Ser dock att Piratpartiet visar sig vara ett parti som väljer att ta tag i saker. De omarbetar sitt valmanifest, de diskuterar det som hände förra veckan. Det är starkt, det är trovärdigt och jag blir onekligen för min egen del gladare. Det visar att det faktiskt lyssnas på de som faktiskt har koll. Och på en hel del andra, både internt och externt.

Jag måste ge stor eloge till att alla beslut är öppna. Jag skulle gärna se andra partiers interna dokument också… Dock måste jag nog rynka på pannan i vissa delar när jag läser det här styrelseprotokollet. Vad tycker ni? Det är onekligen en hel del hack and slash bakom det här. Ord som "skenvotering" och "besluta om xxx in blanco" oroar mig lite. Ett parti som går ut med att vara medlemmarna och inte bara partiledningen och samtidigt upplevs av sina egna som sätta valmanifest utan att medlemmarna får rösta diffar lite med min demokratisyn. Visst: det händer i de andra partierna också – men de har inte en ganska hög svansföring när det gäller medbestämmande mm. Bara för att andra gör fel så behöver inte alla göra det liksom.

Att det sedan finns en mängd personer som väljer att fortsätta att försöka alienera kritikerna, både inom och utanför PP, må vara hänt. Det är onekligen ett problem – men ett problem i taget. Dock måste PP lyckas att få in i skallen på sina engagerade och passionerade medlemmar att det inte är någon god strategi att kalla kritiker för dumma i huvudet som inte förstod vad Falkvinge "egentligen menade".

Andra förstår inte vad min och andras kritik går ut på. Varför det som hände faktiskt är ett problem och att något annat parti, om de stod på tå, enkelt nu kunde stjäla Piratpartiets kärnfrågor och därmed totalt slå undan fötterna på PP.

Krasst kan jag förklara varför jag i flera postningar diskuterat frågan utifrån PPs möjlighet att komma in i riksdagen snarare än att ingående studera valmanifest kontra Ricks uttalande och sedan påpeka att det är en ödesdag för hur de hanterar krisen. Annars är det tack och hej. Insikterna om att det finns en grundläggande spänning mellan integritet och total informationsfrihet verkar ha gått in (något jag baserade min diskussion om Wikileaks på bland annat). Vem är vi beredd att offra integriteten hos?

Det här är min personliga tanke, om min egen röst – alltså behöver ingen börja jiddra om att man inte tänker så: det är fritt fram att agera och tänka hur man vill.

Jag har en röst. Den har ett värde, dels för mig: det är en av de tillgångar jag har för att påverka samhället, dels för de politiska partier som vill nå en maktposition för att kunna skapa det samhälle de ser som det bästa. Mitt värde – min tillgång kan jag sedan välja att investera i det jag tror ger mest avkastning: i det här fallet helt enkelt det parti och de personer jag anser kunna föra fram de frågor jag tycker är viktigast i de beslutande organ som finns. Det är en investering som innebär att jag vill ha tilltro till de som ska förvalta min tillgång – i det här fallet min röst. Det handlar om sakfrågor men också om de personer som ska föra min rösts talan i riksdagen kan klara av att göra det, kan det parti som jag väljer att investera min röst i hantera det politiska livet? Så oavsett om jag tycker en sakfråga är viktig så är det inte nog. Ser jag att ingen kan förädla och förmera mitt värde jag investerat kan jag välja att investera det någon annanstans: inom andra maktcentra. Det är därför strategi och PR-insikt är viktig inom politiken. Det är naivt att mena att det inte ska vara så: vi tar inte bara en sakfråga och går på den – vi vill också att den som ska företräda mig faktiskt klarar av att sälja in det: vilket kräver taktisk briljans, strategisk smartness och förståelse för medielogik.

Det är en krass synpunkt – men det handlar om att vara realist. Självklart måste innehavsfrågan diskuteras – den har helt klart en massa problematik i sig, vilket jag noterat i samband med diskussionen om fiktiva teckningar och tittförbudet. Men att gå till val handlar om att välja sina strider: att inse att frågor som ska tas upp måste appellera till ett ganska stort antal väljare. Den här frågan kräver extremt mycket pedagogik och tid. Att öppet säga att det är en viktig fråga är en sak: att göra barnporr till en valfråga tycker jag fortfarande är huvudlöst – hur galen lagstiftningen än är.

Självklart – ingen förväntar sig att PP ska vara lika märkligt flata som Folkpartiet som i sin tur går till val på ett burkaförbud, som klart influerats av SDs framgångar respektive ett förslag om att föräldrar ska vara i skolan och ta hand om sina stökiga ungar vilket är ett förslag som blundar och förenklar verkligheten in absurdum. Det är lika galen valtaktik.

När jag stod och tittade på fotbollsmatcherna kunde jag inte annat än att tänka på allt det här. En fotbollsmatch är inte bara att slänga ut en boll och låta alla försöka göra mål. Det handlar om att hitta linjer i spelet, göra smarta spelupplägg och använda kraften och tillgångarna på bästa sätt för att i slutänden faktiskt göra mål. Att ha en vass avslutare är viktigt precis som att se till att det finns bra backar som kan hantera ett anfall, ett mittfält som kan fördela spelet och hjälpa till där det behövs liksom spelare på sidorna som kan starta anfallen och mata rätt bollar till forwarden, eller också göra mål när det behövs. Det finns regler – både skrivna såväl som oskrivna och en publik som faktiskt kommer att ha åsikter, kommer att försöka påverka hur spelet går oavsett vad coacher, domare och andra vill.

Det är något som många i den här diskussionen behöver inse. Politik är inte bara engagemang och att springa så fort som möjligt mot målet utan att smart använda sitt lag och förvalta bollen för att med rätt tajming kunna göra mål. Om forwarden inte gör mål, eller om coachen inte lyckas med att inspirera, ge rätt taktisk information och i realtid ge stöd åt besluten på planen så bör de bytas ut.

Är det egentligen så svårt att förstå?

Bloggar etiketter: demokrati, engagemang, Forward Cup, fotboll, investering, krishantering, partier, Piratpartiet, politik, PR, röst, strategi, taktik

Dels utifrån att vara egenföretagare, särskilt i min situation där jag både är egen och kopplad till en byrå. Dels i mitt jobb med att hjälpa företag och organisationer, myndigheter och enskilda att hitta sin ton, sin plats i sociala medier, att lära och våga göra konversationsmarknadsföring. Engagemang och passion är också viktiga pusselbitar i hur jag och flera andra byggt våra personliga varumärken i den omvälvning som både media och marknadsföring genomgått de senaste åren.

Jag har i år tagit två veckors semester. Men som egenföretagare, och passionerat engagerad i det jag gör så innebär det inte att jag slutar att tänka, läsa och kommunicera – för jag jobbar inte bara med det jag tjänar pengar på: jag lever det lika mycket. Men precis som alla andra människor behöver också jag hack i tiden, och det tar jag nu. Min vän Maria förklarar det så bra i den här bloggposten. Jag åker och badar, pysslar med huset och har inga deadlines hängande över mig. Samtidigt så skriver jag sånt som inte hunnits med under året, läser de där böckerna om sociala medier som blivit liggande och bygger om bloggar och annat. Det handlar om passion, inte om tvång.

Jag har haft nöjet att genom åren lära känna en massa människor som valt att göra sina drömmar: entreprenörer, personer som riktat in sig på just det som de tror på, människor som valt att gå utanför ramarna och satsa på att göra samhället, världen eller sina vänner lyckligare, bättre eller tryggare. I det lilla eller det stora så handlar det om att våga vara passionerad för någonting – och våga lita på att man som människa faktiskt har en mängd kunskaper, möjligheter och på så sätt samla mod för att ta steget.

Eftersom jag är egenföretagare så innebär det att jag ibland ändå måste ”bryta semestern” (inom citationstecken eftersom min semester handlar om att jag helt enkelt har tillräckligt med intjänade medel att inte fakturera under två veckor) eftersom det kommer något spännande eller en möjlighet. Jag har börjat att jobba med ett litet projekt för en produkt inom fotboll, och då det nu varit en fotbollsturnering i stan så tog jag chansen att lära mig mer om den roll i en fotbollsmatch som är mest okänd och som åskådare och spelare bara uppmärksammar när något blir fel: fotbollsdomaren.

Jag spenderade några timmar med att intervjua ett antal domare i olika serier och med olika ålder och erfarenhet. Det som slog mig var också deras passion. En kille i 20-årsåldern berättade att det ibland var rätt ensamt, eftersom han dömde i division 5-7 så var det sällan man använde linjemän vilket innebär att han åker många mil för att döma matcher och är helt själv. Men det viktiga var att göra en riktigt bra match – och som domare innebär det att ha lyckats med att kommunicera med spelare, ledare och även åskådare så att alla är med på domsluten även om de går dem emot.

Det var en fascinerande resa in i en ny värld för mig (de som känner mig vet visserligen att fotboll rent generellt är en ganska främmande värld för mig :)) och fascinerande att se hur passionerade och engagerade domarna var i sitt arbete. Och när jag tänker på den sista workshopen jag gjorde innan sommaren så vet jag att det projektet som den är början i kommer att bygga på passion och engagemang för just de frågorna, eftersom de personer som jobbar med varumärket är engagerade och passionerade.

