Min son spelar gitarr. Under sensommaren var det som om han kom på att det var riktigt kul så han har valt bort datorn flera gånger för att faktiskt spela. Och självklart - efter ett tag kommer "jag skulle vilja ha en elgitarr".
För de som inte vet om det så kommer jag från en minst sagt musikindränkt familj. Min farsa är kompositör och har jobbat som musikledare sen sextiotalet. Morsan var musiklärare ungefär lika länge. Själv har jag spelat trummor, keyboards och bas. Och kan hjälpligt ta mig fram på min stålsträngade Yamaha. Och fiol ett tag men det glömmer vi. Jag har lärt mig spela allt det själv utom trummor (ok, jag spelade lite kontrabas men det är ett jävla konstigt instrument...och jobbigt att ha med sig till skolan. Att barnens mor har spelat tvärflöjt långt upp på gymnasiet och att deras morbror är rätt bra på gitarr gör det ju inte bättre.
Så vanliga föräldrar hade nog sagt "vänta till jul" och hoppats att det skulle gå över. Så är det inte här. Direkt började vi kolla på nätet efter lagom-prisade gitarrer och stärkare. Men faktiskt - hur digital jag än är: att titta på instrument på nätet är skittrist.
I eftermiddags cyklade därför V ner till stan och vi gick in på Musikcenter. För mig var det som att bli förflyttad tillbaka till ungdomen när man hängde inne på Connys Musik. Eriksson och company är vissa delar av Borlänges bästa ungdomsledare helt klart. Vi fick hjälp och hittade ett par gitarrer som duger som instegsinstrument. Hade jag haft råd skulle jag iofs gärna köpt den skönt slitna Strata jag hittade men den var också prissatt som vintage-strator brukar vara prissatta... Han satt och testade runt lite, en Epiphonegitarr och en Stratakopia. Själv gick jag runt och strök handen över alla vackra basar och gitarrer, testade en Jacksonbas och en Squierbas (stavades inte det Squire när jag var ung?) bara för att och spelade lite på en nyproducerad Hagström Viking Rextone. Petade på en stagekeyboard från Nord - och hade jag haft tid hade jag testat ett nytt Pearlset där man byggt in synthtrummorna i riktiga träsargar.
Att vara inne i en musikaffär är liksom det bästa och det värsta som finns: det bästa eftersom jag älskar instrument men det värsta genom att man vill köpa allt.
Hem kom vi sen - lite fattigare på pengar men med en elgitarr och en förstärkare. Så kvällen har gått åt till att förstå den moderna tekniken på stärkaren (den har inbyggda effekter vilket ju innebär att man måste hålla tungan rätt i munnen) och spela. Hans syster kommer in, spelar lite synth, wailar lite. Så lyssnar vi på musik (Linkin Park) som han vill lära sig spela. Han testar runt med inställningarna för single-coils, tone och allt på gitarren. Jag bara sitter och njuter - för jag vet hur kul det är med musik. Det är något jag saknar och nej - det är inte samma sak att göra loopad techno i Garageband. Analog musik är något speciellt.
Min son spelar gitarr. Under sensommaren var det som om han kom på att det var riktigt kul så han har valt bort datorn flera gånger för att faktiskt spela. Och självklart – efter ett tag kommer ”jag skulle vilja ha en elgitarr”.
För de som inte vet om det så kommer jag från en minst sagt musikindränkt familj. Min farsa är kompositör och har jobbat som musikledare sen sextiotalet. Morsan var musiklärare ungefär lika länge. Själv har jag spelat trummor, keyboards och bas. Och kan hjälpligt ta mig fram på min stålsträngade Yamaha. Och fiol ett tag men det glömmer vi. Jag har lärt mig spela allt det själv utom trummor (ok, jag spelade lite kontrabas men det är ett jävla konstigt instrument…och jobbigt att ha med sig till skolan. Att barnens mor har spelat tvärflöjt långt upp på gymnasiet och att deras morbror är rätt bra på gitarr gör det ju inte bättre.
Så vanliga föräldrar hade nog sagt ”vänta till jul” och hoppats att det skulle gå över. Så är det inte här. Direkt började vi kolla på nätet efter lagom-prisade gitarrer och stärkare. Men faktiskt – hur digital jag än är: att titta på instrument på nätet är skittrist.
I eftermiddags cyklade därför V ner till stan och vi gick in på Musikcenter. För mig var det som att bli förflyttad tillbaka till ungdomen när man hängde inne på Connys Musik. Eriksson och company är vissa delar av Borlänges bästa ungdomsledare helt klart. Vi fick hjälp och hittade ett par gitarrer som duger som instegsinstrument. Hade jag haft råd skulle jag iofs gärna köpt den skönt slitna Strata jag hittade men den var också prissatt som vintage-strator brukar vara prissatta… Han satt och testade runt lite, en Epiphonegitarr och en Stratakopia. Själv gick jag runt och strök handen över alla vackra basar och gitarrer, testade en Jacksonbas och en Squierbas (stavades inte det Squire när jag var ung?) bara för att och spelade lite på en nyproducerad Hagström Viking Rextone. Petade på en stagekeyboard från Nord – och hade jag haft tid hade jag testat ett nytt Pearlset där man byggt in synthtrummorna i riktiga träsargar.
Att vara inne i en musikaffär är liksom det bästa och det värsta som finns: det bästa eftersom jag älskar instrument men det värsta genom att man vill köpa allt.
Hem kom vi sen – lite fattigare på pengar men med en elgitarr och en förstärkare. Så kvällen har gått åt till att förstå den moderna tekniken på stärkaren (den har inbyggda effekter vilket ju innebär att man måste hålla tungan rätt i munnen) och spela. Hans syster kommer in, spelar lite synth, wailar lite. Så lyssnar vi på musik (Linkin Park) som han vill lära sig spela. Han testar runt med inställningarna för single-coils, tone och allt på gitarren. Jag bara sitter och njuter – för jag vet hur kul det är med musik. Det är något jag saknar och nej – det är inte samma sak att göra loopad techno i Garageband. Analog musik är något speciellt.
Bloggar etiketter: elgitarr, musik
