobiltelefon med så låg nivå?
–?Vi har tittat i litteraturen och kommit fram till det. Vi har googlat och läst lite inlägg.
Det här är inte något systemfel – det handlar om nån sorts grandios självbild hos vissa personer där deras individuella lycka ska vara viktigare än de flestas lycka: en sorts inverterad utilitarism. Och en sjuk stor dos idioti.
Uppdatering: Som sagt. Elallergiker behöver nog snarare psykologhjälp.. Eller lyssna på Socialstyrelsen?
Jag har både varit nere i det djupaste hål en människa kan falla i. Och förlorat inte bara det jag levt för under så många år utan också tron, handikappats i saker jag älskat. Det har varit en lång resa. En svår resa och en spännande resa. Jag har lärt mig mycket om mig själv och om livet. Jag har gjort massor av misstag, gjort människor glada men också besvikna, fått lov att lära att känna mig som den jag faktiskt är – på gott och på ont. Det har gått tio år sedan den dagen när jag slutade att trampa vatten, när jag inte längre orkade försöka springa rakt igenom väggen av trötthet, frustration, utmattning och tio år sedan jag totalt tog slut på alla depåer av serotonin, noradrenalin och vilja.
Dags för ännu en årspostning. Medan födelsedagar, vigseldatum och nyårsaftnar är viktiga dagar för många så är den 21a november 2001 den viktigaste dagen för mig. Ett djupt hack i tiden. En dag som påverkat och påverkar resten av mitt liv.
Människor har kommit och gått i livet. Förändringarna har varit stora bara på de här åren. Samtidigt är så många kvar som fanns under ”de mörka åren” – personer som under några år knöt band som inte bryts, personer som jag på många sätt vet att de alltid kommer finnas.
Den 21 november för tio år sedan:
21november2001-knocked down (2001-11-21 00:18)
Så kom man till vägs ände. Sjukskriven på grund av utmattningssymptom. Rätt skum känsla. Jag har aldrig varit sjukskriven. Jag vet inte ens hur man gör när man är det.
För tio år sedan fick jag totalt stänga ner och allt jag levt för i så många år blev bara damm. Sluta jobba som präst, sjukskriva mig och totalt ta bort allt jag tills dess levt, andats och varit. Åren gick och jag började att återvända men i en helt annan bransch. Samtidigt förlorade jag den tro som burit mig och som jag levt för i mitt ämbete. Till slut avsade jag mig ämbetet också.
Men jag har varit med om en sån fantastisk tid också. Lära mig massor av nya saker, vara med när planning blir ett begrepp i svensk reklam, se hur sociala medier går från ingenting till något som hälften av svenska befolkningen faktiskt använder.
Jag lämnade något stort men vann något lika stort. Det har tagit oerhört mycket kraft och tid att ”börja om” men det har varit värt det. Och för ett par dagar sedan fick jag ett bevis på att jag faktiskt nått en bit på tio år: att bli utsedd till Sveriges näst mest inflytelserika pr-konsult i digitala medier. För de flesta en liten grej – för mig ett bevis på att jag inte bara lyckats med det jag trott på när det gäller sociala medier utan också att det faktiskt går att komma tillbaka efter det som tog sin början en måndag i november 2001.
…och alla journalister är inte lata.
Men fortfarande kvarstår faktum att gårdagens brand vid Fridhemsplan i tunnelbanan rapporterades framförallt av en persons iakttagelser och bilder: @mariahagglof. Ja, det fanns flera andra också – och kritiken om att hon på något sätt skulle sätta sig på höga hästar är inte annat än elakt. Tyvärr en pendang av hur journalister ofta hanterat sociala medier under många år. Att kritiken plötsligt vänds på det här sättet mot henne och skapar en dikotomi som inte ens finns är sorgligt. Ingen är emot journalister – snarare tvärtom.
Det intressanta i efterdiskussionen är hur ett antal journalister (och andra) gått ut och försvarat sin roll istället för att diskutera det som faktiskt Maria påpekar: att den här händelsen visar att vi är snubblande nära en verklighet där den mer traditionella rapporterande journalistiken faktiskt amatöriseras – alla blir journalister i meningen av att rapportera och visa på ett händelseförlopp – och det i realtid. Det är något Håkan Kjellgren tar upp men istället för att problematisera det utifrån en journalistroll hamnar han i en försvarsroll och en diss av Marias text. Varför inte bara säga: ja vi väljer ibland att vara lata – för det handlar om prioriteringar. Vi satsar på att sätta en journalist att luska varför det började brinna, jämföra utrymningen som skedde gentemot de regler som SL satt upp för såna händelser. Vi gör helt enkelt vårt journalistiska jobb. Istället är det en ändlös försvarslitania över definitionen av journalistik för att bevisa att traditionellt rapporterande journalistik ska göras av journalister?
