Friends har gjort mycket dåligt. Friends har gjort en hel del gott. Det sista glömmer Johannes Forssberg bort eftersom han vill driva en tes.

Vanligtvis tänker man att journalister ska skydda personer som inte har något med saken att göra. Även om SJFs regler är soprena från det finns det i grunden ändå att vara försiktig med ämnen där barn kan komma till skada. Det verkar Johannes Forssberg och Expressen missat. Eller så skiter de högaktningsfullt i det. Hyenebeteendet att få chansen att stjälpa omkull en organisation får gå före omsorg om individen.

För utan att blinka väljer han att skuldsätta de barn som blivit utvalda till kamratstödjare – antingen som mobbare eller mobbingoffer; och råkar de vara varken eller så gör han en fuling och menar att de kommer att bli utsatta:

När klasserna röstar fram kompisstödjare faller valet ofta antingen på populära mobbare, eller på de mobbade själva, som ännu ett led i förnedringen. Att den kompisstödjare som verkligen tar sin uppgift på allvar lätt själv blir lovligt byte inser nog alla som minns sin tid i skolan.

Min son har varit kompisstödjare. Johannes – fy fan: hur tror du att det här känns för en elva-tolvåring som varit med i programmet – som varken mobbar eller är mobbad, som tar ansvar men inte blivit lovligt byte. Att skolan sen inte utnyttjar det, att Friends må vara en märklig organisation men det du gör här är att offra barn bara för att göra artikeln bättre. Hur kul tror du det är att läsa för en ung tonåring, Johannes Forssberg?

Jag valde att ta bort exakt hur förbannad jag är att läsa det här och att mitt normala fredliga jag blir förbytt av en sån här text. För journalister som Johannes Forssberg är ofta själva jävligt ömfotade och ropar om hot och annat om de blir motsagda. De springer till Thomas Mattson och gapar om hot mot tryckfriheten.

Granskning ska göras men när man väljer att förblindas av sin egen självtillräcklighet, när man väljer att se att enskilda personer kan offras för det större – då är man ute på rejäl sankmark. Johannes Forssberg väljer att anse att ett antal barn är ett ok collateral damage för att få fram hur otäcka Friends är.

Det diskuteras om drevet mot politiker – men såna här saker: som dyker upp hela tiden: det är mediatyckarna tysta om. För det handlar ju bara om barn. Vem fan bryr sig om såna?

Bloggar etiketter: barn, Friends, Johannes Forssberg, kamratstödjare, mobbing

Uppdatering: Historien har tagit en lite udda vändning när nu polisen väljer att gå ut med ett meddelande om att man söker personer som har någon sorts information om händelsen:

Det hela kan klart börja verka rätt märkligt på många sätt. Polisens uttalanden visar på ett ganska stort misstroende. Det är ju knappast så att den familj som uppges ha kört hem pojken missat hela mediedrevet, eller pappan heller – så antingen anser de inte att saken var så stor som andra vill göra den, eller så vågar de inte anmäla eller så är det hela en historia som inte riktigt stämmer mellan tränarens uttalanden och den verkliga händelsen. Man kan tycka att de inblandade borde träda fram på något sätt.

Det hela utvecklar sig till en ganska rejält förvirrad händelse vilket också bloggarens hantering av kommentarer visar (se nedan). Det är två pojkar som denne Conny verkar ha träffat på – enligt vissa uppgifter från Åkersberga som sedan togs om hand av ledare och den andra denna okända grabb. Det märkliga är att ingen vet vem det är, vilken klubb han spelade i – trots att Conny lyckades få tag på en annan familj från samma klubb som skjutsade hem pojken. Efter en sån avsnäsning som han åkte på är det förvånande att han inte tar namnet på pojken eftersom han uppfattar pappan som riktigt ond. Enligt tidiga uppgifter så hade pojken bara matchkläder men enligt senare nyheter skulle han ha både jacka, jeans mm. Det verkar som om det handlar om två olika pojkar – och ledaren har lyckats att röra ihop det hela. Alltså verkar ”att pappan tog med pojkens ytterkläder” vara något som någon fått om bakfoten. Att människor därmed väljer att hota både ledare och andra visar snarare hur oerhört ologiska människor är. Och när nu den som drivit hela historien berättar att han blivit uppringd av någon av papporna och som sagt att det hela är ett missförstånd börjar man fundera över om uppgiftslämnaren faktiskt lyckats att röra till en riktig gryta. Finns den andra pojken ens? Varför tar man inte namnet på pojken och pappan en sån här gång – eller på de som kom och hämtade honom. Vet ledaren ens om att de kom och hämtade eller var det pappan som kom?

