United Power, Deepedition och jag

Featured

Posted on by
1

Som förälder tror man att större barn blir mer självständiga – och delvis är det sant. Men man behöver vara där kanske mer än tidigare: inte hela tiden men standby. Jag har varit borta oerhört mycket under gångna tre åren: har jag inte varit i Stockholm så har jag varit någon annanstans i Sverige – eller suttit på ett tåg. I medeltal har jag spenderat mellan tio och femton timmar på tåg per vecka under åren som gått. Pendlandet sliter inte bara på ens egen kropp och själ utan också på de som är ens familj.

Så det är dags nu. Jag behöver komma hem till Dalarna.

För några få veckor sedan fick jag erbjudande att bli en del av en byrå igen. Delägare och planner med inriktning på att bygga ett knivskarpt digitalt erbjudande för United Power i Falun. Jag valde efter en kort betänketid och lite förhandlingar hänga med. Deepedition DigitalPR kommer att leva vidare – dels som ägarbolag till min del av United Power, dels under en tid med föreläsningsuppdrag och pågående kunduppdrag.

Det är en resa det här också. Det ska bli spännande att ge sig ut på den. Jag gick från att vara delägare i Heimer & Company, och ett kollektiv, till att bli egenföretagare och en del av JMW. Nu ska jag bli en del av ett kollektiv igen. En annan kultur, nya vanor och rutiner. Jag kommer att åka bil eller buss i knappt en halvtimme istället för att nyttja @sj_ab och jag går tillbaka till reklambranschen efter tre år inom PR.

Det är spännande att göra en förändring. Otäckt, spännande och många gånger sorgligt. Tre år är lång tid på många sätt. Och har samtidigt gått väldigt fort.

Tack alla som jag hittills mött. På återseende.

(och Resumé drog på att jag heter Deeped :))

 

Bloggar etiketter: , , , ,

Ranelid – som att se påven dansa hip hop

Posted on by
1

Det här med Melodifestival. Jag är lite sådär splittrad inför det. Jag har ju genom åren både livebloggat, skapat #melfest-hashtaggen som året efter togs upp av SVT själva, låtit bli att titta, tittat bakom skämskudde osv.

Jag och dottern fick chansen att kolla på genrepet (tack @sebrob) i Leksand på lördagseftermiddagen. Så – vad gör man som en god far. Man sätter sig i bilen och kör upp till Leksand och Tegera Arena. Det var inte så mycket folk och gissningsvis hade många lyssnat på varningarna om snöoväder, drivis och armaggeddon (fast det var mest plusgrader och saltkladd. Det var kul. Inte sådär ”titta på U2 på Ullevi”-kul men det är alltid annorlunda att se saker live. Och så skulle ju Ranelid vara med.

Jag tog inte med mig någon riktig kamera eftersom man vanligtvis inte får ta med sig såna. Men jag hade kunnat ta med mig en bazooka in på Tegera Arena utan att någon märkt det. Trots att Ranelid skulle uppträda… Kolla fler bilder på Amandas blogg – hon tog med kompaktkameran och tog en del bra bilder. Sen ska vi inte prata mobiltäckning: Telenor verkar anse att Leksand ingår i övre Norrland och det där med mobildata inte är intressant. Det var lögn att få kontakt med Twitter under hela tiden inne i Tegera Arena. Uselt. Verkar som om Molly Sandén hade samma problem.

Så kom Ranelid på slutet – jag satt i en smärre chock. Det är som att se påven dansa hip hop. Det är så svulstigt och konstigt att det inte går att säga om det är bra eller riktigt jäkla uselt. Att låten är skriven av samma snubbe som skrev ”Zlatan”-låten innebär att ni kan tänka er själva musikinramningen. Och Ranelid går omkring på scenen och reciterar texter typ:

om kvinnan säger nej till mannens säd i 60 år, så dör mänskligheten ut

och människan de plockat fram för att sjunga med honom, Sara Li, kan man lugnt säga bara blir utfyllnad. Det här är Ranelid-show och jag satsar på att han faktiskt går direkt till finalen: hörde många runtomkring som tyckte det var ”bra”. Själv skrev jag till @ronnieritter att

Det är lite så jag känner fortfarande.. Var det bra? Fan vet. Kommer det att hålla. Antagligen. Ranelid är på något sätt ett fenomen som inte lämnar någon oberörd.