På samma sätt ser jag hur passionen för att lära sig språk just nu är stor hos min dotter. Hon läser allt hon kommer över, frågar om olika ord och lär sig hypersnabbt – för hon tycker det är roligt. Passionen att lära sig mer är så viktig att föra vidare in i vuxenvärlden.

I en värld där vi som marknadsstrateger ser att det personliga mötet blir viktigare och viktigare, där varumärket måste ha mer och mer av mänskliga värden, och ha ett ansikte – en person som faktiskt står för de värden man vill att varumärket ska kommunicera – så blir just passion och engagemang oerhört viktigt. Det är inget som kan räknas ut, inte skapas på syntetisk väg utan måste finnas där och uppmärksammas, tas om hand och ges plats att utvecklas, växa och uttryckas.

Min semester handlar om vila – men inte att stänga av det jag brinner för, det jag är engagerad i. Snarare handlar det mer om att kanalisera det in i en mer icke-strukturerad del där tankarna får flöda mer fritt än när de måste konkretiseras och syftas in mot specifika projekt. Det är en rätt skön känsla.

Uppdatering: Hittar i efterhand den här bloggposten där @palace frustar ut lite frustration runt passion och engagemang. Jag vet inte om jag ska bli provocerad eller inte, antagligen inte eftersom jag helt enkelt känner mig rätt icke-träffad och att jag delvis tycker att Martin gör det lite för lätt för sig, lite för svartvitt – något som kanske förvånar mig då jag håller honom som en bra och spännande person inom markom. Jag tror helt enkelt att man måste inse att sargen i vissa fall inte ens är där bara för att man anser det – snarare handlar det om att passion och engagemang måste få vara i olika ämnen: individuellt byggt utifrån vad man själv brinner för, och i olika magnitud: en statusrad om att det är för jävligt med BPs oljeutsläpp är också ett politiskt ställningstagande likaväl som att man går ut och skrämmer slag på Vattenfalls tjänstemän som Greenpeace-aktivist.

Uppdatering: Helena på Trampolin PR uppe i Östersund skriver om att komma tillbaka till jobbet som egenföretagare.

Bloggar etiketter: egenföretagare, engagemang, företagande, fotbollsdomare, passion, personliga mötet

Jag anar att vi kommer få se en gråtande Ella Bohlin som anklagar kreti och pleti för att inte förstått hur bra hon är. Jag gissar att Mona, Fredrik och övriga kommer förklara att demokratin är död eftersom så många valt att rösta på ett “enfrågeparti”. Jag hoppas att vi får se Centern välja en integritetsväg framöver och därmed göra behovet av Piratpartiet mindre. För det är just det som är det nya den här gången är det oerhört många som helt enkelt struntar i att Piratpartiet inte kommer att diskutera jordbruksfrågor, intereuropeiska momsfrågor eller liknande: för frågan som alla andra partier har valt att förråda – frihet, rätt till personlig integritet och att våga ta ett nytt grepp över upphovsrätten – är viktig. Det handlar om Internets framtid, det handlar om vår och våra barns framtid. Som Staffan Heimersson skriver:

Jag röstade på Piratpartiet därför att, inte trots att, det är ett enfrågeparti. En fråga, en enda, räcker för mig de kommande fem åren i Bryssel och Strasbourg. Frågan är: Internets frihet och vår personliga integritet.

Partistrategerna har inte förstått magnituden i den här frågan helt enkelt. Den har fastnat i fildelningsdebatten, något som Guillou visar klart och koncist när han gråter över att författare plötsligt ska bli fildelade. Samtidigt som bokförsäljningen aldrig gått så bra som nu. Konstant kommer siffror som visar att det inte alls finns kopplingar mellan försäljning och fildelning respektive att återigen: frågan är mycket större än The Pirate Bay.

Det vi ser idag är också döden för den gamla nomenklaturan – härifrån finns ingen återvändo. Svensk politik har från och med idag förändrats i grunden. Människor har insett att genom sina bloggar, sina sociala nätverk och sitt eget engagemang faktiskt har en röst, en rätt att driva opinion och möjlighet att sätta sin fråga i centrum.

Så självklart uppmanar jag alla att gå och rösta. Men stanna inte där: inse att varje digital kanal ni har är en potentiell opinionskanal. Där du är den som styr och sätter agendan. Politikerna har insett att det är dags att lyssna.