Det är också märkligt att man fortsätter att diskutera det som ett idrottsproblem: om det är sant så handlar det om en pappa som inte kan hantera sina barn oavsett om de spelar innebandy, schack eller gitarr.

Oavsett så känns det som om min fundering nedan blir ännu mer aktuell om historien visar sig vara mer eller mindre osann tyvärr.

Originalpostning: Igårkväll dök en berättelse upp på Facebook (ett blogginlägg där ni bara måste läsa kommentarerna – Bloggmamman är igång igen… tyvärr har bloggskrivaren tagit bort alla kommentarer) där en ledare i innebandy berättade en för jävlig historia om hur en ung pojke från Åkersberga blivit lämnad av sin farsa i bara matchkläderna med förklaringen att han spelat så dåligt. Det hela spred sig en del på Twitter och FB såklart: 17 delningar på Twitter, 136 st på Facebook enligt Bit.ly. Medierna hängde såklart på och UNT var först och alla stora medier har haft nyheten hos sig: DN, SVD, Aftonbladet, Expressen, TV4, SVT. Klubben väljer att skriva på sin egen hemsida och förklarar att det inte är någon av deras ungdomar…

Upprördheten är stor och förståelig. Jag tycker det är för jävligt och hoppas att pojken får stöd och hjälp att ta sig ur en familj som uppenbarligen fungerar illa [edit: om det nu är sant - se ovan]. Det här är tyvärr inte så unikt – inte bara när det gäller sport utan när unga inte uppfyller föräldrars förväntningar. Jag har varit med om det när man ringt till föräldrar när man hittat ungdomar alltför fulla på stan och även hört historier om hur betyg kan skapa liknande saker. Jag har själv varit fotbollsfarsa och är musikerförälder. För mig är det självklart att stödja och alltid försöka hitta positiva och konstruktiva saker att säga – det är inte jag som ska ha roligt. De föräldrar som väljer att leka coach mot sina barn borde stanna hemma. Och att välja att straffa på det här sättet är för jävligt. Självklart kan man ha en dålig dag även som förälder, självklart finns det säkert mängder med andra parametrar i den här historien som vi inte vet om – men i grunden så lämnar man inte sitt barn på det sättet – det är totalt snett. Det är vi alla överens om.

Samtidigt får jag lite dålig smak av hur människor väljer att driva vidare historien. Vad är meningen med att rasa över det pappan gjort på sina Twitterkonton, i sin Facebook – och vad är värdet av den rapportering som ovan nämnda medier gjort? Vad förväntar man sig att det ska innebära för själva händelsen? Hjälper det pojken? Eller är det snarare så att han nu kommer att bli känd som den som har en idiot till pappa, att han spelat dåligt, att han blev övergiven? Det är knappast så att han bara kommer att få stöd bland sina klasskamrater när han kommer till skolan på tisdag. Om förhoppningen är att hans pappa skulle ångra sig så är det nog snarare kontraproduktivt efter den här mediasvängen – han kommer knappast ha så många att äta lunch med imorgon och att också få ett ”kändisskap” på grund av att vara en idiot är knappast terapeutiskt för att ändra ett beteende. Snarare är faran att han nu kommer gå in i ett hårt försvar och hans son kommer att få lida ännu mer.

Det blir lite ”kränkt-by-proxy” när såna här historier tar egen fart. Det är lätt att använda samma kraft i sociala medier mot enskilda individer som vi använder mot företag och organisationer – ingen urskiljning och noll konsekvensanalys. Och på Flashback pågår såklart ett arbete med att hitta namnet på pappan.

