
- At this touchy thingy. Never mind the default.
Episkt. Mitt förra inlägg fick en del uppmärksamhet – flera som såg det som ett bra inlägg i debatten. Och något som minst sagt är episkt är att Marcus Svensson, ledarskribent på Smålandsposten håller med mig. Vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till detta. Kommer jorden gå under nu? Kommer jag bli kristdemokrat?
Vill man förstå det episka i det får man gå tillbaka till 2008 och FRA-lagen. Här, här, här.
Nu var det inlägget (som Second Opinion bad att få återposta) inte direkt någon sabeldragning mot nyhedonism eftersom jag tillhör en ganska libertariansk skara med vissa utilitiska drag. För mig hänger det snarare ihop med beteendevetenskap och min eviga diskurs med diverse ateister om att även en ateism är en religion i en operationell mening: att ha ett filter, ett meningsbärande raster mot vilket verkligheten testas. Skillnaden mot en ideologi ligger i att det finns ett metafysiskt högre syfte, mål eller ”gud” – än en gång utifrån ett individuellt beteendehänseende. För mig är det här att skapa en moralism dvs. att mer sätta politiskt korrekta samlevnadsregler in i det hål som annars en mer genomgripande religion fyller.
Oavsett så glädjer det mig att många sett inlägget – och tolkat det utifrån sina raster. Så även @marcus_svensson :)
På Facebook rullar en historia runt just nu:
A 50-something year old white woman arrived at her seat and saw that the passenger next to her was a black man.
Visibly furious, she called the air hostess.
”What’s the problem, ma?” the hostess asked her
”Can’t you see?” the lady said – ”I was given a seat next to a black man. I can’t seat here next to him. You have to change my seat”
- ”Please, calm down, ma” – said the hostess
”Unfortunately, all the seats are occupied, but I’m still going to check if we have any.”The hostess left and returned some minutes later.
”Madam, as I told you, there isn’t any empty seat in this class- economy class.
But I spoke to the captain and he confirmed that there isn’t any empty seats in the economy class. We only have seats in the first class.”And before the woman said anything, the hostess continued
”Look, it is unusual for our company to allow a passenger from the economy class change to the first class.
However, given the circumstances, the commandant thinks that it would be a scandal to make a passenger travel sat next to an unpleasant person.”And turning to the black man, the hostess said:
”Which means, Sir, if you would be so nice to pack your handbag, we have reserved you a seat in the first class…”
And all the passengers nearby, who were shocked to see the scene started applauding, some standing on their feet.”
Självklart dyker det då upp personer som ska förklara att det där nog är en ”urban myth” eller modern legend dvs. det är inte sant. ”Hate to break it to you…”
Och?
Det finns idag en märklig syn att allt som berättas måste ha hänt – annars är det inte något att ha eller inte viktigt? Jag var väl medveten om att den här historien har jag sett i många olika tappningar. Men jag tycker samtidigt den är både smart, rolig och inte minst: sedelärande. Och ibland måste såna sättas i ett sätt så att den verkar trolig, att det skulle kunna ha hänt – man berättar den helt enkelt med ett dokumentärt raster för att på så sätt skapa en snabbare impact på själva historiens kärna.
Jag kan själv hamna i en besserwissrig stil och förklara att saker är urbana myter – men funderar mer och mer över vårt eviga jagande efter det bevisat autentiska som det enda som har kvalitativt värde.
Källkritik är extremt viktig – och den senaste tiden har flera svenska tidningar lagt ut mycket gammalt arkivmaterial vilket innebär att gamla artiklar dyker upp i sökningar och eftersom ganska många läsare slarvar med att ta fram förstoringsglaset och leta reda på publiceringsdatumet i de ofta ytterst uselt formaterade artikelhuvudena så blir det många tillfällen där en gammal grej blossar upp igen. Så självklart ska inte alla urbana legender plötsligt dyka upp som nya sanningar – men lika självklart borde det vara att inse att även idag måste det finnas plats för bra stories även om de inte är sanna, även om de ”kanske” har hänt, även om de mest är plausibla eller helt enkelt väldigt bra moraliska rättesnören – dvs sedelärande berättelser.