Själv går jag och röstar på Piratpartiet. I vallokal. Med kavaj, med den här känslan av demokratisk yrsel och förklarar för mina barn hur viktig demokrati är. För det är frihetens möjlighet.

Bloggar etiketter: Centerpartiet, demokrati, Ella Bohlin, engagemang, EU-valet, frihet, historia, Jan Guillou, opinion, personlig integritet, Piratpartiet, piratpartister, sociala medier, Staffan Heimersson, val

I vilket fall – varje morgon och förmiddag hör man metalliska virvlar någonstans i området. Det är den flänga hackspetten som hackar på TV-antennstolpar. Briljant hörru. Det är ett jävla liv om han är här och gör det.

Påminner lite om vissa troll och rättssnedseglare som man mött den senaste tiden. Det är ett jävla trummande på sitt ämne och vägrar inse att ingen uppenbarligen är intresserad, att man använder fel metod och hackar på fel ställen.

Det är fascinerande att möta personer som är så oerhört inkrökta på sitt eget att de inte inser att deras problem, deras kvarnstrid, inte alltid intresserar andra. Det spammas twitterkonton, det läggs in irrelevanta långa haranger i kommentarsfält och det skrivs bloggposter om hur ondskefulla alla är som inte förstår just honom och det problem som han för fram. Ett problem som är svårt att förstå vad det faktiskt är.

Blir vi såna när vi råkar ut för dåliga saker? Kanske. Det kanske är djupt mänskligt att till slut tappa koncepterna totalt, synapserna kopplar fel och det blir rättshaverism av det hela. Grejen är att de personer som blir det ofta är mycket smarta från början, och oerhört passionerade och engagerade men det blir liksom envägskorsning i skallen. Det är lite som i gamla datorspel där man kunde gå in mot en vägg och sedan stå där och inte komma någonstans.

Lite som hackspetten som idogt trummar på stålstolpar i förhoppning att någonstans hitta mat eller plats att bo. Kortslutning i hjärnan ja, kniven är inte slipad osv. Men engagerat trummar han på utan att lära sig något.

Bloggar etiketter: engagemang, Forssa, hackspett, passion, rättshaverist, snedseglare, troll

Tycker att perlembre sammanfattar det mycket väl:

Vad förenar vinnarna i årets stora bloggpris? Passion för sitt ämne! En röd tråd från mode via vardagsbetraktelser till politik.

Det är kanske den viktigaste ingrediensen – och läser man igenom alla nominerade så är det just passion för sitt ämne, engagemang och vilja att dela med sig – oavsett om det handlar om Tonårsmorsans (läs segerintervju), Mymlans, Stationsvakts och MikeBikes vardagsliv, Lilla Gummornas teknikintresse och Johanna mfls bokhoreri (läs segerintervju), Olles vassa engagemang för fr a printmagasin, Fridas husmusande passion för inredning (läs segerintervjun) eller Lisa FWs matälskande, Opassande-Emmas (läs segerintervju), HAXs och Swartz politiska passion för integritet precis som Blogges engagemang och Bildts ovanliga (för en politiker) vilja att dela med sig. Eller Manolo och Hotspots modeintresse eller Hanna Fridéns och Johanna Sjödins ivriga opk-ighet.

Per Torberger frågade på Bloggy tidigare idag:

Hur kan ett företag öka sitt värde genom en bloggare? Bygger inte alla bloggar främst bloggarens varumärke?

Jag tycker helt enkelt att det är just det. Bloggen är mer personlig som kommunikationsform. Och bloggaren – även om det är ett företag – är helt enkelt en personligare bild av vad företaget vill stå för. Det är vad varumärke idag faktiskt handlar om – att låta människor personifiera ens varumärke. Det är en av de springande punkter som vi försöker föra fram under våra kurser om sociala medier och särskilt när vi kör bloggkurser och när jag kör blogg-coaching: det handlar om ambassadörer -

det är inte farligt att låta varumärket få ett par ögon, ett par öron och en mun som inte borstats i corporate-bullshit tandkräm.

Tidigare postningar i den här serien hittar du här och här.

Andra som postat om galan är bland annat Ulrika Good som indirekt bevisar att utseendet inte gör en blogg, Opassande-Emma har kommit hem, Kulturbloggen tar nog andra plats i dåliga-förlorar-racet med sin lätt negativa ton – och jag fattar inte åsikten som Jonas förde fram:

besviken över att den enda nominerade bloggen med vänsterprofil, Kulturbloggen, inte nådde ända fram i kväll

Mig veterligen var Kulturbloggen nominerad i Nöje och Kultur, och inte i politik… Skulle väl knappast säga att Johanna Sjödin är speciellt… högervriden… Och en hel del andra bloggar är väl inte politiska heller?

Aftonbladet har bilder och listor. Wadström skriver om fjäderfän.

En notering som spinns loss av en lätt debil kommentar hos Emma är att Stora Bloggpriset verkligen visar skillnaden mellan svensk bloggosfär och den globala. I den senare är det företradesvis män som bloggar och kommer fram – i Stora Bloggpriset var det två av sju priser som vanns av bloggar som skrivs av män. Men vi har modebloggarna att tacka för att bloggandet i Sverige inte fastnade hos diverse tekniknördar, sociala medie-geeks och tycka-till-skägg. Så vi må bespotta men modebloggarna har gjort svenskt bloggande rätt unikt.

Hansson jönsar på som värsta ”fel låt vann” och resten kan du följa här.

Uppdatering: Studiomannen har åsikter om själva TV-produktionen. Det ska han ha – kallas att bygga personligt varumärke :). Lotten firade sin [pip]-dag på Nalen och bloggar om det som bara Lotten kan… Josh var där och jag är avundsjuk. Bara Ben På Glenn Hysén (som typ var den enda sportblogg jag nominerade) livebloggade – eller nåt :). Troberg har livebloggat (synd att du inte kategoriserade dem …), gjorde en intervju med Opassande och uppenbarligen inmundigat en del goda drycker också :). Frida tackar och bugar och Marys Ragnar har vimmelfotat.

Uppdatering: Även om Jonas slirade lite på Twitter så gör han en intressant analys här om varför det inte är några vänsterbloggare eller s-bloggare med på listan. Samtidigt ska man väl också säga att det bland de nominerade endast finns en som är traditionellt politiskt färgad…

Uppdatering: Resumés rapportering är minst sagt internmedial. De reagerar på att två Expressenmedarbetare får pris. Dagens Media gör en mer fyllig rapport där det också påpekas att 40000 röster kommit in. Medievärlden slirar på siffrorna och menar att det är 40000 läsare som röstat. Missade uppenbarligen att man kan kunde rösta en gång per dag. Expressen är roade över att deras medarbetare få pris. Andra är Drottningssylt som tyckte ljudnivån var för hög och Karolina Lassbo som är lite lätt blaserad som gammal bloggdrottning och drar en story om hur hon lyckas göra bort Niklas Strömstedt. Lilla Gumman var där men vann ju tyvärr inte. HAX förnekar sig inte (förutom att han inte länkar):

Roligast på galan var när någon av bröderna Birro vann kategorin sport för sin fotbollsblogg – och blev intervjuad i ett något sinnesförhöjt tillstånd. Robinson-Robban gick hem med ett tiotal kvinnliga modebloggare.

Trilog skriver en invecklad text som kräver ett antal genomläsningar – ett exempel på hur bred bloggosfären faktiskt är. Svensson har minglat i bourgeisins salonger och verkade trivas. Trollhare gör en genderspaning. Jinge är sur för att man fick rösta en gång per dagen. Det han glömmer är att det ger mer push för den som faktiskt kan engagera människor snarare än att man bara lägger sin röstsedel en gång. Det kan nästan vara läge att testa det i riksdagsvalet: en röst handlar inte om ett tillfälle utan mitt engagemang i politiken. Om det vore så skulle politikerna behöva arbeta på ett helt annat sätt. Johanna är som vanligt bitsk och rolig – och en av de personer som jag verkligen skulle velat träffa.

Uppdatering: Hansson är kritisk. Det är bra. Dock är det bra att läsa på innan – allt om hur Stora Bloggpriset gått till finns på deras blogg. Och ett tips – läs på om den blogg som man väljer att dissa innan – det blir alltid bättre då…

Ps. Nominera till mitt bakvända bloggpris som går till den som nominerat och till bloggaren:  Läs mer här och här. Ds.

Bloggar etiketter: ambassadör, Anna Troberg, Bara Ben På Glenn Hysén, bloggande, Blogge Bloggelito, Bokhora, Carl Bildt, engagemang, företagsbloggande, Frida Berglund, Hanna Fridén, HAX, Hotspot, Husmusen, Jinge, Johanna Graf, Johanna Sjödin, Josh, Lilla Gumman, Lisa Förare Wingårdh, Manolo, Matälskaren, MikeBike, Mymlan, Niklas Strömstedt, Olle Lidbom, opassande, Oscar Swartz, passion, Per Torberger, personifiera, personlig, sociala medier, Stationsvakt, Stora Bloggpriset, Studiomannen, Svensson, Taffel, teknik, Tonårsmorsa, Trilog, Trollhare, vardagsliv, varumärke, Vassa Eggen, vilja