För övrigt så skulle jag säga att Molly Sandén har en minst sagt intressant goth-inspirerad klädsel. Hon sjunger riktigt bra men det är en såsig ballad – dock har hon i stark konkurrens med Mattias Andréasson snyggaste scenografin. Love Generation tror jag har chansen att gå till andra chansen mer tack vare att det är Red One som varit med och gjort låten snarare än vare sig scenshow eller låt. Den här lätt katolska levandeljus-balladen som Maria BenHajji gör har jag svårt att tro kan gå vidare. Dock noterade både jag och dottern att under den beiga draperade klänningen hade hon ett par riktigt läckra pjuck. Youngblood var så dåliga att jag funderade på att gå och hämta kaffe. Andreas Johnson levererar en… Andreas Johnson-låt. Det är bra, han är säker på det han gör men det är inte något som sätter sig. Kvar är då den minst kände medlemmen i gamla EMD: Mattias Andréasson och well: det är kanske inte så konstigt att han är det. Slutligen Carolina Wallin Pérez är emo-kidsens favorit och säkert kommer en del pk-aktiga innegänget. Skulle passat bättre på P3Guld tillsammans med First Aid Kit.

Mitt tips är: Ranelid och Li och Molly Sandén går vidare till final. Love Generation och Andreas Johnson till Andra chansen. Men jag sätter inte så mycket pengar på det. Svenska folket är sällan rationellt vare sig när det gäller att rösta i Melodifestivalen eller i demokratiska val.

Men Amanda var glad och jag älskar att kolla på produktionen. Vi kan lugnt säga att det är många kameramän som krävs för att fånga glädjen och sorgen i samband med omröstningen.

Uppdatering: Hanna Fahl har samma känsla som mig: surrealistiskt med Ranelid på scen.

Uppdatering: Tre av fyra rätt också på placeringar.

Bloggar etiketter: , , ,

Plötsligt händer det

Posted on by
Reply

Episkt. Mitt förra inlägg fick en del uppmärksamhet – flera som såg det som ett bra inlägg i debatten. Och något som minst sagt är episkt är att Marcus Svensson, ledarskribent på Smålandsposten håller med mig. Vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till detta. Kommer jorden gå under nu? Kommer jag bli kristdemokrat?

<a href=@marcus_carlsson"/>

Vill man förstå det episka i det får man gå tillbaka till 2008 och FRA-lagen. Här, här, här.

Nu var det inlägget (som Second Opinion bad att få återposta) inte direkt någon sabeldragning mot nyhedonism eftersom jag tillhör en ganska libertariansk skara med vissa utilitiska drag. För mig hänger det snarare ihop med beteendevetenskap och min eviga diskurs med diverse ateister om att även en ateism är en religion i en operationell mening: att ha ett filter, ett meningsbärande raster mot vilket verkligheten testas. Skillnaden mot en ideologi ligger i att det finns ett metafysiskt högre syfte, mål eller ”gud” – än en gång utifrån ett individuellt beteendehänseende. För mig är det här att skapa en moralism dvs. att mer sätta politiskt korrekta samlevnadsregler in i det hål som annars en mer genomgripande religion fyller.

Oavsett så glädjer det mig att många sett inlägget – och tolkat det utifrån sina raster. Så även @marcus_svensson :)

Bloggar etiketter: , , , ,

Jag ber om ursäkt

Posted on by
5

Jag ber om ursäkt för att jag är en del av ett land där allt som kan rasas mot ska rasas mot.
Jag ber om ursäkt för att jag är medborgare av ett land där varje felsteg ska betalas med förkrosselse.
Jag ber om ursäkt för att det politiskt korrekta är lag och ifrågasättandet inte längre anses vara tillåtet.

