Igår var jag i Uppsala. Träffade syster efter alla dessa månader. Och i Uppsala. Jag känner inte igen mig och ändå så väl igen mig. Hon bor nere på Djäknegatan. Vi bodde så länge på Kantorsgatan 36. I vår knäppa jättelägenhet. Och syster. Så evigt sammankopplade trots att vi inte är kött och blod.

Jag kommer hem. Till ett barnlöst hus. Det är tomt. Vi sitter på altanen länge. Jag läser Per Morbergs kokbok – eller snarare de texter som inte är recept. Det är en annan person som dyker upp där. Inte den hårdföra person som blivit mediabilden. En annan – komplex person. Precis som vi andra. Komplexa och svårförståeliga. “Det är så tyst och tomt” säger hon. Och jag påpekar att om tio år så kommer det alltid vara så här.

Om tio år. Vad händer då? Jag vet inte. För jag har inte den minsta aning. För tio år sen var jag någon helt annan. En annan karriär, en annan tro (eller åtminstone en tro – idag har jag ingen som helst tro eftersom tro innebär ett försanthållande gentemot vad som är grunden för existensen). För fem år sen något helt annat. Idag är jag någonstans där jag inte ens visste att jag skulle vara för ett halvår sen.

Och jag bygger något nytt. En ny ark. Det måste gå fort. Samtidigt som jag inte kan låta det gå fort nog. För jag har allt annat som jag måste ta hänsyn till. Det som är det stabila, det enda som är statiskt eftersom jag inte har någon historia mer än den jag skapat själv. Samtidigt – historien är alltid relativ och ostadig, utvecklas och kan inte återlevas eller ångras. Bara ändras efterhand.

Så jag jagar mig framåt. En varg som söker sin flock än en gång. Och går lite sönder än en gång.

Bloggar etiketter: ark, blå, flock, historia, karriär, kokbok, Per Morberg, Personliga reflektioner, syster, Uppsala, varg