För mig – som beroende av nyheter, och som den som tidigt började fundera över mötet mellan det nya och det gamla så är det mycket mer intressant och fruktbart att fundera över vad kan en journalist addera för att det ska bli mer än bara rak rapportering av ett händelseförlopp? Vad är det som faktiskt skapar värde med journalistik kontra att följa en händelseutveckling rapporterad av gräsrotsrapportörer? Att referera det som händer gör den som är närmast händelsen allra bäst – och det är idag inte nödvändigt att leta ögonvittnen utan bättre att låta de ögonvittnen som redan rapporterar att fortsätta med det.
Journalistik handlar om mycket mer än att rapportera och samla ihop nån sorts sammanfattande text av ett händelseförlopp. Journalistik är att med sin expertkunskap filtrera och analysera och belysa även bakomliggande variabler, avslöja parametrar av en händelse som inte kommit fram; analysera och sätta spårljuset på det som vi andra inte kan hitta: för att det inte är vår vardagliga uppgift och för att vi inte är experter på det. Självklart innebär det att man kommer att behöva sammanfatta en process, en händelsekedja men det är inte det grundläggande och det enda värde som journalistiken står inför.
Jag tycker exempelvis att alla de reportage som @journalistlisah (gift med Jerry som kritiserat Marias text vilket var lite förvånande) gjort (och vann pris för) och faktiskt lyft fram såväl avslöjanden om tunnelbanan, parkeringsvakter och mycket mer är just det som journalistik handlar om – det är saker som vi varje dag berörs av och plötsligt får veta mycket mer om. På samma sätt har exempelvis @niklassorrenius arbete runt SD och främlingsfientlighet och många fler exempel. När journalistiken tar historien ett steg längre än bara att rapportera det som sker.
Jag tycker (till skillnad mot några andra) inte att det är nödvändigt att journalister är på plats och att det finns ett större värde om det är en journalist som rapporterar. Däremot förväntar jag mig att journalister gör mer än bara återrapporterar och sammanfattar. Det är då i alla fall jag upplever att journalistiken har ett reellt värde och det är då vi kan falsifiera tesen om att ”alla är journalister”.
Jag tycker generellt att kritiken av Maria snarare varit tendentiös och många gånger rätt aggressiv. Det blir ett försvar över revir och en metadiskussion om definitioner istället för att faktiskt användas konstruktivt för att se vad framtiden innebär för journalistiken. Framförallt har den på många sätt missat målet: det går inte att vända tillbaka och det är mer och mer meningslöst att bygga en journalistik på en sorts rapporteringshegemoni – att en rapport från en journalist alltid är bättre än från en person som är just mitt i det hela.
Jag tycker ett samhälle utan experter vore ett oerhört trist samhälle, och precis som att alla inte är sociala medie-experter, eller läkare, eller frisörer så är inte alla journalister. Och alla ska inte vara det. Men samtidigt förändras därmed rollen – både när det gäller all expertis liksom att det också innebär att det som förut var en expertkunskap övergår att vara en allmänt ägd egenskap. Den raka rapporteringen från händelser är inte längre en journalistisk expertkunskap, den är numera tillgänglig för alla som har en uppkoppling, någorlunda vaket sinne och någorlunda kunskap om att använda digitala verktyg. Men analysen, filtreringen och att sätta saker i sin kontext genom att bygga på ett knäck: det är den kunskap och expertis som journalister har – och som i en alltmer medialiserad värld kommer att vara efterfrågad och inte minst mycket behövlig.
En extremt rolig vecka men rejält tuff är till ända. SIME och moderering av workshop, första programmet för P4 Västmanland om sociala medier (kommer bli en serie), lektion på Berghs och kundmöten. Reclaim your brain med vännen Niklas Wass och avslutades med att jag blir utsedd till Sveriges näst mest inflytelserika PR-konsult inom digitala medier. Det är jag stolt över. Det handlar om mycket tid nedlagt och faktiskt att försöka förstå vad det hela handlar om. Tack alla för gratulationer också.