Johannes Forssberg väljer att i en kort och minst sagt märklig ledare titta på organisationen Friends. Själv har jag vissa problem med dem men den här ledaren är osedvanligt usel och knappast problematiserande. Det är fan sorgligt att libertarianer inte är mer insiktsfulla.
Friends har gjort mycket dåligt. Friends har gjort en hel del gott. Det sista glömmer Johannes Forssberg bort eftersom han vill driva en tes.
Vanligtvis tänker man att journalister ska skydda personer som inte har något med saken att göra. Även om SJFs regler är soprena från det finns det i grunden ändå att vara försiktig med ämnen där barn kan komma till skada. Det verkar Johannes Forssberg och Expressen missat. Eller så skiter de högaktningsfullt i det. Hyenebeteendet att få chansen att stjälpa omkull en organisation får gå före omsorg om individen.
För utan att blinka väljer han att skuldsätta de barn som blivit utvalda till kamratstödjare – antingen som mobbare eller mobbingoffer; och råkar de vara varken eller så gör han en fuling och menar att de kommer att bli utsatta:
När klasserna röstar fram kompisstödjare faller valet ofta antingen på populära mobbare, eller på de mobbade själva, som ännu ett led i förnedringen. Att den kompisstödjare som verkligen tar sin uppgift på allvar lätt själv blir lovligt byte inser nog alla som minns sin tid i skolan.
Min son har varit kompisstödjare. Johannes – fy fan: hur tror du att det här känns för en elva-tolvåring som varit med i programmet – som varken mobbar eller är mobbad, som tar ansvar men inte blivit lovligt byte. Att skolan sen inte utnyttjar det, att Friends må vara en märklig organisation men det du gör här är att offra barn bara för att göra artikeln bättre. Hur kul tror du det är att läsa för en ung tonåring, Johannes Forssberg?
Jag valde att ta bort exakt hur förbannad jag är att läsa det här och att mitt normala fredliga jag blir förbytt av en sån här text. För journalister som Johannes Forssberg är ofta själva jävligt ömfotade och ropar om hot och annat om de blir motsagda. De springer till Thomas Mattson och gapar om hot mot tryckfriheten.
Granskning ska göras men när man väljer att förblindas av sin egen självtillräcklighet, när man väljer att se att enskilda personer kan offras för det större – då är man ute på rejäl sankmark. Johannes Forssberg väljer att anse att ett antal barn är ett ok collateral damage för att få fram hur otäcka Friends är.
Det diskuteras om drevet mot politiker – men såna här saker: som dyker upp hela tiden: det är mediatyckarna tysta om. För det handlar ju bara om barn. Vem fan bryr sig om såna?
I en av de där böckerna som genom åren slagit mig i magen och förändrat min världsbild, ”Amusig ourselves to death” av Neil Postman så skriver han om amerikansk politik och media:
Cosmetology has replaced ideology
och det är en oneliner jag ofta återkommer till i mediediskussioner. Om man i USA levt med en personifiering av politiken under många år, dels rent tekniskt genom att ha en president som väljs och dels genom en mycket högre grad av att media genomsyrar varje del av det amerikanska livet så har vi sett det de senaste åren i Sverige. Och kanske är det här en sorts peak moment där den siste store ledaren som tillsattes på (någon sorts – en del av oss är lite skeptiska) politiska meriter nu faller. Juholts tal och hela historien som utspelat sig på Sveavägen 68 de senaste dagarna kommer att gå till historien. Osäkerheten runt vad som verkligen är sant är stor och knappast ger det socialdemokratiska partiet den stöttning som det behöver. Juholt har varit ett problem länge – och jag är personligen fascinerad av de socialdemokrater som inte velat se detta.
Tre frågor:1. Vem ska Mordors öga nu fixera?2. Klarar humorkollektivet (VU) av att leverera en till?3. Internmobbas Waidelich nu? #svpol
— Patrick Kampmann (@patrickkampmann) January 21, 2012
När det gäller Juholtaffären finns det egentligen två saker som diskuteras. Dels medias egna val av taktik där flera tunga namn önskar att medierna faktiskt funderar över sina val och sin plats i hur politiken förs. Paul Ronge går så långt att han menar att det är medierna som avsatt Juholt medan Anders Mildner är mer eftertänksam runt rollen för media och journalistik. Bison reflekterar över vad som hänt. Allt mycket läsvärt och samtidigt finns det en verklighet som – oavsett om vi får en diskussion bland journalister – måste hanteras av de som blir i fokus.
