Uppdatering: Någon av pojkarna har uppenbarligen hört av sig. Och vittnen har hört av sig. Uppdatering: Historien har tagit en lite udda vändning när nu polisen väljer att gå ut med ett meddelande om att man söker personer som har någon sorts information om händelsen: Det hela kan klart börja verka rätt märkligt på många sätt. Polisens uttalanden visar på ett ganska stort misstroende. Det är ju knappast så att den familj som uppges ha kört hem pojken missat hela mediedrevet, eller pappan heller - så antingen anser de inte att saken var så stor som andra vill göra den, eller så vågar de inte anmäla eller så är det hela en historia som inte riktigt stämmer mellan tränarens uttalanden och den verkliga händelsen. Man kan tycka att de inblandade borde träda fram på något sätt. Det hela utvecklar sig till en ganska rejält förvirrad händelse vilket också bloggarens hantering av kommentarer visar (se nedan). Det är två pojkar som denne Conny verkar ha träffat på - enligt vissa uppgifter från Åkersberga som sedan togs om hand av ledare och den andra denna okända grabb. Det märkliga är att ingen vet vem det är, vilken klubb han spelade i - trots att Conny lyckades få tag på en annan familj från samma klubb som skjutsade hem pojken. Efter en sån avsnäsning som han åkte på är det förvånande att han inte tar namnet på pojken eftersom han uppfattar pappan som riktigt ond. Enligt tidiga uppgifter så hade pojken bara matchkläder men enligt senare nyheter skulle han ha både jacka, jeans mm. Det verkar som om det handlar om två olika pojkar - och ledaren har lyckats att röra ihop det hela. Alltså verkar "att pappan tog med pojkens ytterkläder" vara något som någon fått om bakfoten. Att människor därmed väljer att hota både ledare och andra visar snarare hur oerhört ologiska människor är. Och när nu den som drivit hela historien berättar att han blivit uppringd av någon av papporna och som sagt att det hela är ett missförstånd börjar man fundera över om uppgiftslämnaren faktiskt lyckats att röra till en riktig gryta. Finns den andra pojken ens? Varför tar man inte namnet på pojken och pappan en sån här gång - eller på de som kom och hämtade honom. Vet ledaren ens om att de kom och hämtade eller var det pappan som kom? Det är också märkligt att man fortsätter att diskutera det som ett idrottsproblem: om det är sant så handlar det om en pappa som inte kan hantera sina barn oavsett om de spelar innebandy, schack eller gitarr. Oavsett så känns det som om min fundering nedan blir ännu mer aktuell om historien visar sig vara mer eller mindre osann tyvärr. Originalpostning: Igårkväll dök en berättelse upp på Facebook (ett blogginlägg där ni bara måste läsa kommentarerna - Bloggmamman är igång igen... tyvärr har bloggskrivaren tagit bort alla kommentarer) där en ledare i innebandy berättade en för jävlig historia om hur en ung pojke från Åkersberga blivit lämnad av sin farsa i bara matchkläderna med förklaringen att han spelat så dåligt. Det hela spred sig en del på Twitter och FB såklart: 17 delningar på Twitter, 136 st på Facebook enligt Bit.ly. Medierna hängde såklart på och UNT var först och alla stora medier har haft nyheten hos sig: DN, SVD, Aftonbladet, Expressen, TV4, SVT. Klubben väljer att skriva på sin egen hemsida och förklarar att det inte är någon av deras ungdomar... Upprördheten är stor och förståelig. Jag tycker det är för jävligt och hoppas att pojken får stöd och hjälp att ta sig ur en familj som uppenbarligen fungerar illa [edit: om det nu är sant - se ovan]. Det här är tyvärr inte så unikt - inte bara när det gäller sport utan när unga inte uppfyller föräldrars förväntningar. Jag har varit med om det när man ringt till föräldrar när man hittat ungdomar alltför fulla på stan och även hört historier om hur betyg kan skapa liknande saker. Jag har själv varit fotbollsfarsa och är musikerförälder. För mig är det självklart att stödja och alltid försöka hitta positiva och konstruktiva saker att säga - det är inte jag som ska ha roligt. De föräldrar som