Kan inte säga annat än den här låten känns lite som mitt liv just nu:
Mycket är bara förnamnet.
Men det är roligt. Det händer en massa spännande saker runtomkring som gör att man känner sig levande.
Så blev jag ”farbror” – HS lillebror och hans fästmö fick en liten Kerstin för några dagar sedan. Våra barn har äntligen fått en kusin.
Jag har en kluven inställning till Thomas Bodström. Dels en positiv bild – han är knappast sosse enligt formulär 1A. Det är bra. Samtidigt är han en tillskyndare av diverse åsikter som jag knappast ställer upp och lyfter upp de riktigt märkliga saker som exempelvis ECPAT står för. Och framförallt: han är i mångt och mycket arkitekten till de övervakningslagar som vi nu ser komma på rad i Sverige.
Men att han på något sätt ska få värsta bashningen för att riksdagens arbete inte är i takt med vare sig samhälle eller individ: det tycker jag är jävligt orättvist.
Det som egentligen fascinerar mig i den diskussion som uppkommit efter Kalla Faktas granskning av riksdagsmännens närvaro är hur den analoga symbolismen fortfarande är stark. För helt ärligt tror jag inte att riksdagsmän gör ett sämre jobb bara för att de inte är fysiskt närvarande hela tiden. Vem bryr sig om de är där rent kroppsligt? Inte jag. Eller som Nina Larsson, fp-riksdagsledamot, retoriskt ifrågasätter:
Bör jag nedprioritera kontakt med väljare på plats och utåtriktade aktiviteter för att istället öka min närvaro vid voteringar? Med twitter och bloggen så går det ju faktiskt
Hela upplägget verkar vara att sätta agendan i att riksdagsmän och –kvinnor endast gör sitt jobb när de befinner sig inne i riksdagshuset. Är det så? Hur är det då med diskussioner om att politikerna inte är vanligt folk? Det är fan mer sjukt än vettigt att förklara att politiker ska vara i tjänst 365 dagar per år. Det är obsolet att man endast kan rösta i kammaren. Att se herr talman sitta och bekymrat diskutera frånvaron är patetiskt.
Den som fått mest på skallen är onekligen Bodström. Där handlar det om att hitta alla fel man kan tänka sig: för att på toppen lägga att han tjänar pengar som advokat. Det känns som någon sorts oerhört märklig kvarleva av ett gammalt samhälle där ingen får förhäva sig, ingen får tjäna pengar eller ett samhälle där allt ska vara precis lika för alla.
Det intressanta är väl: gör riksdagsmännen och –kvinnorna respektive Bodström sina jobb? När de gör det, var de gör det och hur de gör det är rätt jävla ointressant i en värld där det finns alla möjligheter att ha en riksdag som är mobil. Hela diskussionen tenderar att vilja låsa in politikerna så att de bara umgås med varandra. Det låter som en jättebra idé. Inte.
Det jag inte riktigt förstår är hur han kan göra en sån praktmiss när det gäller att hantera frågan. Istället för att bara ta kritiken och förklara sig och köra hårt på argumentet att det är viktigt för en politiker att faktiskt inte totalt fastna i politikerrollen och bli beroende av den för sin utkomst respektive att han blir bättre som politiker genom att vara ute i verkligheten, som advokat. Istället radar han upp ett antal påståenden som sedan blir hårt åtgångna och som han sedan får lov att lira runt. Har han glömt all medieträning? Har han glömt vad han förhoppningsvis förklarar för sina klienter?
Jag läser Bodströms båda postningar på sin blogg runt Kalla Fakta och får ändå inte ihop det:
I den första:
Utskottsdebatter
TB 0
Uppskattad genomsnittlig riksdagsledamot 4
I den andra:
Jag har huvudansvaret för hela kriminalpolitiken medan de övriga har olika ansvarsområden. Det är därför naturligt att de andra ledamöterna tar de utskottsdebatter, som de har ansvar för och så tar jag resten. Sammantaget har jag haft överlägset flest debatter av oss.
Allvarligt: kan ingen koppla ihop trådarna för honom. Snacka om pr-flopp.
Kan det vara så att vi måste förändra själva grunden? Att man som riksdagsledamot inte rakt av kan lägga sitt vanliga liv on hold. Kunskap och kompetens är en färskvara – att under flera år vara borta från sitt vanliga jobb, att inte alls kunna aktivera och uppgradera det man kan. Åsikten som Ulf Holm förfäktar är inte bara historiskt obsolet utan rent ut sagt lite otäck och kommer helt klart skapa elitism.
För att förhindra detta demokratiska problem tycker jag att det borde finnas ett allmänt förbud för riksdags ledamöter att också ha ett annat arbete utöver sitt ordinarie riksdagsarbete.
Om politiken ska överleva både utarmning och elitism lär såna här tankar vändas upp och ner och jag är rätt övertygad om att det demokratiska i ett samhälle där vi faktiskt i grunden värderar kompetens och kunskap på ett annat sätt än som röstboskap för ett parti lär det helt enkelt vara nödvändigt att förändra och låta människor också vara sig själva – även som riksdagsledamöter.
Det måste fan vara upp till var och en att prioritera sitt liv.
