@marcus_carlsson"/>

Vill man förstå det episka i det får man gå tillbaka till 2008 och FRA-lagen. Här, här, här.

Nu var det inlägget (som Second Opinion bad att få återposta) inte direkt någon sabeldragning mot nyhedonism eftersom jag tillhör en ganska libertariansk skara med vissa utilitiska drag. För mig hänger det snarare ihop med beteendevetenskap och min eviga diskurs med diverse ateister om att även en ateism är en religion i en operationell mening: att ha ett filter, ett meningsbärande raster mot vilket verkligheten testas. Skillnaden mot en ideologi ligger i att det finns ett metafysiskt högre syfte, mål eller ”gud” – än en gång utifrån ett individuellt beteendehänseende. För mig är det här att skapa en moralism dvs. att mer sätta politiskt korrekta samlevnadsregler in i det hål som annars en mer genomgripande religion fyller.

Oavsett så glädjer det mig att många sett inlägget – och tolkat det utifrån sina raster. Så även @marcus_svensson :)

Bloggar etiketter: episkt, hedonism, Marcus Svensson, moralism, religion

De senaste dagarna har jag funderat över det här med moraliserande och hur man kan uppleva att Sverige blivit ett land fullt av politiskt korrekt rasande. Från Flincks tafsande till NKs designutställning går en rak linje av rasande mot ”fel” åsikter och ”fel” handling.
Jag försvarar eller förklarar varken Flincks rumptag eller klantigheten i hur NK presenterar sitt försök att vara politiska i designvalen men jag kan oroa mig över både magnituden och perspektivet av det rasande som sker. Och fundera över att målet alltid är att någon ska förkrossas och be om ursäkt i säck och aska.

Vi är ett av de mest sekulariserade länderna i världen. Det innebär att det inte finns någon modell, något förklaringsuniversa som kan motta emotionerna och rationalisera dem genom att ha ett antal metafysiska filter. Det är faktiskt vad religion handlar om: att det finns ett raster, ett filter att testa saker mot. Det upplysningsfilosoferna önskade – att vi skulle bli rationella varelser som inte längre behövde Gud och bibel hade helt enkelt fel: det som händer är istället att råa emotioner blir det enda rätta. Tillsammans med ett snabbt media så innebär det att eftertanken varken är krank eller blek utan ganska död. Det är upplagt för att leta scapegoats att anklaga och slänga ut. Emotioner utan förklaringsmodell blir lätt dikotomier – och terror.

En av de viktiga delarna i alla religioner är förlåtelsen. Att faktiskt ångra och få en chans till. Det är en grundbult eftersom det är en viktig del i relationer. Det finns inte i den sekulära emotionella moralismen.

Så jag ber om ursäkt för att svenskar blivit oroande upprörda för minsta sak, vindflöjlar sig arg varje dag över upplevda orättvisor, saker som kan överses med eller åtminstone förlåtas. Det är ett kallt och hårt land vi skapat.

Det hela börjar med att @fm köpte kyckling:

Och såklart började en diskussion om det verkligen var Daniel på bild – och om han verkligen var så ung som han ser ut. Diskussionen utmynnade även i en teoribildning runt gårdens namn och viljan att lägga ut sin nuna där – med vissa inslag av konspirationer om produktplacering av ett visst reklamfinansierat TV-format som har med bönder, kärlek och rätt många yra höns att göra.

Helt enkelt är det bara att notera – om sanningen ska fram så ska det vara Fredrik Marcus som gräver den.

Uppdatering: @fm är också Sveriges snart mest kända konceptuella Dagens Outfit-addict. Kolla hans presentation av sitt projekt här. Så ingen är kanske förvånad att dagens bild ser ut så här:

Bloggar etiketter: Fredrik Marcus, gräsrotsgrävande, Kronfågel, Raggården, ringa upp

A 50-something year old white woman arrived at her seat and saw that the passenger next to her was a black man.

Visibly furious, she called the air hostess.

”What’s the problem, ma?” the hostess asked her

”Can’t you see?” the lady said – ”I was given a seat next to a black man. I can’t seat here next to him. You have to change my seat”

- ”Please, calm down, ma” – said the hostess
”Unfortunately, all the seats are occupied, but I’m still going to check if we have any.”

The hostess left and returned some minutes later.

”Madam, as I told you, there isn’t any empty seat in this class- economy class.
But I spoke to the captain and he confirmed that there isn’t any empty seats in the economy class. We only have seats in the first class.”

And before the woman said anything, the hostess continued

”Look, it is unusual for our company to allow a passenger from the economy class change to the first class.
However, given the circumstances, the commandant thinks that it would be a scandal to make a passenger travel sat next to an unpleasant person.”

