Idag har varit en dag där jag funderat en hel del. Det är många saker som hänt, händer och förhoppningsvis kommer att hända. Det där som kallas livet tror jag vi pratar om. Amanda har fått en ny blogg: Amandastrandh.com (gissa vem som är hennes stora inspirationskälla :)). Har bökat med Woo Themes som fungerar riktigt märkligt och fått förklara att hon inte kan dundra upp massor av tunga bilder för då kommer min server snart att gå på knäna. Jag har diskuterat Twitters utveckling på Twitter, dividerat om #innebandygate en del. Jag har pysslat med lite städning både offline och online. Jag ska sätta  mig och jobba inför veckan som kommer. Öppna mailen och hantera diverse frågor och koda ett antal FB-undersidor. Men också tänkt mycket på gårdagen när V ramlade i Romme Alpin. Idag kom tankarna på vad som faktiskt kunde ha hänt. När vi väl var där så var jag sådär kallt inriktad på att få ner honom, se till att kolla vad felet var, trösta och sedan få hem honom. När han sedan fick åka till akuten var det oro för vad felet kunde vara och sedan lättnad att det inte var värre än en rejäl stukning. Idag insåg jag - när jag tänker tillbaka på hur vurpan såg ut och hur han lätt kunde åkt ut i den snöfria skogen ett par meter ner, hur benet kunde ha brutits eller att han brutit ryggen, eller nåt annat. Helt enkelt hur snabbt man kan förlora de man älskar allra allra mest. En av de saker vi är lite oense om när det gäller barnen är hur mycket man ska låta dem testa sina gränser. Jag är uppvuxen som väldigt försiktig - eftersom jag hela tiden fick höra att min morsa bara hade mig bla bla bla. Det tillsammans med att jag var rätt kraftig innebar att jag aldrig blev speciellt bra på skateboard eller på nåt annat. Försiktig, räddhågad och på nåt sätt ansvarsfull. Det har hela tiden stoppat mig som vuxen - mod kräver en del dumdristighet och att man inte är rädd för att göra illa sig ibland för att bli bättre. Samtidigt så är det så oerhört otäckt när ens kött och blod gör sig illa. Och bara tanken att det skulle kunna gå ännu mer illa får det att vända sig i magen på mig. Föräldraskapets svåraste prövning är att hitta balansen mellan att skydda och släppa fri.

Idag har varit en dag där jag funderat en hel del. Det är många saker som hänt, händer och förhoppningsvis kommer att hända. Det där som kallas livet tror jag vi pratar om.

Amanda har fått en ny blogg: Amandastrandh.com (gissa vem som är hennes stora inspirationskälla :)). Har bökat med Woo Themes som fungerar riktigt märkligt och fått förklara att hon inte kan dundra upp massor av tunga bilder för då kommer min server snart att gå på knäna. Jag har diskuterat Twitters utveckling på Twitter, dividerat om #innebandygate en del. Jag har pysslat med lite städning både offline och online. Jag ska sätta  mig och jobba inför veckan som kommer. Öppna mailen och hantera diverse frågor och koda ett antal FB-undersidor.

Men också tänkt mycket på gårdagen när V ramlade i Romme Alpin. Idag kom tankarna på vad som faktiskt kunde ha hänt. När vi väl var där så var jag sådär kallt inriktad på att få ner honom, se till att kolla vad felet var, trösta och sedan få hem honom. När han sedan fick åka till akuten var det oro för vad felet kunde vara och sedan lättnad att det inte var värre än en rejäl stukning. Idag insåg jag – när jag tänker tillbaka på hur vurpan såg ut och hur han lätt kunde åkt ut i den snöfria skogen ett par meter ner, hur benet kunde ha brutits eller att han brutit ryggen, eller nåt annat. Helt enkelt hur snabbt man kan förlora de man älskar allra allra mest.

En av de saker vi är lite oense om när det gäller barnen är hur mycket man ska låta dem testa sina gränser. Jag är uppvuxen som väldigt försiktig – eftersom jag hela tiden fick höra att min morsa bara hade mig bla bla bla. Det tillsammans med att jag var rätt kraftig innebar att jag aldrig blev speciellt bra på skateboard eller på nåt annat. Försiktig, räddhågad och på nåt sätt ansvarsfull. Det har hela tiden stoppat mig som vuxen – mod kräver en del dumdristighet och att man inte är rädd för att göra illa sig ibland för att bli bättre. Samtidigt så är det så oerhört otäckt när ens kött och blod gör sig illa. Och bara tanken att det skulle kunna gå ännu mer illa får det att vända sig i magen på mig. Föräldraskapets svåraste prövning är att hitta balansen mellan att skydda och släppa fri.

Bloggar etiketter: föräldraskap, tankar