De senaste dagarna har jag funderat över det här med moraliserande och hur man kan uppleva att Sverige blivit ett land fullt av politiskt korrekt rasande. Från Flincks tafsande till NKs designutställning går en rak linje av rasande mot ”fel” åsikter och ”fel” handling.
Jag försvarar eller förklarar varken Flincks rumptag eller klantigheten i hur NK presenterar sitt försök att vara politiska i designvalen men jag kan oroa mig över både magnituden och perspektivet av det rasande som sker. Och fundera över att målet alltid är att någon ska förkrossas och be om ursäkt i säck och aska.

Vi är ett av de mest sekulariserade länderna i världen. Det innebär att det inte finns någon modell, något förklaringsuniversa som kan motta emotionerna och rationalisera dem genom att ha ett antal metafysiska filter. Det är faktiskt vad religion handlar om: att det finns ett raster, ett filter att testa saker mot. Det upplysningsfilosoferna önskade – att vi skulle bli rationella varelser som inte längre behövde Gud och bibel hade helt enkelt fel: det som händer är istället att råa emotioner blir det enda rätta. Tillsammans med ett snabbt media så innebär det att eftertanken varken är krank eller blek utan ganska död. Det är upplagt för att leta scapegoats att anklaga och slänga ut. Emotioner utan förklaringsmodell blir lätt dikotomier – och terror.

En av de viktiga delarna i alla religioner är förlåtelsen. Att faktiskt ångra och få en chans till. Det är en grundbult eftersom det är en viktig del i relationer. Det finns inte i den sekulära emotionella moralismen.

Så jag ber om ursäkt för att svenskar blivit oroande upprörda för minsta sak, vindflöjlar sig arg varje dag över upplevda orättvisor, saker som kan överses med eller åtminstone förlåtas. Det är ett kallt och hårt land vi skapat.

Guldfå…spade

Posted on by
1

Höjden av grävande gräsrotsjournalistik:

Det hela börjar med att @fm köpte kyckling:

(3) Fredrik Marcus

Och såklart började en diskussion om det verkligen var Daniel på bild – och om han verkligen var så ung som han ser ut. Diskussionen utmynnade även i en teoribildning runt gårdens namn och viljan att lägga ut sin nuna där – med vissa inslag av konspirationer om produktplacering av ett visst reklamfinansierat TV-format som har med bönder, kärlek och rätt många yra höns att göra.

Helt enkelt är det bara att notera – om sanningen ska fram så ska det vara Fredrik Marcus som gräver den.

Uppdatering: @fm är också Sveriges snart mest kända konceptuella Dagens Outfit-addict. Kolla hans presentation av sitt projekt här. Så ingen är kanske förvånad att dagens bild ser ut så här:

Fredrik Marcus

Bloggar etiketter: , , , ,

Den sedelärande berättelsen är inte sann

Posted on by
6

På Facebook rullar en historia runt just nu:

A 50-something year old white woman arrived at her seat and saw that the passenger next to her was a black man.

Visibly furious, she called the air hostess.

”What’s the problem, ma?” the hostess asked her

”Can’t you see?” the lady said – ”I was given a seat next to a black man. I can’t seat here next to him. You have to change my seat”

- ”Please, calm down, ma” – said the hostess
”Unfortunately, all the seats are occupied, but I’m still going to check if we have any.”

The hostess left and returned some minutes later.

”Madam, as I told you, there isn’t any empty seat in this class- economy class.
But I spoke to the captain and he confirmed that there isn’t any empty seats in the economy class. We only have seats in the first class.”

And before the woman said anything, the hostess continued

”Look, it is unusual for our company to allow a passenger from the economy class change to the first class.
However, given the circumstances, the commandant thinks that it would be a scandal to make a passenger travel sat next to an unpleasant person.”