Jag tror det är farligt. Farligt eftersom det trubbar av oss – och inte sällan också innebär att man får en rapportering, eventuellt nån sorts försök till att lyfta frågan. Eller totalt misslyckas, som DN gjort med sin idiotfråga ”Ska föräldrar förbjudas på barnens matcher?” och där svaren skrämmer rätt mycket:

Problemet är helt enkelt att det här inte nödvändigtvis är en fråga som platsar i medierna – av hänsyn till pojken. Det här hjälper honom inte – även om vi skulle få en diskussion (igen) om sport och föräldrar, om klubbarnas ansvar för att även se till att föräldrar sköter sig, om professionalisering av ungdomsidrotten osv så är det fortfarande på bekostnad av den enskilda individen: i det här fallet en ledsen och sviken 10-åring och hans farsa som får löpa gatlopp. En del verkar anse att det är en kostnad som är okej, ett sorts ”collateral damage” för att nå något bra i slutänden – för andra unga som kanske slipper det här osv osv. Att det är viktigt att uppmärksamma – och självklart: men behöver man göra det med ett sånt här exempel? Eller så blir det bara en rapportering – utan något annat än att ge människor möjlighet att förfasa sig lite. Det är en katastrof för pojken, och antagligen en katastrof för hela familjen. Men förändrar det något hos alla andra som diskuterar det?

Historien i sig sätter egentligen fingret på att vi alla som spenderar vår tid med att kuratera nyheter, diskutera och analysera (tyckareliten som en del gärna vill pådyvla flera av oss) faktiskt har ett ansvar att fundera över vilka frågor som är värda att ta upp, faktiskt fundera över konsekvenserna för de som vi använder som exempel. Annars skapar vi en än värre situation än vi haft hittills: få av oss har ändå en journalistisk utgångspunkt, träning i att göra avväganden mellan ”allmänhetens intresse” och ”omsorg om individen” som är delar av den journalistiska etiken (som man kan diskutera om de ibland glömmer). Likaväl som diskussionen och kunskapen om att vara mediekritisk mot den information som dyker upp i alla medier också måste innebära att man är kritisk mot vad som man delar vidare – och hur man gör det. Den makt som sociala medier kämpat sig att få har vi nu fått – frågan är om vi är tillräckligt mogna att kunna hantera den? Än en gång: Internet är en kniv. Vi är de som har ansvar att använda den på bästa sätt.

Bloggar etiketter: barn, media, sociala medier, sport

Afrika. En kontinent som på så många sätt är annorlunda än andra. Och som alltid varit nära mig; som söndagsskolunge, som ungdom inom SMU och senare inom Kyrkans Ungdom. Afrika. Alltid olika katastrofer. Alltid någon ny svälthärd. Alltid Afrika.

Det pågår en tyst katastrof. En katastrof som varje dag dödar 21 000 barn under fem års ålder. De flesta barnen dör av näringsbrist, diarré eller andra sjukdomar. De dör av orsaker som med enkla medel skulle kunna förebyggas. Det som saknas är vaccin, medicin, rent vatten och näringsriktig mat. Saker som UNICEF kan leverera. Saker som vi tillsammans kan leverera.

Det här är mitt sätt* att bidra: genom att blogga om det här så får kanske vissa upp ögonen för möjligheterna, andra går in på gåvoshopen och köper saker som går till de som behöver det och andra kanske bloggar om det. För varje bloggpost som skrivs kommer re:member att skänka sex påsar nötkräm. Det håller två barn vid liv en dag. Det är en dag som är värd en bloggpost. Minst. Sen är det inte helt fel att få ha Eva Röse i bloggen heller:

*Disclaimer och full disclosure: JMW har under hösten jobbat med delar av den här kampanjen. Och jag har varit rejält involverad i bland annat den applikation där du kan ge bort julklappar till dina Facebookvänner. Att jag väljer att skriva den här bloggposten kan tyckas som att tala i egen sak men jag väljer det själv.

Bloggar etiketter: Afrika, barn, Eva Röse, nötkräm, re:member, Unicef

Den här skönheten fyller idag tio år. Det är stort. Nu har vi inga små barn längre. Båda är dubbelsiffriga fantastiska människor och jag är djupt tacksam för att få lära känna dem.

Bloggar etiketter: Amanda, barn, tio år

Samtidigt har jag själv erfarenheter både personligen och i mitt tidigare yrke som gör att jag har svårt för den pöbelmentalitet som skapas av Uppdrag Granskning: twitter var ett minst sagt våldsamt mot både anmälare och de myndigheter som hanterat frågan. Och ja, det här är i vissa delar hanterad märkligt men samtidigt: de gånger som myndigheterna väljer att inte göra något – vad säger vi då? När det visar sig att barn lever under fruktansvärda förhållanden – då frågar många sig varför ingen gjorde något. Frågor om övergrepp och barn är ett Damoklessvärd på många sätt – oavsett vad du gör så kan du råka ut för kritik. Jag är övertygad om att de flesta människor handlar utifrån god tro, utifrån att försöka göra det bästa för den som man ser som utsatt.

Det är en viktig diskussion men också en diskussion som inte bör föras utifrån den granskningsmetodik den sk Janne Josefsson-metoden som tyvärr är rådande inom media idag. Att konstant hitta scapegoats och snabbt och snyggt, med sylvassa vinklar, avrätta dem. Vem gagnar det? Polariseringen är ett gigantiskt problem idag och ju snabbare mediabilden byggs, via Twitter och diskussioner på andra nätverk, desto svårare blir det för människor att erkänna att något gått fel – eller att slippa att falska eller felaktiga anklagelser fläckar av sig. Samtidigt är det ett problem med att vi skapar både en bild av saker som farliga som inte nödvändigtvis är det – och samtidigt skapar en rädsla för att faktiskt ha en normal relation till sina barn, om det i bigotta ögon ses som övertramp.

Bloggar etiketter: barn, övergrepp, Uppdrag Granskning

Nu är det ju så att om man inte har en biljett på ett tåg så är det faktiskt en brottslig handling. Men det är naturligtvis beklagligt, det som skett. Tack och lov har flickan upphittats, säger Sven-Ingvar Håkansson.

Visserligen ett uttalande som Håkansson senare ångrar men det visar snarare vilket tankesätt som gäller för SJ. Ett synsätt som verkar gälla även för polisen:

– Vi tycker inte att det ligger ett brott bakom händelsen, förutom möjligheten att konduktören kan ha brutit mot några av SJ:s regler och begått tjänstefel, säger Örebropolisens informatör Mats Nylén.

Det är alltså inte ett brott att slänga av ett barn från tåget en kväll i en främmande stad. Inte enligt polisen och inte enligt SJ. Ingen verkar lära sig ens. Ordet rättslöshet känns inte så långt borta. För några ynka svenska kronor har företaget rätt att göra vad de vill.

Det har förklarats att flickan såg äldre ut än hon var och att hon inte kunde prata svenska något bra (vilket den person som tog hand om henne förnekade). Men hon är svart. Hon har bara varit i Sverige ett par år. Hon är rädd för myndigheter efter det hon varit med om i sitt hemland. Självklart blir svenskan sämre, självklart verkar det som om hon tjuvåker.

Självklart beklagar man nu det hela på SJ och sätter nu till ”alla klutar” för att se över regelverket. Bullshit – ni borde vara förkrossade och se till att skapa ett helt annat sätt att tänka. Ni borde lära er av alla gånger ni gör samma fel!

Det hjälper nog inte med något regelverk utan snarare måste man fundera över inställningen till både sig själva, till sina kunder och till människovärde.

En biljett för ett barn mellan sju och femton år kostar sträckan Örebro och Göteborg fem kronor om man är medföljande. Självklart kan man förklara att det var något konduktören inte visste men oavsett så kan man inte tolka ett barn som vuxen om det är elva. Då har man fel på synen eller på sin inre kompass.

Själv har jag en dotter på nio år. Ganska få som ser henne tror hon är så ung. Hon är mogen. Hon kan tala för sig men självklart skulle hon mycket väl kunna bli avslängd. Om hon åkte tåg med mig, jag hade biljetterna och gick på toaletten så skulle alltså hon kunna slängas av – och SJ skulle bara beklaga det hela. Jag antar att jag skulle hinna bli anklagad för både mordhot, våld mot tjänsteman och skadegörelse innan någon hann beklaga. Att slänga av ett barn under femton är för jävligt helt enkelt. För fem kronor per biljett.

Den jag tycker mycket synd om är dels flickan men också storasystern. Flera har påpekat att hon ju inte tagit kontakt med SJ förrän hon kom fram. Men om hon är från Kongo, säkert utsatt för diverse grymheter och flytt tillsammans med sina syskon så har hon nog gjort så gott hon kan. SJs ombordpersonal kan vara svår att komma till tals med även om man är vit, medelålders och man; och inte ger sig.

Att SJ väljer en väg som innebär att det är själva regelverket som ska gälla – inte en mer utilitaristisk princip skrämmer mig. Det är ett ställningstagande som inte hör hemma i ett modernt samhälle. Och det måste SJ själva ta ansvar för – det kan inte konduktören ensam lastas för även om en viss grad av regelvägran skulle vara bra för ombordpersonalen på SJ även om det råkar handla om att ge folk vatten i stillastående tåg eller helt enkelt vara trevligare.

SJ försöker själva få oss resenärer att förstå att inställda tåg, förseningar och liknande saker är sånt som händer. Man har bland annat gravt försämrat resegarantin, en ombokningsbar biljett är bara giltig i nittio dagar och väljer man återbetalningsbar biljett kostar det mig bra mycket mer än fem kronor, man väljer att höja priserna med jämna mellanrum och försämrar tidtabellerna – men kräver alltså att vi ska acceptera att man slänger av barn som inte har en biljett motsvarande fem kronor?

Bloggar etiketter: avkastad, barn, biljett, SJ

Tidigare har jag av någon anledning sett på midnattsmässan från Rom. Det är långrandigt och det är guld och – jag förstår inte varför man håller på. Går tillbaka till mitt minne av de mässor jag firat: de ”vanliga tråkmässor” jag haft är lätträknade. Alltid något annat – fördelen att jobba som ungdomspräst. Skapa upplevelsen av den där skärningspunkten mellan det outsägliga och det synliga.

Oavsett var jag är idag så känner jag att det borde handla om att skapa något som gör att människor idag upplever något: inom sig själv – att det berör henne. Och gamla liturgier kan aldrig göra det för andra än de som redan är invigda.

För mig har alltid det här varit den sanna gudstjänsten:

Och idag på julafton tänker jag på den textrad som finns i Miracle Drug:

Freedom has a scent
Like the top of a new born baby’s head

För det är första julen med Kerstin. Den lilla efterlängtade kusinen. Det lilla miraklet och det är så centralt: ett nytt liv, ett barn som utvecklas för varje dag och som mitt i sin lilla kropp bär på det enda som är viktigt. Hopp.

Nu går vi in i sista veckan av 2010. Ett år som på så många sätt burit så mycket sorg i världen. Mörkret sluter sig ofta. Terror, krig, stater som väljer att förminska individens handlingsfrihet – det har varit ett år som slutar på minus, det är för frihet och rättvisa röda siffror i årsbokslutet. Det är lätt att misströsta. Fler och fler journalister och bloggare fängslas – för att vågat prata om frihet och rättvisa, och fler och fler väljer att döda civila – oskyldiga – för att nå sin frihet.

Prexy Nesbitt, en amerikansk frihetskämpe som jag lärde känna -94 hade en viktig ”slogan”: ”There’s no peace without justice”. Det är så. Utan frihet, utan rättvisa blir det inte fred. Att söka fred är att försöka skapa något som inte går att skapa utan att man byggt det första.

Men varje barn som föds är ändå ett hopp – en insikt om att det faktiskt inte är slut. Så länge barn får leva i frihet och trygghet. Varje barn som föds är en skärningspunkt mellan det gudomliga och det världsliga. Det stora i storyn runt julen: att Gud, med all makt, valde att bli ett skört, hjälplöst barn utlämnat till sin egen skapelse. Den största makten är att våga göra sig själv maktlös. Det största är att avhända sig makt för att låta andra leva i sin egen frihet.

God jul. Det här är den sista luckan. Från och med nu kommer jag skriva som vanligt. Tack för läsningen.

Bloggar etiketter: barn, fred, frihet, Gud, gudomliga, gudstjänst, hopp, julafton, kalendern, midnattsmässa, Miracle drug, nattvarden, präst, rättvisa, Stiftsgården Rättvik

Jag tycker utvecklingen är skrämmande. Precis som alla andra hatar jag alla som de facto-kränker barn (och kränker alla andra människor) men det kan inte finnas en sorts metamässig moralisk övergripande kränkning som gör att ett övergrepp inte har ett offer: samhället kan inte vara ett sorts kollektivt offer. Morallagar kan inte stiftas på grundval av en luddig ”gemensam syn”.

Att läsa mangaserier är därmed att betrakta som riktigt farligt om man vill leva ett laglydigt liv. I princip så behöver nu diverse manga-serieläsare starta lite schyssta bokbål och inse att serietidningsläsande generationer nu är kriminaliserade lite lätt ad hoc sådär. Självklart ivrigt påhejade av Bodström, ECPAT och diverse andra konservativa moralistiska terrorister. För som ledarredaktionen på Expressen påpekar så ligger det absurda i att inget barn blivit kränkt – teckningar är fiktioner:

Alla människor – utom pedofiler – vill att pedofiler ska kunna stoppas effektivt och att sexuella övergrepp på barn ska kunna avslöjas och avbrytas nästan till varje pris som helst. Men ändå; att en frihetsinskränkning av denna dignitet kan slinka igenom regering och riksdag utan att det blir någon egentlig debatt är inte ett demokratiskt friskhetstecken.