väljer att leka coach mot sina barn borde stanna hemma. Och att välja att straffa på det här sättet är för jävligt. Självklart kan man ha en dålig dag även som förälder, självklart finns det säkert mängder med andra parametrar i den här historien som vi inte vet om - men i grunden så lämnar man inte sitt barn på det sättet - det är totalt snett. Det är vi alla överens om. Samtidigt får jag lite dålig smak av hur människor väljer att driva vidare historien. Vad är meningen med att rasa över det pappan gjort på sina Twitterkonton, i sin Facebook - och vad är värdet av den rapportering som ovan nämnda medier gjort? Vad förväntar man sig att det ska innebära för själva händelsen? Hjälper det pojken? Eller är det snarare så att han nu kommer att bli känd som den som har en idiot till pappa, att han spelat dåligt, att han blev övergiven? Det är knappast så att han bara kommer att få stöd bland sina klasskamrater när han kommer till skolan på tisdag. Om förhoppningen är att hans pappa skulle ångra sig så är det nog snarare kontraproduktivt efter den här mediasvängen - han kommer knappast ha så många att äta lunch med imorgon och att också få ett "kändisskap" på grund av att vara en idiot är knappast terapeutiskt för att ändra ett beteende. Snarare är faran att han nu kommer gå in i ett hårt försvar och hans son kommer att få lida ännu mer. Det blir lite "kränkt-by-proxy" när såna här historier tar egen fart. Det är lätt att använda samma kraft i sociala medier mot enskilda individer som vi använder mot företag och organisationer - ingen urskiljning och noll konsekvensanalys. Och på Flashback pågår såklart ett arbete med att hitta namnet på pappan. Jag tror det är farligt. Farligt eftersom det trubbar av oss - och inte sällan också innebär att man får en rapportering, eventuellt nån sorts försök till att lyfta frågan. Eller totalt misslyckas, som DN gjort med sin idiotfråga "Ska föräldrar förbjudas på barnens matcher?" och där svaren skrämmer rätt mycket: Problemet är helt enkelt att det här inte nödvändigtvis är en fråga som platsar i medierna - av hänsyn till pojken. Det här hjälper honom inte - även om vi skulle få en diskussion (igen) om sport och föräldrar, om klubbarnas ansvar för att även se till att föräldrar sköter sig, om professionalisering av ungdomsidrotten osv så är det fortfarande på bekostnad av den enskilda individen: i det här fallet en ledsen och sviken 10-åring och hans farsa som får löpa gatlopp. En del verkar anse att det är en kostnad som är okej, ett sorts "collateral damage" för att nå något bra i slutänden - för andra unga som kanske slipper det här osv osv. Att det är viktigt att uppmärksamma - och självklart: men behöver man göra det med ett sånt här exempel? Eller så blir det bara en rapportering - utan något annat än att ge människor möjlighet att förfasa sig lite. Det är en katastrof för pojken, och antagligen en katastrof för hela familjen. Men förändrar det något hos alla andra som diskuterar det? Historien i sig sätter egentligen fingret på att vi alla som spenderar vår tid med att kuratera nyheter, diskutera och analysera (tyckareliten som en del gärna vill pådyvla flera av oss) faktiskt har ett ansvar att fundera över vilka frågor som är värda att ta upp, faktiskt fundera över konsekvenserna för de som vi använder som exempel. Annars skapar vi en än värre situation än vi haft hittills: få av oss har ändå en journalistisk utgångspunkt, träning i att göra avväganden mellan "allmänhetens intresse" och "omsorg om individen" som är delar av den journalistiska etiken (som man kan diskutera om de ibland glömmer). Likaväl som diskussionen och kunskapen om att vara mediekritisk mot den information som dyker upp i alla medier också måste innebära att man är kritisk mot vad som man delar vidare - och hur man gör det. Den makt som sociala medier kämpat sig att få har vi nu fått - frågan är om vi är tillräckligt mogna att kunna hantera den? Än en gång: Internet är en kniv. Vi är de som har ansvar att använda den på bästa sätt.  