Dels handlar det om hur socialdemokratin hantera en faktiskt situation där medier just har tagit sig (eller fått) den roll som innebär att de blir en part i målet när det gäller en partiledares avgång. Många förespråkar en öppen process likt Centerpartiets men frågan är om det ens är möjligt. Det som Juholts partiledartid visat är att socialdemokratin är oerhört svårt splittrad och att partiet dvs kollektivet inte längre står över individen aka politikern. Den gigantiska politiska apparaten Socialdemokratiska partiet är idag inte en för motståndarna skräckinjagande maskin utan en ostrukturerad trupp av soldater som inte riktigt vet vad det längre är man kämpar emot. Socialdemokratiska partiet verkar helt enkelt behöva delas upp i olika grupperingar, kanske olika partier – för sprickorna är inte bara mellan personer i ledningen utan också i djupa politiska ställningstaganden. När partianslutna menar att medierna hindrar partiet att prata politik så är problemet att det inte finns så mycket politik att tala om.
Seth Godin har jämfört ett framgångsrikt varumärke med en lila ko. Det sticker ut, det är oväntat och därmed ser man den, funderar över varför den är lila och på så sätt finns det en ingång till att börja skapa en relation. Socialdemokratin har inga lila kor. De har knappt getterna hemma eftersom dessa springer omkring lite vind för våg. De starka uttalanden som inifrån ansetts vara gjorda har mest haft bilden av ett parti som är emot allt, och som väljer att i vissa fall slira på sanningen för att vinna en poäng. Den numera utskällda mediacirkusen har socialdemokratin de senaste åren försökt utnyttja för kortsiktiga vinster – och Juholt har varit en av de allra mest frekventa oneliner-producenterna.
Politik och personifiering är något vi får leva med. För politik är inte särskilt från andra varumärken som måste kommunicera sina visioner, sina planer och sina erbjudanden. Problemet är att när ett kommersiellt varumärke personifieras genom företagets ansikte utåt väljer man att kommunicera varumärkets värden. När exempelvis Juholt skulle personifiera socialdemokratiska partiets politik fick vi reda på att han gillar Elvis. Är det medias fel? Kanske. Men det bygger också på att man som sändare inte gjort sin hemläxa. När sedan personifieringen också dyker upp i kriser så fortsätter man inte att addera visioner till krishanteringen utan bygger det på konfrontation med den som avslöjar krisen.
Socialdemokratiska partiet (notera att jag inte skriver socialdemokratin – för den är större än partiet) har djupare problem än ett blodtörstigt mediedrev. De har större problem än Juholt. De har att möta en helt ny värld som de blundat för när det gäller såväl värderingar som hur människor väljer att bygga sin världsbild runt medias rapportering. Att medierna sedan väljer att inte vara objektiva utan opinionsbildande är en parameter som man måste räkna med.
Jag tror att socialdemokratiska partiet inte har så lång tid kvar. Inte som entitet. För att bli relevanta skulle vi behöva ett antal mindre socialdemokratiska partier, där klara linjer för inriktningen av samhället kan drivas utan att hela tiden behöva kompromissas. Svensk politik behöver ett socialdemokratiskt socialliberalt parti. Och ett vettigt vänsteralternativ som inte snöar in på olika trendåsikter på ytan. Där mer traditionell kollektiv politik kan föras.
Uppdatering: Det är kanske en symbolik i att SVT inte lyckades direktsända presskonferensen – public service som är en andans kusin till det traditionella socialdemokratiska tänkandet. Och att presskonferensen hölls i ett köpcentrum. Inte ens socialdemokratin kan längre förneka att kapitalism är en viktig drivkraft.
Hela Juholthistorien är mest surrealistisk. Självklart är det hårdvinklat genom medialinsen men jag kan ändå fascineras att många socialdemokraterna hårdnackat försvarar så många felsteg och märkliga uttalanden som den mannen gör. Uttalanden som i vilken annans mun skulle rendera direkt avsked.
