Så det är ingen fara med mig. Nu ska jag åka på Harry Potter med sonen.

Bloggar etiketter: depression, frisk, frustration, jobbar, stress

Sleepless, som också är diagnosticerad med kronisk depression, skriver om just depression och det är en oerhört viktig post  och bör läsas av alla: de av oss som varit nere i det riktigt mörka hålet, medicinerat och haft oss känner igen oss och alla de som gärna försöker “gaska upp” den som är kliniskt deprimerad kan läsa för att förstå att det är meningslöst. Det blir ju snarare något som tillfredsställer den “uppgaskande” personens ego, eller i varje fall ett sorts vaccin mot om det värsta händer: “men jag sa ju åt henne/honom att ta sig samman och …”.

Det är inte möjligt att förklara hur det är att leva med kronisk depression. Men Sleepless kommer i närheten:

[…]är jag chockerad över hur djupt jag sjönk den gången, hur det kan vara möjligt för en människa att bli så dålig utan att någonting egentligen är fel. Och det är just det här ”egentligen” som jag tampas med. Jag vet att det finns kemiska orsaker till min depression, den som min psykiater diagnosticerat som kronisk, som gör att mina tankar så ofta omvandlas till depressiva. Ibland gör det att jag sjunker så djupt att jag inte kan ta mig upp utan hjälp. Men det är egentligen inget fel. Det är så depression fungerar och det är det som är så svårt att förklarara för någon som aldrig har varit deprimerad. Den där lilla inre gnistan av energi som människor tycks ha – eftersom människor är fantastiska – den inre kraft som får en person att gå upp ur sängen när han eller hon egentligen inte orkar, eftersom det åtminstone är bättre än att ligga kvar där för resten av livet. Det ar den gnistan som försvinner vid en depression.

Själv tror jag inte att man “ärver” en depression rent genetiskt, även om det finns indikationer på att det finns genetiska defekter som ärvs som gör att man som person kan ha en förutsättning för att bli deprimerad. För det som Sleepless skriver är väldigt sant:

Man blir aldrig så medveten om det blod som flyter i ens ådror och kopplar en samman med generationer av människor man aldrig träffat, som när man drabbas av en depression.

Självklart gör det mig ledsen, självklart inser jag att det finns såna drag hos mina barn. Det kan jag se nu. Jag önskar önskar jag kunde ta bort det där draget jag ser hos dem: det som jag vet kan skapa ensamhetens mara. Men det enda jag hoppas är att leva tillräckligt länge med dem att jag kanske kan ge dem kraft att inte sjunka in och ner.

Fortfarande så är depression något som gärna ses som en flykt undan – lite att Generation X är ena lata jävlar och säger att de är deprimerade. Staten är fortfarande inne på samma väg som när jag skrev om det förut. Eller som en hel del läsare valde att förklara: att jag var en jävla fjant. Att det sista man vill vara är deprimerad, det sista man vill känna är den gigantiska tomheten, den totala meningslösheten och den oerhörda dragningen efter att göra slut på alltihop: det fattar man inte. För mig är det här svårare idag än det var förut. Jag är idag mig själv och endast jag själv mig närmast när det gäller jobb. Faller jag så faller allt. Men samtidigt är jag en envis jävel: både när det gäller att hålla mig uppe nu, för att göra ett bra jobb och faktiskt nå den där drömmen till slut. Och jag är en envis jävel när det gäller att faktiskt inte mörka vad jag lever med. Om vi inte blir fler och fler som berättar hur det faktiskt är: då fortsätter depression att vara vår tids spetälska.

Bloggar etiketter: depression, kronisk depression

På nåt sätt känns ändå ”Ja må han leva” som en vettig sång…

Tidigare ”firanden”:
2007
2006: 1 och 2
2005
Tidigare års firanden skedde på sedan länge borttagna bloggar eller sociala nätverk.

Uppdatering: Vi kan säga så här. Den här dagen tar nog priset. Fascinerande utveckling och insikten slår mig än en gång. Som människa är man alltid helt ensam. Ingen jävel bryr sig förutom en själv.

Angela Gossow och Arch Enemy får bli dagens soundtrack.

Bloggar etiketter: årsdag, deeped, depression, gott och ont, minnen, sjukskrivning, utmattning

Sitter och är sådär IKEA-modern vid barbordet i köket, lyssnar på TP som spelar något spel via nätet och lyssnar på Abba.

Tänker på den här postningen (via The Jennie). Omvälvande och en hel del igenkänning. Själv brukar jag väl snarare säga att jag har ett gigantiskt självförtroende men en fullkomligt usel självkänsla. Och just det här har jag också fått höra:

Med det fick jag höra att jag skulle vara deprimerad i hela mitt liv. [...] De sa att jag var så pass intelligent att jag, bara jag ville, skulle kunna lära mig att leva ett låtsasliv. Att jag skulle kunna spela känslor. Lära mig att agera som andra. Lära mig förstå hur folk tänkte och kände på ett, typ, ja, faktaplan. Jag skulle inte kunna känna intimitet själv – nej, jag skulle spela det. Jag skulle i princip se hela mitt liv som en film, och det är den paroll jag levt efter.

Det är så jäkla konstigt ändå. För ingen av oss som på olika sätt har kroniska depressioner och andra liknande ”störningar” kan sägas vara utan känslor – problemet är väl snarare att erfarenhet och våra snedtändningar i synapserna gör känslorna en smula fel – eller missriktade, misstolkade och överreagenta. Problemet ligger väl mer i att om man levt ett liv där man försökt att förstå och spela med inte i slutänden vet vad som är spel och vad som är verklighet?

När jag satt och läste en artikel om rekrytering, där en konsult utgick från den perfekta intervjun som index 1.0 och hur alla andra delar aldrig kom upp till det index så tänkte jag på att det är lite hur vi ser psykologi och människor.

Vi sätter upp en perfekt bild av ett balanserat, ”rätt fungerande” psyke och sedan mäts alla människor utifrån det perfekta. Hur många lyckas att ens komma i närheten av balansen? Och samtidigt höjer man upp personer inom kultur och inom andra delar som förebilder – där de många gånger knappast är balanserade eller ens riktigt friska. Många undersökningar visar att riktigt bra ledare har starka psykopatiska drag, att personer med stora expertkunskaper ofta har både binära personligheter och starka drag av Asperger. För att bli känd krävs sjukliga mått av narcissism för att ens börja försöka osv osv osv. Men ändå väljer samhället att inte se alla sneda och vinda personlighetsdrag som bra utan alla får känna att man är lite galen, lite konstig, lite fel.

Samtidigt är det ju självklart så att det a) kan skada andra b) kan skada personen själv. Det finns en socialt icke-acceptans av lidande. Det moderna upplysta samhället strävar mot ett samhälle fritt från mänskligt lidande. Det är i grunden också vad som skiljer ateism från teistiska trossatser: att strävan handlar om att ta bort lidandet – inte se det som en del av ett mänskligt liv.

Det är ingen perfekt värld vi lever i. Frågan är om vi ens vill ha en perfekt värld? Den skulle se oerhört… annorlunda ut…

Bloggar etiketter: Aspberger, depression, Hanna Fridén, individ, perfekt värld, psyke

säger upp mig som mig själv…

kan man köpa färg som gör en transparent?

när kroppen reagerar utan att jag vet varför
allt blir en enda stor blykula av skuld
som slår sönder mitt sköra bygge

jag orkar inte idag
inget mer än att bara ligga här
inte delta IRL
jag behöver kunna kontrollera så mycket som möjligt
bestämma för att hålla mig inom min kropps gränser

kulan slår
bultar på mina väggar
de går sönder en efter en
tunnelseende

Deux ex machina? by nws

Deus ex machina

andas tungt andas ytligt
paniken paniken (the horror the horror)
jag orkar inte
jag vill inte
allt jag gör blir åt helvete
kom och rädda mig
kom och ta mig härifrån
omslut mig med kärleksdoft
ta min sorg i ditt sköte

Leker kull med livet som insats (2003-08-09 23:21)

jag besvärjer er
demoner i min själ
jag besvärjer er med min egen död
ni vet inte när
var eller ens hur

hellre tomhetens famntag
än bunden av kättingarna ni lägger
över hela min kropp

jag besvärjer er
hotar er existens
jag kan göra slut på er
en hög kostnad men aldrig för hög

ni sveper in mig i era lögner
era slängkappor av svärta
kippar efter andan
när era smutsiga fingrar
trycker tillbaka mina tårar

jag besvärjer er
döden är vackrare
ni är dess motsats
existensen är tripolär

undflyr er aldrig
håller er stången med mina ord
utmanar er aldrig
mina meningar skyddar från giftet i era pilar

jag besvärjer er
vi leker kull
med livet som insats

Decayed ©nws

Demoner (2003-08-07 15:20)

Tro inte att du ska klara dig från oss
när du börjar känna dig lycklig
efter gårdagen där du känt hur gott det är att leva
vi tar dig
du har börjat att bli stark
men vi vet hur vi ska komma åt dig
nån gång måste du sova
då invaderar vi dina drömmar
tar över och skickar in den onda små tankarna
vi är dina demoner
det är vi som styr dig
du har ingen makt
vi är de allsmäktiga
i sömnen tar vi dig
vi kommer att ge dig de värsta mardrömmarna
du kommer att uppleva fasor du inte ens kan tänka
alla vanliga regler upphävs
du kommer att dö i dina drömmar
vi spelar på de allra mest dova strängar
en ödessymfoni – ett requiem för din död
du kommer förstå vad som är sanningen
att du är dömd till mörkret
din mur är alldeles för hög
ingen kan rasera den
och släppa dig fri
vi är dina demoner, de marodörer som lever
evigt evighet du är i vårt våld

du vill dö fort
glöm det
du kommer att få lida
pinas i åratal
innan din kropp till slut inte orkar med
våra attacker
du är för feg att göra slut på det
fegis fegis fegis
glöm bort att du kommer ur
du är innanför murarna som du byggde så tjocka
för att du trodde att det skulle skydda dig
istället kan du inte komma ut
undan från oss
vi finns härinne
när du går så går vi
när du stannar så står vi still
väntar på nästa chans
att göra ditt liv till ett helvete

men gnäll inte
andra har det värre än dig
ingen jävel bryr sig om din klagan
alla har nog med sitt
du försökte rädda världen
ge av dig själv till andra
tror du att någon annan är lika korkad?
bit ihop för nu kommer stormen

Biohazard ©nws

Silent words (2003-06-20 10:25)

i got silent words in my pocket
i can´t light them
cause my matchbox is wet and worn out
from the rain of tears
invisible to everyone but me
unrecognized to everyone but my soul
scar tissue black water demon’s seed

ner i svarta vatten (2003-05-03 16:11)

sänker mig ned i det svarta vattnen
återigen de omsluter mig
dränker mig i själens dödsskrik
nöd och lust är inte sant
lust och att stå ut är sannare
men sanning är inget annat än
vindens spel i lövverket
i ett hemligstämplat
dokument stod att jag
lider av jag är psykiskt
sjuk och oförmögen
jag är ett fall för nämnden
fall på knä inför människan

jag är döende själen
dör för varje andetag
jag vill sluta andas
intravenöst insprutat
om ändå hopp kunde ges
i droppform jag har
kämpat i hela mitt liv
skulden är evig det är bara
givarna som förändras oavbrutet
hon är på väg någon annan stans
jag blir kvar här
i dalen solen skyr
hon tar livet med sig jag
är ett skal utan väggar

broder Job du som aldrig sa ett
ont ord om den som prövade dig
det är inte något att sträva efter
omänniska att inte få vara vred
ta oskyldigt på sig skulden jag är
inte Kristus på ett modernt kors (? & ?)
korsfäst blev jag men inte till att
stå upp utan dö som människa

jag följer anubisk rygg följer
nedåt djupt under allt som varit
är och ska komma en gång
under jorden under ytan är allt
stilla som kvällssolen över jöl
rytmen av nåjdens spel rör mig
inte mer som en fjärils lätta slag

jag sänker mig ned i de svarta vattnen
ner under ytan
ner under allt

Tagged life ©nws & villiam strandh

+Poetry2+ (2001-09-10 00:53)

This is where it all ends
frustration, bitterness
and running round the bush
where love turns to poison
and the words of tenderness
becomes strategic weapons

This is where it all ends
an evolution of the dark,
hatred and disrespect
where passion is suffocated by ordinary day
and lust becomes something
that’s seems like disgust
so where are the plan for catastrophe,
the strategy for rescuing?

I don’t care.
I give up,
give in
and turn away.

it’s better to be lonely in loneliness
than lonely in togetherness.

This is how it feels when love turns to dust.
This is how it feels when it all ends.

7oktober2001-Love Like Blood (2001-10-08 14:14)

En dag är mycket. Stor kärlek mycket hat. Inte nödvändigtvis alltid men ändå. Bush bombar. Min son älskar mig. Oskyldiga kommer att dö. Herny Rollins är arg. Love Will Tear Us Apart är vacker som krossat glas. Min fru älskar mig. Lunar är segt och Silverplanet är segt. Jag börjar bli sjuk. Vi boar. I världen sprängs tillvaron sönder. Av kryssningsmissilernas vita smäckra kroppar. Flaggan vajar. Ingen orkar längre. Nästintill bry sig. Kriget är vunnet. Robinson har börjat. Jonas Gardell är en profet. Jag ska leta stenar vid älvstranden. Stenar lever. Lever gör de. Morpheus rules. Jag ska jobba imorgon. Och dagen efter. Jobbet äter mig som en cancer. Min son är stor. Världen ser ut att gå sönder. Om fem veckor kommer #2. Jag vill ha en fet elgitarr och en mikrofon. Alla är involverade. Ingen har sett det verkliga. Allt är bara på TV. Kriget är lika verkligt som Farmen. Farmen är lika verkligt som Kriget. Djuren ska skyddas. Vädret är fortfarande snyggt. Jag vill förälskas. ”I remain burned beyond recognition”. Det Mördande Skämtet är mitt. 80-talet är tillbaka. The Eighties. Love Like Blood. New York blir aldrig vad det varit. Sorgen är stor. Sorgen är lika verklig som Baren. Baren är lika verklig som sorgen efter de döda. Men Baren har Billy Butt och Dag Finn. Åttiotalspastisch. Jag vill vara som någon annan. Jag vill ha Toni Hallidays händer på min nacke. Jag vill ha kropp. Jag vill ha hennes händer på min kropp. Jag vill vara ung. Jag vill vara yngre. Jag vill inte äga ännu en byrå. Jag vill ha fred. Jag vill ha kärlek. I en bok av glas. I en glasbok som läses genomskinligt. ”War, what is it good for – absolutely nothing”. Holly Johnson är försvunnen. Litet namn stor sjukdom. Kultur är allt som inte är något annat. Tungt tyngre Martina Axen. Slå hårdare. Slå mig död. Kör mig död. Gör mig röd. Så att jag kan uppstå. Nemesis. 20th Century Boy. Mediakåt och van vid fotoblixtarnas skräckslagna blinkanden. Blinkanden av blixtar. Mynningsflammor i mediakriget. Smarta bomber med kiselhjärna. Bomba min själ med kärlek. Assassination of the heart. Get real get unreal get yourselves into the G-spot. Orgasmiska mutationer. Är du blond. Är du en bimbo. Har du en hjärna. Varför det. Än sen då. Livet blir inte lättare för att man tar det seriöst. Jag vill vara arg igen. Jag vill brinna igen. Brinna med den där elden som förtärde mig. Som gav livet smak av rök. Livet som ett inferno. Livet. Som en drive-by-shooting på mammas gata. Blinkar du så klarar du dig. Blinka inte.

Scream ©nws

.::Wolfpack::. (2001-10-30 23:04)

Han reser sig från sin viloplats. Hans tunga huvud som vilat på hans tassar. Lejonman. Han anfaller. Med vinande tänder, hela sin styrka, pistolen spelar i hans hand, de faller som korthus, han sliter sönder deras halsar med de stålblanka klorna. Krutröken sticker i hans näsa och han ger sig på dem igen.

Han smakar blodet. Hämnden flödar genom hans ådror. De gjorde honom detta, de gjorde henne detta. Han pulvriserar dem med sin tyngd. De blir inget kvar, de blir inget mer. Rovdjuret har talat. Rovdjuret har gett dem sina märken. Rovdjuret har dödat. Rovdjuret har talat.

När allt mostånd är över. När den sista av den andra flocken ligger i dödsryckningar. Han reser sig från sin hukande position. Reser sig mot den bländande månen. Och utstöter skriet. Segerskriket. Skriket av frustrationens brand. Ett läte av ångestens indränkta gummitårar.

Han lämnar allt där. Går vidare. Ser sig inte om. Lunkar iväg för att lägga sig ner.

Vänta.

21november2001-knocked down (2001-11-21 00:18)

Så kom man till vägs ände. Sjukskriven på grund av utmattningssymptom. Rätt skum känsla. Jag har aldrig varit sjukskriven. Jag vet inte ens hur man gör när man är det. Så kvällen har gått åt till att ställa in, skjuta fram och fixa vikarier, B-planer och sätta in autosvar, telesvar och svaromål för att se till att alla får reda på det och inte förväntar sig att jag hela tiden kan jobba.

Bloggar etiketter: depression, dikter, konst, poesi

Ledighet är otäckt. Åtminstone för oss som är riktiga arbetsnarkomaner. Problemet är att vi ofta också är riktiga ämnesnördar. Det innebär att jag kan jobba med reklam, strategier och allt sånt oavbrutet om jag fick men jag kan inte överföra intensiteten till att exempel måla klart trappen, sätta upp två lampor eller klippa gräset.

Många pratar om arbetsnarkomani lite vagt – ungefär som många förr pratade om utbrändhet när man var lite trött. Själv har jag erfarenhet av båda i hardcore-form. Jag är arbetsnarkoman, kliniskt diagnosticerad av min terapeut. Jag känner igen mig när andra addicts pratar om sin narkomani, även om det då ofta handlar om knark, spel eller sex. Och jag har redan bränt ut mig hårt en gång – så illa att jag blev tvungen att helt byta arbetsinriktning.

Just detta pratade jag med Essa om igår. Hon oroar sig för att jag ska åka ner i diket igen. Jag är inte så orolig – idag har jag mer att säga till om, det är enklare att förändra byråns inriktning (även om det kan vara frustrerande med kunder som inte gör som man säger…). Att försöka förändra kyrkan var mer som att om och om igen ta sats och springa rakt in i en stenvägg med huvudet före.

Så vad ska man hitta på en måndag, första dagen på tre veckors semester? Jag ska sätta upp de där lamporna. Och eventuellt tar jag ett tåg ner söderöver i eftermiddag. Då måste jag packa och är det något som jag hett och intensivt hatar så är det just att packa. Och att ta mig från punkt A till B. Jag har fan resefobi. Genom livet har jag tackat nej till x antal möjligheter bara för att jag tycker det är så jävla jobbigt att resa iväg. Att jag ens kom iväg till USA ’94 är ett mirakel. Jag försöker att hela tiden ändå utmana fobin – jag är ju för fasen kognitivist – men då sätter andra käppar i hjulet. Själv ville jag åka till Farnham i höst men inte HS. Så då blir det inget Farnham och Euromeeting för mig heller. Säkert lika bra det.

Ibland känner jag mig som Ferdinand:

”jag trivs bättre här, där jag kan lukta på blommorna [min dator]”

.

Säkert beror det på att det här huset är det enda som jag kan kalla hem (förutom mitt kontor då…), att jag har en 24 mbits lina och ett trådlöst nätverk, en skön soffa och ett benvänligt soffbord. Och inga uptighta åsikter om vad som är rätt eller fel att göra på sin första semesterdag.

Igår började jag på en postning om rädsla och generaliserande. Den blev så där tråkigt akademisk. Slutsatsen är i vilket fall att det är för människan onormalt att inte generalisera faror – vilket gör att det aldrig kommer att funka att säga: ”jamen det är ju inte alla [x] som gör [y]” eftersom vi i vår reptilhjärna generaliserar hur något som är farligt ser ut. Naturen är funtad så för överlevnad – problemet är inte att människor är världens farligaste däggdjur (det vet vi ju) utan att vi också försöker att ta bort alla normala (läs: naturliga) instinkter som signalerar fara. Det vi däremot måste göra – för att kunna vara civiliserade (jag är skeptisk till att man sätter civiliserad i kontradiktion mot naturlighet) är att säga ifrån till dem som gör något farligt och därmed utsätter hela gruppen för faran att ses som farliga. Det gäller alla grupperingar och det känns lite underligt att media gör muslimer exklusivt utsatta för generaliseringar.

På nyheterna såg jag också en muslim som frankt påpekade att kristna aldrig blir utsatta för såna generaliseringar som muslimer blir. Jo tjena. Jag har jobbat som präst – därmed blev jag sedd som såväl kvinnoprästmotståndare, homofob och motståndare mot alkohol, tobak och svordomar. Plus att flera ansett det vara ok att på grund av diverse katolska kollegor kalla mig pedofil. Så kom inte och säg att kristna personer inte blir utsatta för generalismer på grund av idioter som Dag Sandahl, Kristi Brud och Ulf Ekman (för att inte tala om diverse amerikanska katolska präster…).

Bloggar etiketter: arbetsnarkoman, arbetsnarkomani, byrå, depression, generalisering, grupperingar, kyrkan, ledig, måndag, muslimer, rädsla, semester, utbrändhet