Ikväll valde jag att göra något som jag inte gjort på länge – musik. Förra veckan spelade jag och barnen men nu började jag remixa en låt – NINs ”The Hand That Feeds” eftersom NIN redan 2005 valde att lägga upp masterfiler.
På bilden: Garageband, Korg IMS20 och Animoog. De två senare på Ipaden – Garageband kör jag företrädesvis på datorn eftersom filerna tenderar att bli rätt stora snabbt. Dock gör jag numera mycket skisser och första versioner av låtar i Garageband på Iphone och på Ipad. Den första har ju en riktigt rolig sampler. Kommer också utnyttja min midi-koppling till synthen, köra in en del gitarr och dra en del inspelade ljud genom min EMP100.
Det är de program jag numera kör. Finns ingen egentlig anledning att börja rota med Cubase VST när Garageband finns.
Det var många år sedan jag gjorde musik nu. Det som då gjorde finns på Soundcloud och där lär nya grejer snart dyka upp. Neosonic Syndicate har börjat att röra på sig.
Jag ser i TV4s Nyheterna Solveig Ternström med vilda ögon förklara att eken utanför Radiohuset i Stockholm är det enda de har. Det är viktigare än någonsin annat. Skitsamma att trädet kan ramla över någon förbipasserande. Att det är i princip dött. Den måste räddas!
Jag blir frapperad av den totala galenskap som verkar drabbats vissa människor inom media. Det är ett träd, som är jättesjukt. Ändå ska det räddas genom nån sorts mix av förvirrade kulturkoftor, almromantiker och generella virrpannor som kör en Occupyeken.
- Det är kul att det finnas unga viga människor här som har klättrat upp i trädet. Det är skandal att det är tjänstemän som har beslutat att fälla trädet. Det här borde skjutas upp och diskuteras av politiker.
Men för fan. Det är ett jävla träd?
Att sen Occupy-rörelsen i Sverige är rätt löjlig visar det här:
Occupy Stockholm tog till exempel en liten paus från kapitalismmotståndet för att i stället skydda den stora eken utanför Radiohuset som hotades till livet.
1% ekar har blivit utsugna av finansen? Herregud.
Jag blir beklämd över människor.
Det här med Melodikrysset. Själv har jag aldrig reflekterat över att det uppenbarligen är rätt många i min ålder som börjat att lösa Melodikrysset. Om det beror på att vi börjar bli medelålders eller att man alltid gjort det vet jag inte. På nåt sätt har jag alltid upplevt Melodikrysset (och Ring så spelar vi) som extremt gammelmodiga. När nu det visat sig att också HS börjat vurma för krysset och lördagsmorgonen med kaffe och tidningar också börjat inbegripa lösande av Melodikryss så började jag fundera varför. Jag funderade både i former om trender och genus på både Twitter och Facebook, och åtminstone ett svar genererades i en bloggpost om allmänbildning från min vän @carnebro.
Självklart handlar det om flera olika parametrar:
I en modern tid där tid, datum och kalendern styr våra liv är det inte så konstigt att dagens datum får folk att go nuts. Det är nördigt ja och jag tycker det är intressant och logiskt – vi som människor behöver ”hack i tiden” för att på så sätt kunna strukturera vår historia, vår nutid och framtiden. Det handlar om att sätta sig själv i relation till ett ohanterligt varande. Tid är ett sätt att strukturera, och ett mänskligt påfund. För att kunna mäta den valde man att strukturera den enligt vissa logaritmer. Från det att människan slutade vara så har vi gjort det.
I dagens värld är siffror viktiga. Vårt bankkonto, våra pinkoder, datum och allt vi gör styrs innerst inne av siffror. Vår DNA visas genom sifferkombinationer och varje himlakropp är identifierad fr a genom siffer och bokstavskombinationer. När då såna dagar som idag sker blir det speciellt – ett hack i tiden.
Det vi ser är helt enkelt också en sorts förändring av människans inneboende känsla för det metafysiska och hur det ges synlighet genom olika nedslag i det som vi bestämt som ”tid”. Det är ett magiskt tänkande som gör att idag kommer många vara med om saker som är speciella: inte för att det är en speciell dag utan för att vi öppnar upp våra sinnen för det som händer – och eftersom det är ett hack i tiden så kommer vi minnas och lyfta upp händelser som extra viktiga.
Jag tycker om människan för det här. Det visar att vi inte är totalt genomciviliserade och psykiskt avtrubbade.
Två stycken händelser visar på hur illa ställt det är med hjärnkapacitet hos vissa som styr: