När allt verkade kört

And we’re back.

Det började med att familjen började fundera varför de inte kom in på sina mailkonton. Jag förstod ingenting men kollade direkt på Oderlands driftsstatus. Dock så Bishamon ut att rulla som vanligt. Jag gick in på bloggen – och där var det senaste inlägget från i januari… Ett helt jävla år borta. Och med ett tema som var riktigt gammalt.

Jag gick in på DigitalPR och samma sak där – dock var det senaste inlägget där… sen ett hopp till i maj i år. Jag kollade genom mina mailkonton på Gapps – och sedan flera timmar hade de inte kunnat verifieras.

Jag blev rätt kall. Att förlora ett helt års poster för Deepedition är jävligt surt, att bli av med ett halvårs poster från företagsbloggen är en disaster.

Men det allra värsta var nog sonens besvikelse när han fick se sin blogg som tappat inlägg ända till slutet av 2009 och ett tema som verkligen inte var snyggt. Han var verkligen ledsen.

Som tur var så har jag ju haft mina bloggar på Oderland sen 2003 och jag tjoade till Jack på @oderlandab efter att satt ett antal supportärenden. Jack svarade och då började det hända saker.

Det visade sig att C-Panel hade en bugg så en dns-synk pekade bort mina domäner till en gammal server jag låg på tidigare:

Har pekat om en del domäner, vi upptäckte en bugg i cpanel dock lyckades 2 servrar synca ut en del dns zoner till klustret på konton som blivit flyttade tidigare mellan våra servrar.

Well. Nu verkar allt fungera. Jag hade tänkt träna och jobba med annat men well – that’s life. Tack Jack för snabba svar.

Bloggar etiketter: ,

Bloggen som aldrig dör

Deepedition kommer att leva vidare. Jag inser att jag inte kan sluta. Det är min omniblogg, det är lika mycket jag som något annat.

Jag hade verkligen bestämt mig för att sluta att blogga som privatperson. Jag var less på Deepedition. Less på att aldrig riktigt ha tid att skriva. Jag skulle behöva fokusera på DigitalPR-bloggenTwitter tog en massa tid. Facebook var lika kul det. Kände att jag målat in mig i ett blogghörn där jag skulle vara politisk, hela tiden genomtänkt, hitta extremt mycket länkar och hela tiden kände jag ”fan – jag måste se till att skriva om något som andra vill länka till”.

Jag gillar det Christian säger här: bloggande handlar om att dela. Samtidigt känner jag igen mig i det som Judith skriver om att glömma bort lite vad bloggandet handlade om. När man börjat att jobba med digital pr som jag gör och när tiden går åt till att jaga mer kunskap, stå högst upp på stegen – så hinns det inte med, och man blir lite av den som på många sätt ”en gång var den där bloggaren”.

Det vi också ser i undersökningen Svenskarna och Internet är att det är relativt få som bloggar. Och bloggandet handlar mycket om ”modebloggandet”. Samtidigt vet jag genom mitt jobb att det finns en fantastisk och vibrerande bloggosfär utanför listorna, utanför proffsbloggare – där vanliga människor skriver om sina liv, där små företag delar med sig av sin kunskap till sina kunder och vänner, där människor med olika intressen hittar varandra och kan dela med sig av sin kunskap och sitt engagemang.

Samtidigt så har jag bloggat sen 2001. Jag har skrivit och skrivit på nätet sedan 1995 och jag är skribent i mitt hjärta. Det är en livsstil. 140 tecken räcker inte. Statusuppdateringar räcker inte. Jag behöver skriva längre texter. Och texter som inte handlar om reklam, pr, sociala medier eller planningstuff.

Jag behöver ventilen – den ventil som jag insåg jag behövde efter ett par år med Researcher. Och jag tror att jag behöver den ännu.

Deepedition kommer fortsätta vara ”om allt det andra”. En ”omniblogg” och skrivas utifrån det underbara citat jag hittade när jag gjorde research för en bloggkurs:

A blog is merely a tool that lets you do anything from change the world to share your shopping list.

Det som kommer att hända är att jag i jul tänker bygga om utseendet. Det ska bli mer rent, mindre plotter, mindre listor och saker. Texten ska vara det som är viktigt. Deepedition klarade sig den här gången också. Det är lite bloggen som aldrig dör trots att dess upphovsman då och då tröttnar.

Välkomna att följa med på resan.

