Jag tänker lite på Mao och sextio- och sjuttiotalets anti-intellektuella massrevolutioner: en tid då en "elit" definierade vad som var den dåliga eliten och såg till att tvinga in den i den stora massan. Det stora språnget precis som kulturrevolutionen handlade delvis om att skapa en ungefär lika kunnig enhetlig massa. Diskussionen om en twitterelit är gammal. Det började på allvar för något år sedan: runt SSWC 2010. Den var svårförståelig: det handlade om att det var eliten som åkte till en ö och pratade med varandra. Alla fick inte vara med. Att det hela handlade om att alla faktiskt hade samma möjlighet att åka med - att Tjärö inte tar emot fler personer och att det hela handlade om minst sagt en mycket jämställd process: den som var snabbast att beställa vann. Det var Twittereliten som åkte dit. Det var synd om dem som inte var inbjudna. Diskussionen har fortsatt. Twittereliten stänger ute, svarar inte på tilltal och inte att förglömma - tjänar pengar på sin kunskap! Dock - när man tar diskussionen om det så väljer en del att blocka en, svarar inte på tilltal osv. Jag tycker den är rätt tröttsam. Alla är välkomna att tycka vad de vill om en annan. Använda Twitter på det sätt de vill. Konsekvens är dock rätt ok. Den dök upp igen i samband med att några av oss i Almedalen helt utan plan, helt utan någon annan baktanke än att det var roligt, att det var satir mot oss själva som early adopters, började prata om #flickjox. Det hela var ett litet meme som blev ett litet prank och som sedan tog hus i helvete eftersom plötsligt började människor känna sig mobbade: de hade trott det var en ny tjänst och när de inte blev inbjudna så upplevde de sig utanför och eftersom det var @nikkelin, @jocke och jag med flera som drog igång skämtet så ansågs det extra fult. Vi borde veta bättre, vi borde inte skämta på det sättet på Twitter. Vi var allt från manschauvunister, mobbare till idioter. Andra försökte att analysera det på ett bra sätt: vi hade ju ingen plan och trodde att folk skulle kunna ta det på rätt sätt. Eller reflekterade på ett sätt som gör att jag åtminstone har en chans att förstå. Och ja, det blev till ett sorts socialt experiment. Inte riktat mot någon speciell grupp utan lika mycket att lära sig av det: både hur fort det kunde gå och hur lätt vi väljer att söka det där "efter Facebook". Kanske kan det skapa en insikt om att det är lätt att bli lurad. Vi som drog igång det har blivit det många gånger: och lärt oss den dyra vägen. Det värsta med det var att det var personer som kallade oss mobbare som känner oss. Som vet att vi knappast är det. Ändå valde man att både avfölja oss trots att man varit vän länge och sluta prata med oss. Utan att fråga, utan att be om en förklaring. Vi busade en gång och därmed ansågs vi vara det värsta tänkbara. Vårt förtroende var förbrukat. Som elit får du inte skämta. Det är slutsatsen man ändå får dra av det här. Elitism och elit är, precis som flera valt att påpeka, två skilda saker. Elitism är en aktiv handling, elit är något som uppnås. Enligt Wikipediaartikeln om Elit så finns det fem stycken olika eliter: Aristokratisk elit Plutokratisk elit Meritokratisk elit Demokratisk elit Vet inte hur de kritiker som spottar fram "twittereliten" som ett skällsord tänker när de definierar ordet. Men om man ska försöka att definiera en twitterelit lär det vara en meritokrati. Eller så ser man vad Webbtanten skriver. Meritokrati handlar om kunskap. En elit handlar därmed om personer som skaffat sig bred och djup kunskap om ett ämne. Zlatan är elit. Håkan Hellström är elit. Brit Stakston är elit. Och visst: flera av oss som "anklagas" för att vara en twitterelit är personer som kan mycket om både twitter och sociala medier, vi är såna som valt att lägga mycket tid på att både använda och tänka och lära om det - och kan därmed faktiskt vara nyttiga för andra när det gäller att själva bli bättre på det. En sån elit blir självklart negativ om man väljer att inte dela med sig av kunskapen. I det fallet så känns den anklagelsen minst sagt orättvis. Att den sk "twittereliten" skulle mörka kunskapen är minst sagt märkligt. Att bli "bäst" (eller elit) handlar inte bara om att lägga ner X antal timmar, Gladwells 10000 timmar i Outliers är säkert en möjlig parameter men lika väl handlar det om att lägga ner mer tid än någon annan: att stay on top of things. Seth Godin påpekar att: Yo Yo Ma isn't perfect... he's just better than everyone else. He pushed through the Dip that others chose not to. Så självklart: elit handlar om de som väljer att göra lite mer, som kanske är mer passionerade och engagerade än andra. Som valt att jobba med det som man älskar. Emanuel Karlsten har skrivit en briljant text om det hela: Det är därför jag idag kommer ut som Twitterelit. Så att vi kan släppa den ängsliga angiveridiskussion om vem som är elit, och istället prata om det vi egentligen menar: Hur ser vi till att få ett samhälle som inte exkluderar, utan istället bygger upp, demokratiserar och gör bra saker – tillsammans. Inklusion eller exklusion är nästa fråga. En elitistisk grupp är exkluderande. Det innebär att inga andra får vara med. Jag kan tycka att tanken att vara elitistisk : twitter är i sig inklusivt. Ingen jag känner i den där "twittereliten" är främmande för att träffa nya människor. Möta nya idéer. Mingla både online och offline. Själv ser jag inte var elitismen finns. Men jag blir anklagad för den. Vårt lilla skämt var just ett skämt. Det slog kanske fel men det är knappast så att alla kände sig kränkta. Det har vi bett om ursäkt för. Men åter till Mao: Är det en sån tanke vi ska ha? Att ingen ska få vara bättre på saker? Att alla måste kunna precis lika mycket. Eller lite? Är det inte då vi verkligen får problemet - att det är väldigt få som faktiskt har kontroll över det vi vet och kan? Det som diskussionen om en twitterelit och nu om sociala mediestrateger som ett gäng charlataner (läs snabbt svar från @jocke på drapan) skapar är mer tystnad, mindre intresse av att dela med sig eftersom det helt enkelt uppenbarligen inte är ok. Vi gjorde ett skämt, vi är en bespottad twitterelit. Vi jobbar med det här med sociala medier - vi ska därmed hålla käften eftersom vi då är plattfötter. Det är för sorgligt.  

