Om det hade hänt

Idag har varit en dag där jag funderat en hel del. Det är många saker som hänt, händer och förhoppningsvis kommer att hända. Det där som kallas livet tror jag vi pratar om.

Amanda har fått en ny blogg: Amandastrandh.com (gissa vem som är hennes stora inspirationskälla :)). Har bökat med Woo Themes som fungerar riktigt märkligt och fått förklara att hon inte kan dundra upp massor av tunga bilder för då kommer min server snart att gå på knäna. Jag har diskuterat Twitters utveckling på Twitter, dividerat om #innebandygate en del. Jag har pysslat med lite städning både offline och online. Jag ska sätta  mig och jobba inför veckan som kommer. Öppna mailen och hantera diverse frågor och koda ett antal FB-undersidor.

Men också tänkt mycket på gårdagen när V ramlade i Romme Alpin. Idag kom tankarna på vad som faktiskt kunde ha hänt. När vi väl var där så var jag sådär kallt inriktad på att få ner honom, se till att kolla vad felet var, trösta och sedan få hem honom. När han sedan fick åka till akuten var det oro för vad felet kunde vara och sedan lättnad att det inte var värre än en rejäl stukning. Idag insåg jag – när jag tänker tillbaka på hur vurpan såg ut och hur han lätt kunde åkt ut i den snöfria skogen ett par meter ner, hur benet kunde ha brutits eller att han brutit ryggen, eller nåt annat. Helt enkelt hur snabbt man kan förlora de man älskar allra allra mest.

En av de saker vi är lite oense om när det gäller barnen är hur mycket man ska låta dem testa sina gränser. Jag är uppvuxen som väldigt försiktig – eftersom jag hela tiden fick höra att min morsa bara hade mig bla bla bla. Det tillsammans med att jag var rätt kraftig innebar att jag aldrig blev speciellt bra på skateboard eller på nåt annat. Försiktig, räddhågad och på nåt sätt ansvarsfull. Det har hela tiden stoppat mig som vuxen – mod kräver en del dumdristighet och att man inte är rädd för att göra illa sig ibland för att bli bättre. Samtidigt så är det så oerhört otäckt när ens kött och blod gör sig illa. Och bara tanken att det skulle kunna gå ännu mer illa får det att vända sig i magen på mig. Föräldraskapets svåraste prövning är att hitta balansen mellan att skydda och släppa fri.

Bloggar etiketter: ,

Lycka och glädje

Uttrycket “lycka och glädje” kommer då och då ur munnen på Björn Mellstrand, VD på JMW. Jag gillar det uttrycket. Idag har jag känt det rätt intensivt. För en gångs skull har jag ätit frukost, tjatat om varma kläder, frågat om skolböcker, letat fleecejackor, hårgelé och skor, skrapat bilrutor och kört barnen till skolan. Det var mycket länge sen och det var just “lycka och glädje”. Och det ackompanjerat av en kall men vacker höstdagsmorgon.

höstdag i borlänge

För mig är det en känsla som jag gärna tar vara på. Som många vet, och som många kan bli lite stressade av så är jag inte alltid den gladaste personen i alla lägen och att känna en känsla av lycka och glädje blir då speciellt. Idag landade den som en fågel Fenix i hjärtat. Våra ungar, som kan vara så kantiga, struliga, gnälliga, gosiga, underbara, smarta och roliga. Mitt i sin väg in i tweenage, i slutänden av att vara så där “barn”. Jag bara njöt av det. Självklart beror det på att jag så sällan har chansen att göra det, jag spenderar de flesta morgnar på vardagarna på väg till Stockholm eller i Stockholm. Och det är också en sorts lycka och glädje. För oavsett att det är slitsamt, längtan till barnen är stor så vågar jag än en gång att gå min egen väg. Jag har tänkt en del på det efter att träffat vännerna från förr som skakade om och startade ett par tanketrådar jag fått lov att cruncha i tysthet. Men jag är här nu: och det är gott och bra. Jag gör det jag är riktigt riktigt bra på och får hela tiden utmana mig själv eftersom kraven ökar desto större kunder man jobbar med. Jag jobbar med en massa smartskallar och träffar en massa underbart spännande människor hela tiden. Samtidigt har jag min bas här i Dalarna: barnen som oavsett mitt jobb är den yttersta meningen med livet.

Det vet jag. Även om jag innan barnen kom var skeptisk – jag kunde tänka mig att leva utan barn så inser jag nu att mitt liv skulle varit så mycket fattigare. När  jag följer Linda och Davids kämpande och nu när det funkar så blir jag varm i hjärtat av det och minnena när det stod klart att jag skulle bli pappa. Förväntan, bävan, rädsla, lycka. Sen att följa barnen i varje steg av utveckling. Nu sitter man och diskuterar allt från fysik till dataspel med dem och ser hur de växer i både fysik och intellekt. Jag skulle idag inte vilja vara utan det heller.

Så jag försöker i stressen runt allt som måste göras vila i den känslan.

Bloggar etiketter: , , , , ,

Man on the moon

Idag är det fyrtio år sedan människan för första gången gick på månen (kolla in foton). NASA gör stor sak av det och själv inser jag att, beroende på hur man ser på den något komplicerade frågan om konception kontra existens, funnits i fyrtio år. För enligt familjemyten så blev jag till natten när man väntade på att Apollo 11 skulle landa på månen. Alla var uppe och väntade på sändningarna och tja, nåt måste man göra när man väntar.

Visst är det fantastiskt med att kunna åka genom rymden – för några dagar sedan såg jag och sonen Star Trek: The motion picture där hela den drömmen liksom får sitt populärkulturella eruptiva centrum. Samtidigt kan jag – i reflex av myten om min tillblivelse natten då Neil Armstrong satte sin fot på en annan himlakropp än jorden – fundera om det svåraste inte ändå är att vara förälder.

Tanken slår mig då jag kan spegla det hur mina egna föräldrar misslyckats, hur jag själv varje dag är livrädd för att misslyckas i mitt eget föräldraskap liksom att jag pratat med en vän om hur lätt det är att själv ta på sig sina föräldrars tillkortakommanden och att min vän Fredrik blivit pappa vilket är stort.

För att bli förälder är lite som en månfärd. Det är en lång osäker resa och man vet inte om man kommer att nå målet helskinnat: både farkost och resenären som ska sätta sin fot i den nya planeten utanför den skyddande kapseln kan skadas på vägen och själva landningen är sällan enkel. Problemet är också att det egentligen är den enkla biten. Att sedan försöka att hitta en väg att gå vidare efter det; att göra rätt och hantera den nya fantastiska tillvaro som det är att bli förälder: det är den riktigt svåra resan.

Bloggar etiketter: , , , , , , , , ,