Nu i och med VUs två dagarskonferens så är det knappast klarare. Vissa menar att han kommer att avgå – kanske redan om några timmar på en presskonferens han kallat till i ett köpcentrum i Oskarshamn (bara valet av plats borde få både döda och levande gamla sossar att snurra centrifuglikt). Andra menar att VUs uttalande innebär att han fortsätter.
Det som slår mig är hur verklighetsfrånvänd Juholt verkar vara. Att han är beredd att offra partiets ekonomiska talesman för att få sitta kvar visar vilket beteendemönster hans ledarskap verkar fungera som. Att som det nu avslöjas in i det sista vägrar att avgå, och att han konstant pratar till en människa som om de a) är mindre vetande b) hans ägodelar.
Den skada som Juholt åsamkat socialdemokratin – direkt men framförallt indirekt är ogripbar och vem som nu skulle kunna tänka sig axla en partiledarroll efter det här måste ha dödsförakt.
Jag förstår mycket men ibland verkar logiken gå mig förbi. Hela diskussionen om drottningens fars handlingar under andra världskriget och nazisttiden har ett stort logiskt hål: det handlar om a) saker som hänt innan drottning Sylvia är född b) det är saker som hänt innan kungen ens visste om någon Sommerlath.
Ändå menar Per Svensson att det är viktigt:
vara bra för kungafamiljen också att deras roll som bärare av svensk historia skulle då tas på allvar. Svensk historia är inte bara sjuglasvagnar och lull lull utan det är också den politiska sidan och jag tycker att de borde välkomna det, säger författaren Per Svensson.
Självklart är det viktigt att alla illdåd som skedde mot judar under trettiotalets Tyskland genomlyses men det här handlar inte om det. Det här är en fråga utifrån att drottning Silvia har en pappa som kan ha varit nazist. Jag tyckte det redan var konstigt när den här frågan första gången dök upp, och att hovet gjorde en egen utredning gör det ännu konstigare. Varför är det intressant just i det här fallet?
Det utgår från två potentiella argument:
Inga händelser kan isoleras och alla argument måste konsekvensanalyseras. Att drottning Sylvias far ska utredas och att drottningen ska avkrävas erkännande av att hennes far var nazist och del i illdåden. I bakgrunden finns också en ton av misstänkliggörande av att vi släppt in nazism i kungahuset. Om det här anses som rätt så blir frågan om alla barn ska behöva acceptera att brännmärkas för vad deras föräldrar gjort: barn till kriminella – är de predestinerade att bli samma sak? Ska barn till bedragare betala av sina föräldrars skuld? Om du söker jobb – ska dina föräldrars handlingar vägas in?
Jag tycker att vissa historikers och journalisters jakt på vissa personers bakgrund måste belysas utifrån vilka konsekvenser det får för hur vi värderar varandra – och varför såna gräv görs: vilka vinklar väljer man.
Uppdatering: Någon av pojkarna har uppenbarligen hört av sig. Och vittnen har hört av sig.
Uppdatering: Historien har tagit en lite udda vändning när nu polisen väljer att gå ut med ett meddelande om att man söker personer som har någon sorts information om händelsen:

Det hela kan klart börja verka rätt märkligt på många sätt. Polisens uttalanden visar på ett ganska stort misstroende. Det är ju knappast så att den familj som uppges ha kört hem pojken missat hela mediedrevet, eller pappan heller – så antingen anser de inte att saken var så stor som andra vill göra den, eller så vågar de inte anmäla eller så är det hela en historia som inte riktigt stämmer mellan tränarens uttalanden och den verkliga händelsen. Man kan tycka att de inblandade borde träda fram på något sätt.
