Inatt pratade jag med vännen Mumari om det här med bloggande och att bli tyst eller inte. Jag har verkligen problem med att hitta hur jag ska hantera Deepedition. Vad ska det vara? Vad ska jag skriva om? Eller snarare: det är så mycket som jag inte kan skriva om: det som Deepedition faktiskt en gång var menat som är inte längre möjligt. Så jag är inte säker på att den överlever. Jag funderar allvarligt på att starta en ny blogg där ingen vet att det är jag som skriver – för att kunna skriva om sånt som bränner. Ju fler hänsyn man måste ta desto mindre intressant blir det. Ju mindre personlig man kan vara desto sämre blir en blogg vars själva grundidé var att bygga på mina personliga åsikter, mitt eget kännande. Det blir inte längre min blogg utan man blir lite som en cirkushäst och folk börjar ha åsikter om vilka ämnen man skriver om. Som om bloggen var nån sorts jävla demokratisk inrättning. Samtidigt blir det ju lätt så – varumärket blir inte längre ens eget utan ägs lika mycket av andra och till slut har det man skapat blivit en sorts perpetum mobile som har mindre och mindre med en själv att göra. Det som en gång handlade om lust och viljan att skriva har blivit ett litet mardrömsmonster som måste matas med rätt sätt att skriva bloggposter. För det är lite av problemet: jag vet hur bloggposter bör läggas upp. Jag kan det och det innebär att jag när jag tänker att jag ska blogga blir trött – för varje bloggpostning är ett smärre projekt som planeras, omstruktureras och ska länkas upp på smartaste sätt för bästa “visibilitet” och länkkraft.
Så snart står jag inför ett beslut om den här bloggen.