And turning to the black man, the hostess said:

”Which means, Sir, if you would be so nice to pack your handbag, we have reserved you a seat in the first class…”

And all the passengers nearby, who were shocked to see the scene started applauding, some standing on their feet.”

Självklart dyker det då upp personer som ska förklara att det där nog är en ”urban myth” eller modern legend dvs. det är inte sant. ”Hate to break it to you…”

Och?

Det finns idag en märklig syn att allt som berättas måste ha hänt – annars är det inte något att ha eller inte viktigt? Jag var väl medveten om att den här historien har jag sett i många olika tappningar. Men jag tycker samtidigt den är både smart, rolig och inte minst: sedelärande. Och ibland måste såna sättas i ett sätt så att den verkar trolig, att det skulle kunna ha hänt – man berättar den helt enkelt med ett dokumentärt raster för att på så sätt skapa en snabbare impact på själva historiens kärna.

Jag kan själv hamna i en besserwissrig stil och förklara att saker är urbana myter – men funderar mer och mer över vårt eviga jagande efter det bevisat autentiska som det enda som har kvalitativt värde.

Källkritik är extremt viktig – och den senaste tiden har flera svenska tidningar lagt ut mycket gammalt arkivmaterial vilket innebär att gamla artiklar dyker upp i sökningar och eftersom ganska många läsare slarvar med att ta fram förstoringsglaset och leta reda på publiceringsdatumet i de ofta ytterst uselt formaterade artikelhuvudena så blir det många tillfällen där en gammal grej blossar upp igen. Så självklart ska inte alla urbana legender plötsligt dyka upp som nya sanningar – men lika självklart borde det vara att inse att även idag måste det finnas plats för bra stories även om de inte är sanna, även om de ”kanske” har hänt, även om de mest är plausibla eller helt enkelt väldigt bra moraliska rättesnören – dvs sedelärande berättelser.

Bloggar etiketter: flygvärdinna, sedelärande berättelse, urban legend, urban myt

Friends har gjort mycket dåligt. Friends har gjort en hel del gott. Det sista glömmer Johannes Forssberg bort eftersom han vill driva en tes.

Vanligtvis tänker man att journalister ska skydda personer som inte har något med saken att göra. Även om SJFs regler är soprena från det finns det i grunden ändå att vara försiktig med ämnen där barn kan komma till skada. Det verkar Johannes Forssberg och Expressen missat. Eller så skiter de högaktningsfullt i det. Hyenebeteendet att få chansen att stjälpa omkull en organisation får gå före omsorg om individen.

För utan att blinka väljer han att skuldsätta de barn som blivit utvalda till kamratstödjare – antingen som mobbare eller mobbingoffer; och råkar de vara varken eller så gör han en fuling och menar att de kommer att bli utsatta:

När klasserna röstar fram kompisstödjare faller valet ofta antingen på populära mobbare, eller på de mobbade själva, som ännu ett led i förnedringen. Att den kompisstödjare som verkligen tar sin uppgift på allvar lätt själv blir lovligt byte inser nog alla som minns sin tid i skolan.

Min son har varit kompisstödjare. Johannes – fy fan: hur tror du att det här känns för en elva-tolvåring som varit med i programmet – som varken mobbar eller är mobbad, som tar ansvar men inte blivit lovligt byte. Att skolan sen inte utnyttjar det, att Friends må vara en märklig organisation men det du gör här är att offra barn bara för att göra artikeln bättre. Hur kul tror du det är att läsa för en ung tonåring, Johannes Forssberg?

Jag valde att ta bort exakt hur förbannad jag är att läsa det här och att mitt normala fredliga jag blir förbytt av en sån här text. För journalister som Johannes Forssberg är ofta själva jävligt ömfotade och ropar om hot och annat om de blir motsagda. De springer till Thomas Mattson och gapar om hot mot tryckfriheten.

Granskning ska göras men när man väljer att förblindas av sin egen självtillräcklighet, när man väljer att se att enskilda personer kan offras för det större – då är man ute på rejäl sankmark. Johannes Forssberg väljer att anse att ett antal barn är ett ok collateral damage för att få fram hur otäcka Friends är.

Det diskuteras om drevet mot politiker – men såna här saker: som dyker upp hela tiden: det är mediatyckarna tysta om. För det handlar ju bara om barn. Vem fan bryr sig om såna?

Bloggar etiketter: barn, Friends, Johannes Forssberg, kamratstödjare, mobbing

Vi packade min ryggsäck full: läxböcker, laddare, två datorer, iphones, ipad, bok. Igår hade de trott att det skulle gå fort och inte haft med sig något. Så vi ville vara på den säkra sidan.