And turning to the black man, the hostess said:

”Which means, Sir, if you would be so nice to pack your handbag, we have reserved you a seat in the first class…”

And all the passengers nearby, who were shocked to see the scene started applauding, some standing on their feet.”

Självklart dyker det då upp personer som ska förklara att det där nog är en ”urban myth” eller modern legend dvs. det är inte sant. ”Hate to break it to you…”

Och?

Det finns idag en märklig syn att allt som berättas måste ha hänt – annars är det inte något att ha eller inte viktigt? Jag var väl medveten om att den här historien har jag sett i många olika tappningar. Men jag tycker samtidigt den är både smart, rolig och inte minst: sedelärande. Och ibland måste såna sättas i ett sätt så att den verkar trolig, att det skulle kunna ha hänt – man berättar den helt enkelt med ett dokumentärt raster för att på så sätt skapa en snabbare impact på själva historiens kärna.

Jag kan själv hamna i en besserwissrig stil och förklara att saker är urbana myter – men funderar mer och mer över vårt eviga jagande efter det bevisat autentiska som det enda som har kvalitativt värde.

Källkritik är extremt viktig – och den senaste tiden har flera svenska tidningar lagt ut mycket gammalt arkivmaterial vilket innebär att gamla artiklar dyker upp i sökningar och eftersom ganska många läsare slarvar med att ta fram förstoringsglaset och leta reda på publiceringsdatumet i de ofta ytterst uselt formaterade artikelhuvudena så blir det många tillfällen där en gammal grej blossar upp igen. Så självklart ska inte alla urbana legender plötsligt dyka upp som nya sanningar – men lika självklart borde det vara att inse att även idag måste det finnas plats för bra stories även om de inte är sanna, även om de ”kanske” har hänt, även om de mest är plausibla eller helt enkelt väldigt bra moraliska rättesnören – dvs sedelärande berättelser.

Bloggar etiketter: , , ,

Johannes Forssberg sparkar på barn

Posted on by
Reply

Johannes Forssberg väljer att i en kort och minst sagt märklig ledare titta på organisationen Friends. Själv har jag vissa problem med dem men den här ledaren är osedvanligt usel och knappast problematiserande. Det är fan sorgligt att libertarianer inte är mer insiktsfulla.

Friends har gjort mycket dåligt. Friends har gjort en hel del gott. Det sista glömmer Johannes Forssberg bort eftersom han vill driva en tes.

Vanligtvis tänker man att journalister ska skydda personer som inte har något med saken att göra. Även om SJFs regler är soprena från det finns det i grunden ändå att vara försiktig med ämnen där barn kan komma till skada. Det verkar Johannes Forssberg och Expressen missat. Eller så skiter de högaktningsfullt i det. Hyenebeteendet att få chansen att stjälpa omkull en organisation får gå före omsorg om individen.

För utan att blinka väljer han att skuldsätta de barn som blivit utvalda till kamratstödjare – antingen som mobbare eller mobbingoffer; och råkar de vara varken eller så gör han en fuling och menar att de kommer att bli utsatta:

När klasserna röstar fram kompisstödjare faller valet ofta antingen på populära mobbare, eller på de mobbade själva, som ännu ett led i förnedringen. Att den kompisstödjare som verkligen tar sin uppgift på allvar lätt själv blir lovligt byte inser nog alla som minns sin tid i skolan.

Min son har varit kompisstödjare. Johannes – fy fan: hur tror du att det här känns för en elva-tolvåring som varit med i programmet – som varken mobbar eller är mobbad, som tar ansvar men inte blivit lovligt byte. Att skolan sen inte utnyttjar det, att Friends må vara en märklig organisation men det du gör här är att offra barn bara för att göra artikeln bättre. Hur kul tror du det är att läsa för en ung tonåring, Johannes Forssberg?