Bloggar etiketter: , , , , ,

Nä va fan

Jag vet inte jag. Lite nytt är det men jag saknar fasen det gamla hårdkodande sättet. Just nu letar jag fan efter var jag kan ändra typsnitt och storlek. Mandigo känns för mig mer invecklat än att kunna skriva skiten direkt.
Nu ska jag och min onda hals skotta fram en trasig bil.

Bloggar etiketter:

Fatigue eller tillfälligheternas spel

Inatt pratade jag med vännen Mumari om det här med bloggande och att bli tyst eller inte. Jag har verkligen problem med att hitta hur jag ska hantera Deepedition. Vad ska det vara? Vad ska jag skriva om? Eller snarare: det är så mycket som jag inte kan skriva om: det som Deepedition faktiskt en gång var menat som är inte längre möjligt. Så jag är inte säker på att den överlever. Jag funderar allvarligt på att starta en ny blogg där ingen vet att det är jag som skriver – för att kunna skriva om sånt som bränner. Ju fler hänsyn man måste ta desto mindre intressant blir det. Ju mindre personlig man kan vara desto sämre blir en blogg vars själva grundidé var att bygga på mina personliga åsikter, mitt eget kännande. Det blir inte längre min blogg utan man blir lite som en cirkushäst och folk börjar ha åsikter om vilka ämnen man skriver om. Som om bloggen var nån sorts jävla demokratisk inrättning. Samtidigt blir det ju lätt så – varumärket blir inte längre ens eget utan ägs lika mycket av andra och till slut har det man skapat blivit en sorts perpetum mobile som har mindre och mindre med en själv att göra. Det som en gång handlade om lust och viljan att skriva har blivit ett litet mardrömsmonster som måste matas med rätt sätt att skriva bloggposter. För det är lite av problemet: jag vet hur bloggposter bör läggas upp. Jag kan det och det innebär att jag när jag tänker att jag ska blogga blir trött – för varje bloggpostning är ett smärre projekt som planeras, omstruktureras och ska länkas upp på smartaste sätt för bästa “visibilitet” och länkkraft.

Så snart står jag inför ett beslut om den här bloggen.

Bloggar etiketter: , , , , ,

Jag vet…

….att det ser konstigt ut. Vi har försökt att fixa HCOs blog och jag öppnade min på en annan dator och plötsligt såg det för jävligt ut. Något strul med K2 RC7 tror jag…

Uppdatering: Mycket strul – gissningsvis är det något i uppgraderingen 2.7.1 som inte gillar K2 1.0 RC7… Så jag kör det här ett tag.

Uppdatering: Det lite lätt surrealistiska är att jag ikväll ska träffa Nikke Lindqvist som är en Mandigo-älskare av stora mått :). Och efter att ha petat runt lite med det så är jag rätt fascinerad över hur många delar som är möjliga att tweaka utan att behöva ge sig in i koden. Jag är inte helt nöjd med de defaultteman som finns men funderar på att faktiskt dyka lite djupare ner i Mandigoträsket.

Bloggar etiketter: , , , , , , ,

Bloggportalen upprör

Det har blivit ett jävla liv om Sigge Eklunds initiativ för en Bloggportal. Det mesta livet har skett i den gamla blogosfären – i.e bland oss som bloggat pre-mainstreamblogg-genomslaget. Såväl Hedgehog som Suburbia ondgör sig en smula över Sigges initiativ. Hedgehog över att SvD försöker påskina att det är något nytt – nej, självklart inte: såväl nyligen.se och intressant.se har funnit länge. Suburbia funderar över det faktum att Bloggportalen är mer intresserad av bloggaren än av bloggens innehåll och hur fel detta är.

Jag är skeptisk. Det Eklund gör är att slutligen föra in bloggen som en självklar del av Internet. Inte någon subkultur eller något speciellt utan det blir mainstream. Blogportalen innebär inte något annat än att bloggen blir lika vanlig som en hemsida blev 2001. Det är liksom inget att yvas över längre. Att det inriktas på bloggaren är rent mediateoretiskt självklart – hela media bygger på kolumnisten snarare än kolumnen. I samma andas barn som Mats Olsson, Linda Skugge och Jan Guillou mfl så kommer bloggandet styras av intressanta personer snarare än intressant innehåll.

Den gamla blogosfären börjar sannerligen bli en smula excentrisk…

Bloggar etiketter: , , , , , , , , , ,