Det finns helt enkelt inga brottsoffer. Problemet är att man i lagstiftningen lyckats skapa en sorts metakränkning – att det handlar om en sorts generell offerstatus för barn – som Oscar Swartz påpekar i sin text och citerar ur domen mot den professionelle serieöversättaren som dömts (bakgrunden i sig är intressant…hur var det nu med överflödsmaterial i brottsutredningar…):

”Lagstiftaren har inte uppställt något krav på att det ska ha funnits en verklig modell för teckningen, och det finns inte heller något krav på att teckningen ska föreställa ett verkligt sexuellt övergrepp (prop. 1997/98:43 sid. 81)? … En tanke med att barnpornografibestämmelsen placerats i brottsbalkens kapitel om brott mot allmän ordning och inte bland sexualbrotten är att markera att det inte krävs någon koppling till ett visst övergrepp för straffansvar. Syftet med bestämmelsen är inte enbart att skydda avbildade barn, utan också att skydda barn i allmänhet från kränkning (prop. 1997/98:43 sid. 79.) Varje företeende av en barnpornografisk bild utgör en straffvärd kränkning av barn i allmänhet. Lagens skyddsintresse får enligt dessa uttalanden anses omfatta både enskilda barn och barn i allmänhet.?”

Det intressanta blir också: vem gör avgörandet? Som Sayonara påpekar på sin blogg så är det lite märkligt att polisen och åklagaren ska bestämma hur gamla de tecknade figurerna är. Eller som Blogge påpekar – eftersom det enligt domens bokstav ska vara bilder som uppeggar människor bör man kunna ifrågasätta om det inte snarare är domstolens ledamöter, åklagare och poliser som har sned syn på det här med barn – blir de upphetsade av bilderna? Hur ska de annars kunna avgöra vad som är sexuellt eller inte?

Jag kan inte annat än att fundera över vad som kränker mina barn mest – att det finns tecknade figurer i serier som de (och jag) ändå inte läser eller att lagstiftarna än en gång inskränker yttrandefriheten, ökar kontrollen och skapar ett sämre samhälle för dem: för det kommer inte stoppa här. Nästa logiska steg är att du får ta bilder på dina barn men du får inte skicka dem till säg mormor och morfar – för det kan egga upp någon (åklagare, polis, nämndeman, ECPAT-tjänsteman?) och därmed kränka barn i allmänhet. Självklart måste det också framöver innebära att du inte får berätta i din Facebookstatus eller i ett email att ”hela familjen badade nakna från klipporna” om barnen i familjen råkar vara under 18 år då det måste betraktas som kränkande mot alla barn (dvs. personer under 18 år).

Vem är det som är förlorare i längden på att tanken regleras? På att kultur ska statligt definieras? Var går gränsen mot att vi går från att skydda barnen från övergrepp till att begå övergrepp mot dem genom att förminska levnadsytan, förfula den mänskliga kroppen och genom att vara rädda för det faktiskt i sin tur översexualisera kroppen?

Det är sannerligen ett sjukt rättssamhälle som vi börjar få i Sverige. Tankekontroll börjar bli legio och övervakningslagarna bygger på metanivåer och filtrering av all kommunikation utan någon som helst urskiljning. Den som väljer att säga att det är okej vill jag gärna träffa om några år när vi inte längre får göra något utan att be om lov eller kolla av mot ett antal regleringar av vårt sociala gemensamma.

Bloggar etiketter: barn, barnporrlag, manga, rättsstat, serier

Men det är också fånigt på andra sätt – dels att mammor tar åt sig och börjar bete sig som offer och dels alla jävla miffon som gnäller om att mammor borde skärpa sig. Självklart bygger det vidare på Zytomierskas uttalanden om att hon minsann tänker sitta hemma när hon får barn. Den kvinnan gör konsekvensanalyser som bara sträcker sig till nästa stavelse men jag hoppas att folk ser till att hon inte är ute på caféer när hon nu är småbarnsmorsa. Att tidningen inte inser att hennes enda agenda med att göra ett sånt uttalande var att hennes fd man berättat om sina upplevelser.