Jag tänker lite på Mao och sextio- och sjuttiotalets anti-intellektuella massrevolutioner: en tid då en ”elit” definierade vad som var den dåliga eliten och såg till att tvinga in den i den stora massan. Det stora språnget precis som kulturrevolutionen handlade delvis om att skapa en ungefär lika kunnig enhetlig massa.

Diskussionen om en twitterelit är gammal. Det började på allvar för något år sedan: runt SSWC 2010. Den var svårförståelig: det handlade om att det var eliten som åkte till en ö och pratade med varandra. Alla fick inte vara med.

Att det hela handlade om att alla faktiskt hade samma möjlighet att åka med – att Tjärö inte tar emot fler personer och att det hela handlade om minst sagt en mycket jämställd process: den som var snabbast att beställa vann. Det var Twittereliten som åkte dit. Det var synd om dem som inte var inbjudna.

Diskussionen har fortsatt. Twittereliten stänger ute, svarar inte på tilltal och inte att förglömma – tjänar pengar på sin kunskap! Dock – när man tar diskussionen om det så väljer en del att blocka en, svarar inte på tilltal osv.

Jag tycker den är rätt tröttsam. Alla är välkomna att tycka vad de vill om en annan. Använda Twitter på det sätt de vill. Konsekvens är dock rätt ok.

Den dök upp igen i samband med att några av oss i Almedalen helt utan plan, helt utan någon annan baktanke än att det var roligt, att det var satir mot oss själva som early adopters, började prata om #flickjox. Det hela var ett litet meme som blev ett litet prank och som sedan tog hus i helvete eftersom plötsligt började människor känna sig mobbade: de hade trott det var en ny tjänst och när de inte blev inbjudna så upplevde de sig utanför och eftersom det var @nikkelin, @jocke och jag med flera som drog igång skämtet så ansågs det extra fult. Vi borde veta bättre, vi borde inte skämta på det sättet på Twitter. Vi var allt från manschauvunister, mobbare till idioter. Andra försökte att analysera det på ett bra sätt: vi hade ju ingen plan och trodde att folk skulle kunna ta det på rätt sätt. Eller reflekterade på ett sätt som gör att jag åtminstone har en chans att förstå.