Det hela utvecklar sig till en ganska rejält förvirrad händelse vilket också bloggarens hantering av kommentarer visar (se nedan). Det är två pojkar som denne Conny verkar ha träffat på – enligt vissa uppgifter från Åkersberga som sedan togs om hand av ledare och den andra denna okända grabb. Det märkliga är att ingen vet vem det är, vilken klubb han spelade i – trots att Conny lyckades få tag på en annan familj från samma klubb som skjutsade hem pojken. Efter en sån avsnäsning som han åkte på är det förvånande att han inte tar namnet på pojken eftersom han uppfattar pappan som riktigt ond. Enligt tidiga uppgifter så hade pojken bara matchkläder men enligt senare nyheter skulle han ha både jacka, jeans mm. Det verkar som om det handlar om två olika pojkar – och ledaren har lyckats att röra ihop det hela. Alltså verkar ”att pappan tog med pojkens ytterkläder” vara något som någon fått om bakfoten. Att människor därmed väljer att hota både ledare och andra visar snarare hur oerhört ologiska människor är. Och när nu den som drivit hela historien berättar att han blivit uppringd av någon av papporna och som sagt att det hela är ett missförstånd börjar man fundera över om uppgiftslämnaren faktiskt lyckats att röra till en riktig gryta. Finns den andra pojken ens? Varför tar man inte namnet på pojken och pappan en sån här gång – eller på de som kom och hämtade honom. Vet ledaren ens om att de kom och hämtade eller var det pappan som kom?
Det är också märkligt att man fortsätter att diskutera det som ett idrottsproblem: om det är sant så handlar det om en pappa som inte kan hantera sina barn oavsett om de spelar innebandy, schack eller gitarr.
Oavsett så känns det som om min fundering nedan blir ännu mer aktuell om historien visar sig vara mer eller mindre osann tyvärr.
Originalpostning: Igårkväll dök en berättelse upp på Facebook (ett blogginlägg där ni bara måste läsa kommentarerna – Bloggmamman är igång igen… tyvärr har bloggskrivaren tagit bort alla kommentarer) där en ledare i innebandy berättade en för jävlig historia om hur en ung pojke från Åkersberga blivit lämnad av sin farsa i bara matchkläderna med förklaringen att han spelat så dåligt. Det hela spred sig en del på Twitter och FB såklart: 17 delningar på Twitter, 136 st på Facebook enligt Bit.ly. Medierna hängde såklart på och UNT var först och alla stora medier har haft nyheten hos sig: DN, SVD, Aftonbladet, Expressen, TV4, SVT. Klubben väljer att skriva på sin egen hemsida och förklarar att det inte är någon av deras ungdomar…
Upprördheten är stor och förståelig. Jag tycker det är för jävligt och hoppas att pojken får stöd och hjälp att ta sig ur en familj som uppenbarligen fungerar illa [edit: om det nu är sant - se ovan]. Det här är tyvärr inte så unikt – inte bara när det gäller sport utan när unga inte uppfyller föräldrars förväntningar. Jag har varit med om det när man ringt till föräldrar när man hittat ungdomar alltför fulla på stan och även hört historier om hur betyg kan skapa liknande saker. Jag har själv varit fotbollsfarsa och är musikerförälder. För mig är det självklart att stödja och alltid försöka hitta positiva och konstruktiva saker att säga – det är inte jag som ska ha roligt. De föräldrar som väljer att leka coach mot sina barn borde stanna hemma. Och att välja att straffa på det här sättet är för jävligt. Självklart kan man ha en dålig dag även som förälder, självklart finns det säkert mängder med andra parametrar i den här historien som vi inte vet om – men i grunden så lämnar man inte sitt barn på det sättet – det är totalt snett. Det är vi alla överens om.
Samtidigt får jag lite dålig smak av hur människor väljer att driva vidare historien. Vad är meningen med att rasa över det pappan gjort på sina Twitterkonton, i sin Facebook – och vad är värdet av den rapportering som ovan nämnda medier gjort? Vad förväntar man sig att det ska innebära för själva händelsen? Hjälper det pojken? Eller är det snarare så att han nu kommer att bli känd som den som har en idiot till pappa, att han spelat dåligt, att han blev övergiven? Det är knappast så att han bara kommer att få stöd bland sina klasskamrater när han kommer till skolan på tisdag. Om förhoppningen är att hans pappa skulle ångra sig så är det nog snarare kontraproduktivt efter den här mediasvängen – han kommer knappast ha så många att äta lunch med imorgon och att också få ett ”kändisskap” på grund av att vara en idiot är knappast terapeutiskt för att ändra ett beteende. Snarare är faran att han nu kommer gå in i ett hårt försvar och hans son kommer att få lida ännu mer.