Jag valde att ta bort exakt hur förbannad jag är att läsa det här och att mitt normala fredliga jag blir förbytt av en sån här text. För journalister som Johannes Forssberg är ofta själva jävligt ömfotade och ropar om hot och annat om de blir motsagda. De springer till Thomas Mattson och gapar om hot mot tryckfriheten.

Granskning ska göras men när man väljer att förblindas av sin egen självtillräcklighet, när man väljer att se att enskilda personer kan offras för det större – då är man ute på rejäl sankmark. Johannes Forssberg väljer att anse att ett antal barn är ett ok collateral damage för att få fram hur otäcka Friends är.

Det diskuteras om drevet mot politiker – men såna här saker: som dyker upp hela tiden: det är mediatyckarna tysta om. För det handlar ju bara om barn. Vem fan bryr sig om såna?

Bloggar etiketter: , , , ,

Väntan på gips och utskrivning

Posted on by
1

Så åkte vi tillbaka till sjukhuset jag och sonen. Hans permission var över. Gårdagen spenderade sonen och hans mor i Falun med diverse ytterligare röntgenundersökningar efter det illa fallet i Romme Alpin för någon vecka sen.

Vi packade min ryggsäck full: läxböcker, laddare, två datorer, iphones, ipad, bok. Igår hade de trott att det skulle gå fort och inte haft med sig något. Så vi ville vara på den säkra sidan.

Sedan väntade vi. Och väntade. Väntade lite till. Så fick vi sedan komma upp i gipsrummet. Svart gips blev valet (de har alltså sju färger – rena jäkla Pantoneskalan – att välja på). Sedan väntan, sedan snabbsänka, och sedan lite väntan till. Sedan kom sjukgymnasten. Efter det fick Villiam mat. Sedan väntan. Lite mer. Sen svar på sänkan och efter lite mer väntan drog de ur kanylen ur armen och vi fick faktiskt åka hem.

All heder åt sjukvården. Fantastiska usk:or, ssk:or och läkare på Centrallasarettet i Falun både på barnavdelningen 34 och på ortopedkliniken. Glada och svarade på alla konstiga frågor. Även om jag tillhör dem som anser att det finns andra sätt att åtminstone delfinansiera välfärd så är det här ett bra bevis på att skattemedel används på ett bra sätt. Barnkliniken är fantastisk med möjlighet att låna dator på rummet, vara inne i lekterapin som verkligen har allt som tänkas kan för att aktivera barnen – och självklart både skola och bibliotek för böcker och filmer.

Nu blir det träning för sonen. Det som konstaterats är att han lyckades få till en svår stukning – i en skidpjäxa. Försök göra om det ni. Däribland har han blödningar i märgen typ interna blåmärken (hette något konstigt) och en del annat plus utdragna ledband.

Aka skidsäsongen över efter två dagar. Den här tiden som är min och sonens tid. Att dra ut till Romme och åka så ofta man kan. Och ja – vi har lite otur med det här: förra året trillade Amanda illa och fick lägga ner åkandet bara en bit in i januari.

Jaja. Så går det när man köper proffstwintips – vilka jag funderar på att pröva btw :)

Bloggar etiketter: , , , , , , ,

Älvrundan blir något större

Posted on by
Reply

Island from space
The deep wells
Great desert
Landscape
Industrial
Ducks
Gick en runda tidigare idag och testade mitt nya objektiv. Hade ingen plan men när jag väl såg hur isen börjat att lägga sig och kom på gamla insikter från när jag fotograferade mycket som tonåring så började jag ta närbilder med hjälp av teleobjektivet för att sedan dra hårt i dem i programmet när jag kom hem. Sen testade jag svartvita inställningar och diverse vitbalans och annat. Blev en tidsmässigt lång promenad trots att jag tog korta rundan. Musik till bilderna var Daft Punks OST till Tron Legacy och Trent Reznors/Atticus OST till Social Network.