Och ja, det blev till ett sorts socialt experiment. Inte riktat mot någon speciell grupp utan lika mycket att lära sig av det: både hur fort det kunde gå och hur lätt vi väljer att söka det där ”efter Facebook”. Kanske kan det skapa en insikt om att det är lätt att bli lurad. Vi som drog igång det har blivit det många gånger: och lärt oss den dyra vägen.

Det värsta med det var att det var personer som kallade oss mobbare som känner oss. Som vet att vi knappast är det. Ändå valde man att både avfölja oss trots att man varit vän länge och sluta prata med oss.

Utan att fråga, utan att be om en förklaring. Vi busade en gång och därmed ansågs vi vara det värsta tänkbara. Vårt förtroende var förbrukat.

Som elit får du inte skämta. Det är slutsatsen man ändå får dra av det här.

Elitism och elit är, precis som flera valt att påpeka, två skilda saker. Elitism är en aktiv handling, elit är något som uppnås. Enligt Wikipediaartikeln om Elit så finns det fem stycken olika eliter:

• Aristokratisk elit
• Plutokratisk elit
• Meritokratisk elit
• Demokratisk elit

Vet inte hur de kritiker som spottar fram ”twittereliten” som ett skällsord tänker när de definierar ordet. Men om man ska försöka att definiera en twitterelit lär det vara en meritokrati. Eller så ser man vad Webbtanten skriver.

Meritokrati handlar om kunskap. En elit handlar därmed om personer som skaffat sig bred och djup kunskap om ett ämne. Zlatan är elit. Håkan Hellström är elit. Brit Stakston är elit. Och visst: flera av oss som ”anklagas” för att vara en twitterelit är personer som kan mycket om både twitter och sociala medier, vi är såna som valt att lägga mycket tid på att både använda och tänka och lära om det – och kan därmed faktiskt vara nyttiga för andra när det gäller att själva bli bättre på det. En sån elit blir självklart negativ om man väljer att inte dela med sig av kunskapen. I det fallet så känns den anklagelsen minst sagt orättvis. Att den sk ”twittereliten” skulle mörka kunskapen är minst sagt märkligt.

Att bli ”bäst” (eller elit) handlar inte bara om att lägga ner X antal timmar, Gladwells 10000 timmar i Outliers är säkert en möjlig parameter men lika väl handlar det om att lägga ner mer tid än någon annan: att stay on top of things. Seth Godin påpekar att:

Yo Yo Ma isn’t perfect… he’s just better than everyone else. He pushed through the Dip that others chose not to.

Så självklart: elit handlar om de som väljer att göra lite mer, som kanske är mer passionerade och engagerade än andra. Som valt att jobba med det som man älskar. Emanuel Karlsten har skrivit en briljant text om det hela:

Det är därför jag idag kommer ut som Twitterelit. Så att vi kan släppa den ängsliga angiveridiskussion om vem som är elit, och istället prata om det vi egentligen menar: Hur ser vi till att få ett samhälle som inte exkluderar, utan istället bygger upp, demokratiserar och gör bra saker – tillsammans.

Inklusion eller exklusion är nästa fråga. En elitistisk grupp är exkluderande. Det innebär att inga andra får vara med. Jag kan tycka att tanken att vara elitistisk : twitter är i sig inklusivt. Ingen jag känner i den där ”twittereliten” är främmande för att träffa nya människor. Möta nya idéer. Mingla både online och offline. Själv ser jag inte var elitismen finns. Men jag blir anklagad för den.

Vårt lilla skämt var just ett skämt. Det slog kanske fel men det är knappast så att alla kände sig kränkta. Det har vi bett om ursäkt för. Men åter till Mao:

Är det en sån tanke vi ska ha? Att ingen ska få vara bättre på saker? Att alla måste kunna precis lika mycket. Eller lite? Är det inte då vi verkligen får problemet – att det är väldigt få som faktiskt har kontroll över det vi vet och kan?

Det som diskussionen om en twitterelit och nu om sociala mediestrateger som ett gäng charlataner (läs snabbt svar från @jocke på drapan) skapar är mer tystnad, mindre intresse av att dela med sig eftersom det helt enkelt uppenbarligen inte är ok. Vi gjorde ett skämt, vi är en bespottad twitterelit. Vi jobbar med det här med sociala medier – vi ska därmed hålla käften eftersom vi då är plattfötter.

Det är för sorgligt.

Bloggar etiketter: #flickjox, Almedalen, twittereliten