Det blir lite ”kränkt-by-proxy” när såna här historier tar egen fart. Det är lätt att använda samma kraft i sociala medier mot enskilda individer som vi använder mot företag och organisationer – ingen urskiljning och noll konsekvensanalys. Och på Flashback pågår såklart ett arbete med att hitta namnet på pappan.
Jag tror det är farligt. Farligt eftersom det trubbar av oss – och inte sällan också innebär att man får en rapportering, eventuellt nån sorts försök till att lyfta frågan. Eller totalt misslyckas, som DN gjort med sin idiotfråga ”Ska föräldrar förbjudas på barnens matcher?” och där svaren skrämmer rätt mycket:

Problemet är helt enkelt att det här inte nödvändigtvis är en fråga som platsar i medierna – av hänsyn till pojken. Det här hjälper honom inte – även om vi skulle få en diskussion (igen) om sport och föräldrar, om klubbarnas ansvar för att även se till att föräldrar sköter sig, om professionalisering av ungdomsidrotten osv så är det fortfarande på bekostnad av den enskilda individen: i det här fallet en ledsen och sviken 10-åring och hans farsa som får löpa gatlopp. En del verkar anse att det är en kostnad som är okej, ett sorts ”collateral damage” för att nå något bra i slutänden – för andra unga som kanske slipper det här osv osv. Att det är viktigt att uppmärksamma – och självklart: men behöver man göra det med ett sånt här exempel? Eller så blir det bara en rapportering – utan något annat än att ge människor möjlighet att förfasa sig lite. Det är en katastrof för pojken, och antagligen en katastrof för hela familjen. Men förändrar det något hos alla andra som diskuterar det?
Historien i sig sätter egentligen fingret på att vi alla som spenderar vår tid med att kuratera nyheter, diskutera och analysera (tyckareliten som en del gärna vill pådyvla flera av oss) faktiskt har ett ansvar att fundera över vilka frågor som är värda att ta upp, faktiskt fundera över konsekvenserna för de som vi använder som exempel. Annars skapar vi en än värre situation än vi haft hittills: få av oss har ändå en journalistisk utgångspunkt, träning i att göra avväganden mellan ”allmänhetens intresse” och ”omsorg om individen” som är delar av den journalistiska etiken (som man kan diskutera om de ibland glömmer). Likaväl som diskussionen och kunskapen om att vara mediekritisk mot den information som dyker upp i alla medier också måste innebära att man är kritisk mot vad som man delar vidare – och hur man gör det. Den makt som sociala medier kämpat sig att få har vi nu fått – frågan är om vi är tillräckligt mogna att kunna hantera den? Än en gång: Internet är en kniv. Vi är de som har ansvar att använda den på bästa sätt.
Det här är en sån konstig idé. En pryl man funderar över om vi snart inte nåt nån sorts mättnad där innovationerna liksom imploderar sig själva. Lite samma sak som att läsa om IG Nobel och den forskning som verkligen kan ifrågasättas över sin nytta.
Hittar det på vännen Maliins Qreate-blogg där man kan vinna Bosch Ixo och blir fascinerad över hur man på Bosch tänkte när man skapade prylen: började man med att tänka vinöppnare eller att tänka ”väldigt-liten-skruvdragare” (ok vinöppnaren är en limiterad version men ändå)? Är det en självklarhet att ha en liten skruvdragare i köket? Eller att ha den på skohyllan:
Samtidigt måste man alltid inse att innovationer som verkar idiotiska – och kanske i sig sällan är speciellt nyttiga skapar grogrund och incitament för nya idéer. Facebook var en idé som genomfördes utifrån incitament som inte var helt solklara – och även om det finns en logik i att digitalisera årsböcker så är Facebook idag så mycket mer än just det – genom att idén i sig var tillräckligt flexibel att utvecklas.
Jag brukar få rejält på huvudet när jag påpekar att ateister tenderar att hantera sitt försanthållande lika religiöst som personer med en teistisk tro. Definitioner av vad som är religion skiljer sig ofta utifrån vilket perspektiv man väljer. Man kan se religion som nödvändigt teistisk: och därmed kräver det en ontologisk förklaringsmodell (faktiskt kan ateismen mycket väl ses som detta då man väljer att tro att det inte finns något utanför det förklarliga) eller en psykologisk modell alternativt en sociologisk sådan.