Däremot tror jag inte att det är en planterad historia för att undvika diskussion om FRA-lagen. Trots att det finns ett antal indicier som mycket väl skulle kunna peka på det. Varför? Då skulle man låtit bli Bodström – det är ju liksom han som är grunden till den…
Själv skäms jag för att inte kunnat ta mig tid att skriva om nya FRA-lagen. Läser opassande och det kliar i fingrarna. Samtidigt har jag inte ändrat någon åsikt än den jag hade förra året. Såväl FRA som Telekompaketet, ACTA och IPred bygger på idéer som jag har svårt att finna mig i. Följande gäller även med det undantag Bodström är:
Tyvärr tror jag att de här två frågorna hänger ihop. Om man har en riksdag och en syn på riksdagsarbete som driver de politiker som deltar till att så mycket som möjligt endast kunna umgås med varandra, respektive en kultur inom partierna där opposition ska kväsas till varje pris: då är det mycket enklare att få igenom lagar som i deras insnävda kontext, vandrande i korridorerna på väg till att fysiskt trycka på en knapp i en fråga som partiet redan bestämt den enskildes åsikt om, är mindre kontroversiell än för oss som upplever det som ett hugg mot demokratin.
En av mina fd kollegor är illa ute på grund av idioter som sitter som politiker. Inga-Lill Önnefors Modin är präst och poet, och skriver krönikor i Dalarnas Tidningar där hon är både personlig och gärna kan vara kritisk mot kyrkan. Och ännu en av prästerna som på grund av kyrkans urusla personalhantering, där politikerna ofta är okunniga, ointresserade och mest intresserade av att lyfta arvodena. Inte alla självklart – men när det gäller vissa församlingar: exempelvis i Hedemora, så har jag personlig erfarenhet av det här.
Uppenbarligen ska man inte vara kritisk alls om man är präst – då kommer politikerna sättande – inte i Hedemora i varje fall. Nu har Hedemora församlings politiker bestämt sig för att Inga Lill har brutit mot sina vigningslöften. Jahaja. Kerstin Brandt, socialdemokratisk ordförande i församlingens personalutskott anser sig vara den som ska bestämma sånt och har nu skickat klagan till domkapitlet. Brandt-kärringen är roande när hon förklarar vad det handlar om:
Vad är det som ska prövas?
- Om hon har varit illojal mot arbetsgivaren eller inte. Det vill vi få bedömt utifrån.
Vilka krönikor är det ni har reagerat på mer exakt?
- De senaste som hon har skrivit.
Det är väldigt allmänna ordalag, varken församlingen eller kyrkan nämns?
- Det beror på hur man ser på dem. En tolkningsfråga, säger Kerstin Brandt och tillägger att hon inte vill kommentera saken mer.
Fantastisk slutledningsförmåga.
Alltså: Inga-Lill har kritiserat arbetsgivare som inte tar sitt ansvar för de personer som är arbetsskadade och sönderstressade. Men inte specifikt kyrkan. När man läser vidare i artikeln så inser man att Kerstin Brandt tar det personligt, eftersom det är hennes ansvar att upprätta rehabplaner för sjukskrivna: och i det här fallet för Inga-Lill. Vilket Brandtskan inte gjort – och inte ens brytt sig om att prata med Inga-Lill; varken om hennes sjukskrivning eller hennes krönikor. Så nu tar hon istället hämnd genom att ifrågasätta Inga-Lills vigningslöften. För söker man på vad hon pysslar med så inser man att såna petitesser som att sköta personalärenden i kyrkan hinner hon inte eftersom hon sitter i en mängd nämnder och styrelser, grupperingar och annat. Då har man inte tid att följa lagen heller.
Kerstin Brandt har, som ansvarig politiker, yttersta ansvaret för att upprätta såna planer och skapa en arbetsplats där personer klarar av att vara. Det skiter hon uppenbarligen i. Trots att det står i lagen att det ska göras. Som politiker i kyrkan är det inte hennes ansvar att tolka prästers efterföljelse av vigningslöftena. Det är också intressant att det just är Hedemora församling där det här sker: en församling som haft präster som varit uttalade kvinnoprästmotståndare, som offentligt vägrat att arbeta tillsammans med kvinnor och som i övrigt haft åsikter som gått tvärtemot såväl vigningslöften som kyrkans ordning. En församling som härbärgerade hårda livetsordare som fick tillgång till kyrkans lokaler. En församling som många gånger slitit ut präster i parti och minut. Att det här skulle handla om församlingens gemensamma åsikt är bullshit. Det här är så solklart en personlig hämnd från Kerstin Brandt.
Hoppas att domkapitlet har ballar nog att skicka tillbaka anmälan och ge en skarp smäll på Brandts hand. Och i min bok må Brandtskan få kicken från alla sina uppdrag nästa gång och få sitta och mata duvorna eller nåt.
Tyvärr är det här ett av Svenska kyrkans stora problem: det är inte ämbetsbärarna som är värst utan lekmän som fått all makten men som inte klarar av den. Det här är bara ett ytterligare exempel på hur den politiska styrningen urholkar kyrkan. Alla som vågar tänka själva, alla som vågar stå för något som inte är tradition och högtidskyrka får passa sig då politikerna vill ha det som det alltid varit och inget annat.
Min fundering är också: hur har Svenska kyrkan tänkt sig överleva när man lyckas att slita ut och skrämma bort alla yngre mer nytänkande präster, diakoner och andra tjänstemän?
![Reblog this post [with Zemanta]](http://img.zemanta.com/reblog_c.png?x-id=04885b55-40e3-4538-b2a9-c568cf5a99b5)