På frågor om stora politiska ämnen som euron, jobben, ekonomin, jordbruk, miljö och fredsfrågor är svaret att piratpartiet inte har någon uppfattning.

För enligt Kent Persson är integritetsfrågan inte någon stor fråga. Det fascinerar mig att så många, oftast annars genomtänkta och smarta personer, är beredda att sälja ut integritetsfrågan för vård, omsorg och skola-frågor: det som är det traditionellas vanligaste frågor. Saker som frihet, integritet och yttrandefrihet tar man som så självklart att de uppenbarligen blivit icke-frågor för traditionella politiker.

Eller vi kanske ska kalla det “gammelpolitik” – precis som traditionella medier fick bli gammelmedia. Det är precis samma saker som händer: Perssons uppmaning om att PP ska “granskas” och ge svar på vad de anser om euron, om jordgubbarnas storlek och om de väljer röd, blå eller grön sida är mycket viktigare än att för moderaten Persson inse att PPs framgång handlar om att människor är trötta på att han och hans gelikar säljer ut grundläggande mänskliga rättigheter till storföretagen, för terrorrädslan och för att inte förlora kontrollen över tanken hos människor.

Kent Persson och många fler kommer att följa efter och begära att Engström, Falkvinge och andra PP-företrädare ska svara på var de står i “de stora frågorna” är att försöka slå undan benen på en politisk rörelse som är på riktigt en gräsrotsrörelse, ett mikroengagemang på samma sätt som Obama valde att öppna för, en ny politik som de gamla strukturerna inte kan härbärgera. Så man väljer att försöka detronisera den. Avväpna genom att använda enligt mig rejält grova anklagelser om okunskap – Federleys tweet är intressant på många sätt:

Christian Engström (pp) har verkligen noll koll på EU. En röst på honom är en röst i toaletten.

Vad vi ser i diskussionen runt Piratpartiet är två saker:

• Oviljan från gammelpolitiken att förstå vad Piratpartiet faktiskt diskuterar: fildelning är inte Frågan utan endast en sorts symbol för det kluster av frågor om personlig integritet, om frihet, om internet som kommit fram i samband med ACTA, IPred, FRA och Telekomfördraget. Helt enkelt så förstår oerhört få att det som håller på att hända, den ödesfråga som många ser som icke-stor kommer att vända allt över ända.
• Precis som för gamla journalister, mediamakthavare och Bonniermoguler så har de traditionella partierna, gammelpolitikerna, svårt för att ta det faktum att människor börjat att tänka själva, och skaffat sig plattformar för att säga det. Uppenbarligen är demokrati bra så länge det kan kontrolleras av partistrukturer, politruker och sakkunniga.

Jag håller fast vid min ståndpunkt men jag kan lugnt säga att personer som Kent Persson får det att klia i mig över att överge min autonomi.

Uppdatering: jag har skrivit om det utifrån sociala medier som demokratiskt verktyg här. Och Hartmans uppmaning är oerhört kontroversiell.

Bloggar etiketter: ACTA, demokrati, Federley, FRA, frihet, gammelmedia, gammelpolitiker, integritet, Kent Persson, partipolitik, Piratpartiet

Nu är det helt enkelt inte trovärdigt längre även om försöket att omintetgöra det faktum att det är någon i sociala media-sfären som skapat bloggen är roande. För människan kan sin bibel liksom hon eller han kan sociala medielogiken.

Problemet med det hela är att det slår sönder den trovärdighet som ändå byggts upp. För precis som med Federleys bloggstunt (bloggstrunt…) idag – där han bevisar sin tes att (hans) blogg har hög impact hos traditionella medier, men genom att bevisa det med hjälp av en fejkad bloggpostning omintetgör den impacten eftersom ingen längre vågar tro på vad han säger, liksom avslöjandet om att Black Ascot-bloggen var hyperfejk, så skapar det hela  osäkerhet över vem som faktiskt står bakom ett meddelande. Självklart är det som Allis skriver: att den sistnämnda är så bra att det kan vara ok som konstverk. När det handlar om vad vi läser finns det självklart en del av oss som vill hänföras, förföras av en bra historia (som Black Ascot är).

Men utifrån ett metaperspektiv på bloggandet så känns det lite jävligt för en annan som bloggat sedan 2001 och varit som en terrier på alla som dissat bloggande. Som försökt inspirera både privatpersoner och företag att använda det för att öka transparensen, möjligheten att ärligt kommunicera med andra och se det som en möjlighet till en ökad demokratisering av det fria ordet. För om sanningen inte är dyrare än så här – vad är det då ens för mening att kommunicera? Att fejka saker är att driva med sin publik, med sina läsare. Är det vad vi vill att bloggosfären ska utvecklas till?

Uppdatering: Läser i en Bloggytråd att Kristdemokraterna jobbar hårt för att stänga Ingers blogg. Det är iofs förståeligt men jävligt dumt. Se till att motbevisa faktumet att bloggen finns och ta samtidigt chansen att rensa ut garderoben – förklara att som kd-are så kan man inte ha såna odemokratiska och inhumana åsikter osv. Jag vet ju att det finns bra folk i ert parti – även om vissa uppenbarligen är sneda på mig.

Uppdatering: HAX tar upp hela Federleygrejen. Och jag kan hålla med honom: en blogg behöver inte vara trovärdig bara för att det är en blogg. Problemet är ju att verkligheten gör att vi gärna bygger generalismer. Vi tror på massmedia – för det har vi lärt oss att göra. Vi tror inte på fula gubbar som bjuder på godis – för det har vi lärt oss att inte göra osv. När det gäller bloggar vs. traditionella medier så är juryn fortfarande ute – men Federley, Inger och andra ger onekligen skäl för att luta åt att det är inte bra att tro på bloggar generellt.

Det intressanta är att Federley nu försöker sig på att göra en ytterligare vinkel – att han ”nästan” menade det han skrev i den första bloggpostningen.

Bloggar etiketter: Black Ascot, bloggande, bloggstunt, Federley, fejk, Inger, sanning, trovärdighet, Twitter