Klassisk definition av religion tendererar att inrikta sig på att det måste finnas en gudom, en transcendent själ och övernaturlighet. Dock blir det problematiskt för diverse religionshatare nu då vi idag nu fått en ny religion i Sverige: kopimismen. Kopimismen är nu registrerat som religiöst samfund (att jiddra om att det krävs ett erkännande för att det ska vara på riktigt är att blanda bort korten). Enligt Det Missionerande Kopimistsamfundet handlar det om filkopiering och att dela med sig. Information och informationsvärde är heligt, kopiering är en sakramental handling:
- Kopiering av information är etiskt rätt.
- Spridande av information är etiskt rätt.
- Remixande är en heligare typ av kopiering än den perfekta, digitala kopieringen, då remixande är korskopiering av en mångfald av information.
- Att kopiera eller remixa information som förmedlats av en annan person ses som en akt av respekt och ett starkt uttryck för acceptans och kopimistisk tro.
- Internät är heliga.
- Kod är lag.
Rörelsen startades av Ung Pirat förra året, och har sökt registrering från Kammarkollegiet en längre tid och har nu officiellt utnämnts till religiöst samfund i Sverige (tillsammans med andra mer traditionella samfund). Det som onekligen kan kännas som ett sätt att än mer stöta sig med antipiratorganisationer har därmed inte bara utmanat de uttalanden som regeringen nu gör om att faktiskt kriminalisera en hel generation genom att börja jaga fildelare. Genom detta är det självklart så att man som kopimist kommer undan Ipred men det kommer att bli en knepig situation att förklara att vissa religioner får undantag i vissa saker men som kopimist inte bli det utifrån sin tro. Så oavsett vad surledaren i SvD säger så är det en minst sagt annorlunda situation vi fått när det gäller fildelningsdiskussionen. Att dissa möjligheterna att en anklagad kopimist faktiskt kan hävda att dess brott mot immateriallagen är ett uttryck för hans/hennes tro kommer kräva att domstolen väger brottets skada kontra den skada man gör genom att förneka en troendes rätt att utöva sin religion. När Sverige tillåter religiös omskärelse av pojkar både för judiska och muslimska trosutövare så är frågan hur man ska undvika att fildelning kan bli i samma fålla.
Men det utmanar också religionsdefinitionerna som både lärs ut och som många ateister hänger sig åt. En del kan säkert tycka att det är löjligt med en religion utan gud men utgår man från den forskning som exempelvis min gamla professor i religionsbeteendevetenskap Thorleif Pettersson hävdade så är det möjligt att definiera kopimism som religion (och därmed också ateism): en sociologisk religionsdefinition handlar om vad människor håller som heligt i samhället snarare än vad man anser finns utanför det iakttagbara som motsvarar en ontologisk religionsdefinition. Enligt Pettersson kan man idag därmed räkna saker som personlig integritet, självförverkligande och individens rätt till frihet räknas som religiösa försanthållanden. Eller filkopiering.
Att utse kopimismen till ett registrerat religiöst samfund innebär att Sverige får sitt första icke-teistiska samfund (edit: hur man ska se buddhismen kan man diskutera men då det enda samfund som är registrerat bland annat innehåller thailändsk buddhism som har klara inslag av teism så får det gälla som teistiskt) som har rätt ansöka om att ta ut medlemsavgift via skattsedeln och får ett rejält skydd enligt religionsfrihetslagen.
Så kopimismen kommer att spela roll på flera olika sätt framöver – något som en religion inte gjort på länge i Sverige. Det ska bli spännande att se.
Nyheten har fått rejält med internationell uppmärksamhet:
Uppdatering: Bland religionshistorikerna har det blivit en liten diskussion och det är intressant att diverse kritiker av min text inte verkar förstå grundläggande problematik i att definiera religion.
Uppdatering: Siewert Öholm menar att Kammarkollegiets beslut strider mot rätten att hålla något heligt. Han försöker sig inte på att definiera religion men det är genomgående att Öholm verkar tycka att den enda religionen är den kristna. Man kan lugnt säga att uttalanden från Öholm stärker kopimismens rätt att vara religion.