Uppdatering: Någon av pojkarna har uppenbarligen hört av sig. Och vittnen har hört av sig.

Uppdatering: Historien har tagit en lite udda vändning när nu polisen väljer att gå ut med ett meddelande om att man söker personer som har någon sorts information om händelsen:

Det hela kan klart börja verka rätt märkligt på många sätt. Polisens uttalanden visar på ett ganska stort misstroende. Det är ju knappast så att den familj som uppges ha kört hem pojken missat hela mediedrevet, eller pappan heller – så antingen anser de inte att saken var så stor som andra vill göra den, eller så vågar de inte anmäla eller så är det hela en historia som inte riktigt stämmer mellan tränarens uttalanden och den verkliga händelsen. Man kan tycka att de inblandade borde träda fram på något sätt.

Det hela utvecklar sig till en ganska rejält förvirrad händelse vilket också bloggarens hantering av kommentarer visar (se nedan). Det är två pojkar som denne Conny verkar ha träffat på – enligt vissa uppgifter från Åkersberga som sedan togs om hand av ledare och den andra denna okända grabb. Det märkliga är att ingen vet vem det är, vilken klubb han spelade i – trots att Conny lyckades få tag på en annan familj från samma klubb som skjutsade hem pojken. Efter en sån avsnäsning som han åkte på är det förvånande att han inte tar namnet på pojken eftersom han uppfattar pappan som riktigt ond. Enligt tidiga uppgifter så hade pojken bara matchkläder men enligt senare nyheter skulle han ha både jacka, jeans mm. Det verkar som om det handlar om två olika pojkar – och ledaren har lyckats att röra ihop det hela. Alltså verkar ”att pappan tog med pojkens ytterkläder” vara något som någon fått om bakfoten. Att människor därmed väljer att hota både ledare och andra visar snarare hur oerhört ologiska människor är. Och när nu den som drivit hela historien berättar att han blivit uppringd av någon av papporna och som sagt att det hela är ett missförstånd börjar man fundera över om uppgiftslämnaren faktiskt lyckats att röra till en riktig gryta. Finns den andra pojken ens? Varför tar man inte namnet på pojken och pappan en sån här gång – eller på de som kom och hämtade honom. Vet ledaren ens om att de kom och hämtade eller var det pappan som kom?

Det är också märkligt att man fortsätter att diskutera det som ett idrottsproblem: om det är sant så handlar det om en pappa som inte kan hantera sina barn oavsett om de spelar innebandy, schack eller gitarr.

Oavsett så känns det som om min fundering nedan blir ännu mer aktuell om historien visar sig vara mer eller mindre osann tyvärr.

Originalpostning: Igårkväll dök en berättelse upp på Facebook (ett blogginlägg där ni bara måste läsa kommentarerna – Bloggmamman är igång igen… tyvärr har bloggskrivaren tagit bort alla kommentarer) där en ledare i innebandy berättade en för jävlig historia om hur en ung pojke från Åkersberga blivit lämnad av sin farsa i bara matchkläderna med förklaringen att han spelat så dåligt. Det hela spred sig en del på Twitter och FB såklart: 17 delningar på Twitter, 136 st på Facebook enligt Bit.ly. Medierna hängde såklart på och UNT var först och alla stora medier har haft nyheten hos sig: DN, SVD, Aftonbladet, Expressen, TV4, SVT. Klubben väljer att skriva på sin egen hemsida och förklarar att det inte är någon av deras ungdomar…

Upprördheten är stor och förståelig. Jag tycker det är för jävligt och hoppas att pojken får stöd och hjälp att ta sig ur en familj som uppenbarligen fungerar illa [edit: om det nu är sant - se ovan]. Det här är tyvärr inte så unikt – inte bara när det gäller sport utan när unga inte uppfyller föräldrars förväntningar. Jag har varit med om det när man ringt till föräldrar när man hittat ungdomar alltför fulla på stan och även hört historier om hur betyg kan skapa liknande saker. Jag har själv varit fotbollsfarsa och är musikerförälder. För mig är det självklart att stödja och alltid försöka hitta positiva och konstruktiva saker att säga – det är inte jag som ska ha roligt. De föräldrar som väljer att leka coach mot sina barn borde stanna hemma. Och att välja att straffa på det här sättet är för jävligt. Självklart kan man ha en dålig dag även som förälder, självklart finns det säkert mängder med andra parametrar i den här historien som vi inte vet om – men i grunden så lämnar man inte sitt barn på det sättet – det är totalt snett. Det är vi alla överens om.