Sedan väntade vi. Och väntade. Väntade lite till. Så fick vi sedan komma upp i gipsrummet. Svart gips blev valet (de har alltså sju färger – rena jäkla Pantoneskalan – att välja på). Sedan väntan, sedan snabbsänka, och sedan lite väntan till. Sedan kom sjukgymnasten. Efter det fick Villiam mat. Sedan väntan. Lite mer. Sen svar på sänkan och efter lite mer väntan drog de ur kanylen ur armen och vi fick faktiskt åka hem.

All heder åt sjukvården. Fantastiska usk:or, ssk:or och läkare på Centrallasarettet i Falun både på barnavdelningen 34 och på ortopedkliniken. Glada och svarade på alla konstiga frågor. Även om jag tillhör dem som anser att det finns andra sätt att åtminstone delfinansiera välfärd så är det här ett bra bevis på att skattemedel används på ett bra sätt. Barnkliniken är fantastisk med möjlighet att låna dator på rummet, vara inne i lekterapin som verkligen har allt som tänkas kan för att aktivera barnen – och självklart både skola och bibliotek för böcker och filmer.

Nu blir det träning för sonen. Det som konstaterats är att han lyckades få till en svår stukning – i en skidpjäxa. Försök göra om det ni. Däribland har han blödningar i märgen typ interna blåmärken (hette något konstigt) och en del annat plus utdragna ledband.

Aka skidsäsongen över efter två dagar. Den här tiden som är min och sonens tid. Att dra ut till Romme och åka så ofta man kan. Och ja – vi har lite otur med det här: förra året trillade Amanda illa och fick lägga ner åkandet bara en bit in i januari.

Jaja. Så går det när man köper proffstwintips – vilka jag funderar på att pröva btw :)

Bloggar etiketter: avdelning 34, barnkliniken, Centrallasarettet Falun, ortopedkliniken, Romme Alpin, skidsäsongen, stukning, väntan

Det är lite roande. Dock kan jag tycka att svensk hip hop lider av ett trovärdighetsproblem många gånger – och att man inte har samma story som exempelvis Wu-tang, PE mfl hade att berätta. Varje grupp är ett varumärke och ett varumärke utan story blir lätt lite ihåligt.

Nå. P3Guld då. Eller årets ”Vita-män-vinner-pris-medan-tjejerna-rockar-scenen”. Ingen tjej vann och upprördheten var stor. Dock ska man inte glömma att det var många priser som var framröstade av lyssnarna. Om inte lyssnarna ens fattar att rösta på bra kvinnliga artister så är det fortfarande lång väg att gå. Rebecca och Fiona gjorde coolaste scenshowen. Frantic Amber growlade arslet av resten.

Kan säga att i flera kategorier så hade jag inte hört någon av de nominerade – och insåg att det inte gjorde mig något. Kapten Röd liksom – jaha? och

Ang Den Svenska Björnstammen – var är Jägarförbundet när man behöver dem? #p3guld

— Deeped Strandh (@deeped) January 21, 2012

Mustasch-Ralf hade rosa svid. Tove Styrke en fantastisk kreation. Salem Al Fakir gjorde ett fantastiskt medley på Årets låtar genom åren men var sjukt trist som programledare. Minns när Howlin’ Pelle var det. Oh yes.

Det är bara att inse att man börjar bli gammal. Ny musik får man koll på genom att förhöra sig med sin dotter (min son lyssnar ju på nästan samma musik som jag gör..). Minns att jag när jag var ung tyckte det var riktigt töntigt när fyrtioåringar gärna tog fram sina gamla skivor istället för att lyssna på ny musik. Nu är man fan där själv.

Bloggar etiketter: Frantic Amber, P3Guld, Rebecca & Fiona

Cosmetology has replaced ideology

och det är en oneliner jag ofta återkommer till i mediediskussioner. Om man i USA levt med en personifiering av politiken under många år, dels rent tekniskt genom att ha en president som väljs och dels genom en mycket högre grad av att media genomsyrar varje del av det amerikanska livet så har vi sett det de senaste åren i Sverige. Och kanske är det här en sorts peak moment där den siste store ledaren som tillsattes på (någon sorts – en del av oss är lite skeptiska) politiska meriter nu faller. Juholts tal och hela historien som utspelat sig på Sveavägen 68 de senaste dagarna kommer att gå till historien. Osäkerheten runt vad som verkligen är sant är stor och knappast ger det socialdemokratiska partiet den stöttning som det behöver. Juholt har varit ett problem länge – och jag är personligen fascinerad av de socialdemokrater som inte velat se detta.

