Alldeles i slutet dök nu blogginlägget ”Sveket” upp (och har fått internationell uppmärksamhet). Det fick Alliansen att sätta i halsen. Det var bara en i raden av avslöjanden hur Arbetslinjen och de nya hårdare reglerna för sjukförsäkringarna slog. Tyvärr valde man att försöka misskreditera bloggaren istället för att säga ”så här kan vi inte ha det. FK måste göra bättre utredningar och vi kommer att se över hur regleringen skrivs”. Det gjorde man inte. Man skulle kunna säga att det blir ett dubbelt svek – först skiter man i att ta i sakfrågan, sedan försöker man likt värsta foliehattar att få det till en kampanjinsats från motståndarlaget. Dumt. Mycket dumt. Det handlar inte om krav på ministerstyre och det handlar inte om att använda en enskild persons öde utan att en person blir en symbol för ett systemfel. Det finns inget annat sätt. Stavas för övrigt medielogik.

Samtidigt kan jag förstå att det i trötta men engagerade hjärnor dök upp en sån tanke. Att det hela skulle vara en mörkad kampanj från de rödgröna. För det har nu avslöjats ett antal klara och oklara försök till minst sagt märkliga under-radarn-kampanjer. Ett exempel är Den Allierade Journalisten som Åsa Linderborg lät publicera anonymt på ABs kultursidor som visar sig vara en politisk lobbyist på yttersta vänsterkanten. Minst sagt pinsamt för såväl Aftonbladet som för vänsterns försök att förklara att medier är högervridna…

Idag dyker också avslöjandet upp att von Arnold som anmält ett överfall där två personer skulle ristat in ett hakkors i hans panna misstänks för att ha gjort detta själv och sedan försökt använda det för att förbättra Sverigedemokraternas offerläge i valrörelsen. Viktigt är att fortfarande är det en misstanke, inte ett säkert avgörande, men om det är sant så borde de som fortfarande har några hjärnceller kvar men trots det funderar på att rösta på SD helt enkelt välja något annat.

Det har onekligen hettat till rejält i valrörelsen. Att sociala medier skulle vara misslyckat visar sig vara helt fel. Det misslyckade är att partierna misslyckats att använda kraften i dem.

Själv har jag röstat. Efter mycken vånda valde jag att göra som Betnér men eftersom jag är en nyfiken jävel så kollade jag vilken det blev och eftersom jag gillar personval så ville jag kryssa. Och jag kan konstatera att jag gillar Camilla Lindberg och jag gillar John Thornander som stod på FPs dalalista. Sen gillar jag faktiskt både kärnkraft och betyg tidigare i skolan (efter diskussioner med mina barn fr a). Och jag gillar Liberati (trots att jag inte får vara med :)). Att jag sedan tycker att Björklund är en tönt får jag leva med, att en del frågor de står för går mot vad jag tycker får jag också leva med.

Varför röstar jag inte på Piratpartiet? Well, jag har diskuterat det på bloggen tidigare. Sen var de med i den ”bukett” jag hade med mig in i båset. Jag hade mer än gärna kryssat Johnny. Men nu blev det inte så. Att jag inte direkt valde dem som enda möjlighet beror på att jag upplever också att problemen som jag sett eskalerat och även om jag realpolitiskt står närmast Alliansen känns det här som ännu ett i raden av minst sagt märkliga uttalanden och i kommentarer och bland andra PP:are diskuteras hur man kan säga så när Piratpartiet tagit ställning om att alltid utnyttja det parlamentariska läget. Det visar helt enkelt problemet för små partier som inte bygger på den klassiska vänster-högerskalan när det kommer till realia. Jag älskar många av de som jobbat hårt för partiet som personer. Hoppas de förstår det.

Men jag utmanar er. Jag har förtidsröstat. Mina röster i kommun och landstingsval ligger fast. Men riksdagen – well: hit me with your best shot politiker. Varför ska jag: som egenföretagare, internetgeek, pappa och man rösta på just er? Övertyga mig i kommentarsfältet. Jag kommer att sammanfatta tidigt imorgon.

Bloggar etiketter: Alliansen, Camilla Lindberg, Folkpartiet, John Thornander, Piratpartiet, politik, Sveket, Sverigedemokraterna, valet

Folkhemmet som idé känns måttligt nyskapande minst sagt. Och att blanda det med moderaternas frihet blir onekligen en riktig soppa av konservatism, murken moralism, överdriven kontroll och kollektiv likriktning.