Samtidigt får jag lite dålig smak av hur människor väljer att driva vidare historien. Vad är meningen med att rasa över det pappan gjort på sina Twitterkonton, i sin Facebook – och vad är värdet av den rapportering som ovan nämnda medier gjort? Vad förväntar man sig att det ska innebära för själva händelsen? Hjälper det pojken? Eller är det snarare så att han nu kommer att bli känd som den som har en idiot till pappa, att han spelat dåligt, att han blev övergiven? Det är knappast så att han bara kommer att få stöd bland sina klasskamrater när han kommer till skolan på tisdag. Om förhoppningen är att hans pappa skulle ångra sig så är det nog snarare kontraproduktivt efter den här mediasvängen – han kommer knappast ha så många att äta lunch med imorgon och att också få ett ”kändisskap” på grund av att vara en idiot är knappast terapeutiskt för att ändra ett beteende. Snarare är faran att han nu kommer gå in i ett hårt försvar och hans son kommer att få lida ännu mer.

Det blir lite ”kränkt-by-proxy” när såna här historier tar egen fart. Det är lätt att använda samma kraft i sociala medier mot enskilda individer som vi använder mot företag och organisationer – ingen urskiljning och noll konsekvensanalys. Och på Flashback pågår såklart ett arbete med att hitta namnet på pappan.

Jag tror det är farligt. Farligt eftersom det trubbar av oss – och inte sällan också innebär att man får en rapportering, eventuellt nån sorts försök till att lyfta frågan. Eller totalt misslyckas, som DN gjort med sin idiotfråga ”Ska föräldrar förbjudas på barnens matcher?” och där svaren skrämmer rätt mycket:

Problemet är helt enkelt att det här inte nödvändigtvis är en fråga som platsar i medierna – av hänsyn till pojken. Det här hjälper honom inte – även om vi skulle få en diskussion (igen) om sport och föräldrar, om klubbarnas ansvar för att även se till att föräldrar sköter sig, om professionalisering av ungdomsidrotten osv så är det fortfarande på bekostnad av den enskilda individen: i det här fallet en ledsen och sviken 10-åring och hans farsa som får löpa gatlopp. En del verkar anse att det är en kostnad som är okej, ett sorts ”collateral damage” för att nå något bra i slutänden – för andra unga som kanske slipper det här osv osv. Att det är viktigt att uppmärksamma – och självklart: men behöver man göra det med ett sånt här exempel? Eller så blir det bara en rapportering – utan något annat än att ge människor möjlighet att förfasa sig lite. Det är en katastrof för pojken, och antagligen en katastrof för hela familjen. Men förändrar det något hos alla andra som diskuterar det?

Historien i sig sätter egentligen fingret på att vi alla som spenderar vår tid med att kuratera nyheter, diskutera och analysera (tyckareliten som en del gärna vill pådyvla flera av oss) faktiskt har ett ansvar att fundera över vilka frågor som är värda att ta upp, faktiskt fundera över konsekvenserna för de som vi använder som exempel. Annars skapar vi en än värre situation än vi haft hittills: få av oss har ändå en journalistisk utgångspunkt, träning i att göra avväganden mellan ”allmänhetens intresse” och ”omsorg om individen” som är delar av den journalistiska etiken (som man kan diskutera om de ibland glömmer). Likaväl som diskussionen och kunskapen om att vara mediekritisk mot den information som dyker upp i alla medier också måste innebära att man är kritisk mot vad som man delar vidare – och hur man gör det. Den makt som sociala medier kämpat sig att få har vi nu fått – frågan är om vi är tillräckligt mogna att kunna hantera den? Än en gång: Internet är en kniv. Vi är de som har ansvar att använda den på bästa sätt.

Bloggar etiketter: barn, media, sociala medier, sport