Tre frågor:1. Vem ska Mordors öga nu fixera?2. Klarar humorkollektivet (VU) av att leverera en till?3. Internmobbas Waidelich nu? #svpol

— Patrick Kampmann (@patrickkampmann) January 21, 2012

När det gäller Juholtaffären finns det egentligen två saker som diskuteras. Dels medias egna val av taktik där flera tunga namn önskar att medierna faktiskt funderar över sina val och sin plats i hur politiken förs. Paul Ronge går så långt att han menar att det är medierna som avsatt Juholt medan Anders Mildner är mer eftertänksam runt rollen för media och journalistik. Bison reflekterar över vad som hänt. Allt mycket läsvärt och samtidigt finns det en verklighet som – oavsett om vi får en diskussion bland journalister – måste hanteras av de som blir i fokus.

Dels handlar det om hur socialdemokratin hantera en faktiskt situation där medier just har tagit sig (eller fått) den roll som innebär att de blir en part i målet när det gäller en partiledares avgång. Många förespråkar en öppen process likt Centerpartiets men frågan är om det ens är möjligt. Det som Juholts partiledartid visat är att socialdemokratin är oerhört svårt splittrad och att partiet dvs kollektivet inte längre står över individen aka politikern. Den gigantiska politiska apparaten Socialdemokratiska partiet är idag inte en för motståndarna skräckinjagande maskin utan en ostrukturerad trupp av soldater som inte riktigt vet vad det längre är man kämpar emot. Socialdemokratiska partiet verkar helt enkelt behöva delas upp i olika grupperingar, kanske olika partier – för sprickorna är inte bara mellan personer i ledningen utan också i djupa politiska ställningstaganden. När partianslutna menar att medierna hindrar partiet att prata politik så är problemet att det inte finns så mycket politik att tala om.

Seth Godin har jämfört ett framgångsrikt varumärke med en lila ko. Det sticker ut, det är oväntat och därmed ser man den, funderar över varför den är lila och på så sätt finns det en ingång till att börja skapa en relation. Socialdemokratin har inga lila kor. De har knappt getterna hemma eftersom dessa springer omkring lite vind för våg. De starka uttalanden som inifrån ansetts vara gjorda har mest haft bilden av ett parti som är emot allt, och som väljer att i vissa fall slira på sanningen för att vinna en poäng. Den numera utskällda mediacirkusen  har socialdemokratin de senaste åren försökt utnyttja för kortsiktiga vinster – och Juholt har varit en av de allra mest frekventa oneliner-producenterna.

Politik och personifiering är något vi får leva med. För politik är inte särskilt från andra varumärken som måste kommunicera sina visioner, sina planer och sina erbjudanden. Problemet är att när ett kommersiellt varumärke personifieras genom företagets ansikte utåt väljer man att kommunicera varumärkets värden. När exempelvis Juholt skulle personifiera socialdemokratiska partiets politik fick vi reda på att han gillar Elvis. Är det medias fel? Kanske. Men det bygger också på att man som sändare inte gjort sin hemläxa. När sedan personifieringen också dyker upp i kriser så fortsätter man inte att addera visioner till krishanteringen utan bygger det på konfrontation med den som avslöjar krisen.

Socialdemokratiska partiet (notera att jag inte skriver socialdemokratin – för den är större än partiet) har djupare problem än ett blodtörstigt mediedrev. De har större problem än Juholt. De har att möta en helt ny värld som de blundat för när det gäller såväl värderingar som hur människor väljer att bygga sin världsbild runt medias rapportering. Att medierna sedan väljer att inte vara objektiva utan opinionsbildande är en parameter som man måste räkna med.

Jag tror att socialdemokratiska partiet inte har så lång tid kvar. Inte som entitet. För att bli relevanta skulle vi behöva ett antal mindre socialdemokratiska partier, där klara linjer för inriktningen av samhället kan drivas utan att hela tiden behöva kompromissas. Svensk politik behöver ett socialdemokratiskt socialliberalt parti. Och ett vettigt vänsteralternativ som inte snöar in på olika trendåsikter på ytan. Där mer traditionell kollektiv politik kan föras.

Uppdatering: Det är kanske en symbolik i att SVT inte lyckades direktsända presskonferensen – public service som är en andans kusin till det traditionella socialdemokratiska tänkandet. Och att presskonferensen hölls i ett köpcentrum. Inte ens socialdemokratin kan längre förneka att kapitalism är en viktig drivkraft.

Bloggar etiketter: avgång, Håkan Juholt, Socialdemokraterna, socialdemokratiska partiet