Ida Hult är nog delvis på rätt väg när hon säger att det kan handla om en paternalistisk och patriarkal reaktion på att kvinnor inte längre väljer att gömma sig när de blir föräldrar. Vilket exempelvis Wollinskan lyckas falla in i när hon trots en bra inledning börjar yra om att ”barnen blivit en accessoar”. Snacka om att se ner på andra av sin egen sort. Och att sedan göra den minst sagt skarpa analysen att det skulle handla om ”avundsjuka”. Herregud. Tyvärr kommer som vanligt någon lätt förstoppad psykolog och försöker att förklara att det minsann är ”synd om barnen” och att ”föräldrar gör fel”. Dock är såväl Ida som kvällstidningarna en smula bakom när de inte gör en analys av hur det hela kan ha uppkommit: Linda Skugge. Som förutom att givit oss näthatet också startade ett uppror efter att hon inte fått amma vid bordet på Edsbacka krog. Självklart handlar det också om att människor generellt inte är kloka i huvudet.

Det visar sig i de fantastiskt vetenskapliga studier som kvällstidningarna också gör att många anser att det borde vara förbud mot barnvagnar och barn på restauranger. Vilket fått en massa näringsidkare utan hjärna att sätta upp såna regler. Puckon. Två saker:

• Eftersom förklaringen är att barnvagnar tar plats respektive att barn är högljudda utan bordsskick antar jag, precis som Alex Schulman, att näringsidkarna även förbjudit rullstolar, rullatorer och utvecklingsstörda som inte har dokumenterat bordsskick och impulskontroll och därmed inte låter, inte gör saker som kan lukta illa, se illa ut etc. När de ändå är igång kan de förbjuda personer som inte kan perfekt svenska, är fula och rent generellt starta med dörrvakter som bara släpper in de personer som ”funkar i kontexten”. Jag föreslår för övrigt några flinka lattemammor, finns ju en hel del av dem i reklambranschen, att fixa stickers som de kan sätta upp ovanpå eventuella förbudsskyltar: ”inga barnvagnar, rullstolar eller annat fortskaffningsmedel”.
• För övrigt borde de krogar och caféer som kör den stilen – respektive de fåntrattar som anser sig ha rätt att tycka illa om mammor och barnvagnar – fundera över det lilla faktum att: det är de barnen som en gång ska ta hand om er när ni sitter på ålderdomshemmet.
• Näringsidkarna inom restaurang- och cafébranschen bör fundera över följande: möjligen är det så att vissa av era kunder blir kortsiktigt irriterade på att det är fullt på caféet av barnvagnar och just vid det tillfället väljer en annan näringsinrättning just den gången. Men det är inget som innebär att den potentiella kunden aldrig kommer att välja caféet igen. En mamma (eller pappa med barnvagn) kommer däremot känna sig jäkligt ovälkommen och knappast återkomma efter att barnen börjat dagis, går i mellanstadiet eller flyttat till egen lägenhet. Och de lär berätta om det. Snacka om att trasha varumärke för att sälja en extra latte och en morotskaka till icke-fertila.

Mitt förslag till mammor som känner sig uttittade, som misshagliga på caféer och andra ställen: utrusta barnvagnen med en schysst railgun. Se till att modifiera framvagnen med schyssta kofångare. Go postal.

Bloggar etiketter: Alex Schulman, barn, barnvagnar, caféer, förbud, lattemammor, Linda Skugge, miffon, näringsidkare

Den sista är väl mest bara… korkad…

Resten av dagens aprilskämt samlar Lunarstorms gamle starke man Eriksson på Aprilskämt.se där du också kan rösta på årets aprilskämt. VKs lär vinna hårt iofs :). Bra är också de som blir metaaprilskämt: Nerikes Allehanda som pompöst förklarar att det minsann är slutskojat nu och samtidigt drar en artikel om en tio miljonersstaty av Daniel Westling är faktiskt skojigt. Det roliga är att man hänvisar till TU – vars VD Anna Serner nog idag inte tror på något någon säger :). Men vi som gillar henne får väl reta henne lite även idag :). Hon har ju själv bjudit på det:

Nån som än en gång misslyckas med det här med skämtande är @sj_ab:

Bloggar etiketter: Anna Serner, aprilskämt, barn, moralister, Nerikes Allehanda, SJ, Västerbottenkuriren