För övrigt sammanfattar Blogge bra vad man känner inför Reinfeldts försök att leka Erlander. Synd att en av mina favoritmoderater Kent Persson verkar falla för stormaktsorden. Den svenska självgodheten är ju för övrigt också en gammal socialdemokratisk paradgren…

Bloggar etiketter: Centerpartiet, Folkpartiet, Miljöpartiet, moderaterna, politik, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet

Men va fan. Nu är det gjort. Piratpartiet fick 7.1 procent och får ett mandat. KD tog sig precis över mandatgränsen och fick ett mandat och skickar kreationist-Ella till Bryssel. Centerpartiet, KD, Vänsterpartiet och Junilistan fick alla mycket färre procentenheter än Piratpartiet. Det borde stämma till eftertanke (tyvärr verkar Hägglund inte fattat något heller) i att frågorna om internets frihet och personlig integritet är viktiga.

Många var upprörda över att SD fick så pass många röster. Jag fick bland annat den intrikata frågan från en journalist på Aftonbladet om mitt ställningstagande för dikotomin “gammelpartier” kontra nya partier också innebär ett stöd för SD. Vad är det för jävla fråga egentligen? Jag stödjer demokrati. Demokrati innebär att varje individ har rätt att rösta på vad de vill. Det innebär att vem som helst – oavsett vilka korkade åsikter de har – ska ha rätt att starta ett parti. För mig är det major fail att faktiskt försöka att förneka att SD tar många röster. Förklaringen är knappast svår: dels bygger det på samma rörelse som i många andra EU-länder: att ultranationalism och skepsis alt. fientlighet mot invandring faktiskt växer. Det har den gjort länge. Jag tycker att de som är förvånade över framgången för SD nog borde vässa sina historiekunskaper. Jag är mer rädd för dem som helst vill “spränga bort” det som man ogillar. För min del är det ett pris man får ta för demokratin. Helt enkelt är det så att demokrati innebär en röst för en person. En hel del personer är både rasistiska och fientliga mot invandring. De kommer att rösta på SD. Dags att helt enkelt visa vilka nötter de är istället genom att faktiskt debattera med dem.

Slutligen ändå: Piratpartiet. Nu är det dags att bevisa att det fungerar med partier som driver ett frågekluster (för det är vad det handlar om – inte om en fråga) framgångsrikt i Bryssel. Och oavsett det så har Piratpartiets framgångar skakat om gammelpolitiska etablissemanget så vi kommer fr o m nu ser fler och fler som tar frågan på allvar och inte fastnar i fildelningsdiskussionen. Vi är många som vågat våra personliga varumärken för att stödja PP. Gör oss inte besvikna. Det här är en historisk dag, inte bara att Piratpartiet kom in utan också att ett parti bevisar att mikroengagemang är möjligt – det är en massa personer som gjort det de kunnat utifrån sin egen verklighet, inte partiets krav, för att nå hit. Det bevisar också att vänster-högerskalan är döende: oavsett vad Sören Holmberg försöker påskina. Det förebådar industrialismens död då denna skala bygger på samma grundvalar som denna.

För mig är det just detta som är det viktiga: att frågan om internets frihet och personlig integritet faktiskt sätts på agendan. Inga av gammelpartierna kan framöver blunda för den. Men också att det visar att internet är centralt för att föra politik framöver, att skapa medvetenhet, närvaro och faktiskt slå sönder de kvävande strukturer som de gamla partierna är uppbyggda runt. Det viktiga är också att fildelningsfrågan inte blir det centrala – snarare att det handlar om att hitta nya sätt att både skydda men också skapa grogrund för nya kulturella yttringar, nya affärsmodeller som inte bygger på repressivitet utan interaktivitet. 

Nu börjar arbetet och jag kommer fortsätta att vara kritisk även mot Piratpartiet. Och alla andra.

Bloggar etiketter: Centerpartiet, EU-valet, Folkpartiet, framgång, frihet, historisk dag, Internet, Junilistan, KG Bergström, Kristdemokrater, Miljöpartiet, moderaterna, personlig integritet, Piratpartiet, Reinfeldt, Socialdemokrater, Sören Holmberg, SVT, valvaka, Vänsterpartiet, Wolodarski