Jag har lovat ett inlägg om det här med egenföretagande och det kommer. Det kommer att komma en massa annat också eftersom inget blir som man tänkt sig. Ej heller en bolagisering som enligt de som sålde in idén till mig skulle vara ”enkel”. Definiera enkel liksom… Jag har spenderat en massa tid att få saker att fungera, och bara att byta bolagsform i olika avtal är ett halvtidsjobb. För att inte tala om varumärkesstrulet. Det har krävt en jäkla massa tänkande och nu måste allt implementeras vilket kommer kräva en hel del tid – något som jag inte har *gaah*. Dock – de försöker att göra så gott de ändå kan att lugna ner mig och förklara, för andra säkert enkla saker, men fan – jag känner mig just nu oerhört lost och…väldigt ensam egenföretagare.

SJ. Var ska jag börja? Hur många fel kan man lyckas få till i ett företag. Jag lägger ju en stor del av mitt företags inkomst i deras ficka men man kan knappast säga att upplevelsen motsvarar kostnaden – eller att leveranssäkerheten är speciellt stor.

Och jag, som älskar tekniska saker, inser mer och mer att de inte besvarar den kärleken. (Eller så är jag en smula som Kjell Häglund). Vår dyra speldator fungerar inte som den ska – och det går inte ens att ominstallera systemet. Att ens försöka få personerna på OnOff att förstå felet var dead end. Nästa gång tänker jag bygga en speldator själv (eller alltså tillsammans med sonen som blev djupt fascinerad av datorns inre när vi öppnade den och tog ur damm motsvarande en och en halvdiameters kula).

Och Bahnhof har en oerhört märklig inloggningsprocedur på nätet – extremt märklig nu när inte ens lösenordet fungerar om man vill lägga till datorer till väggen. Och där det fungerar en av fem gånger.

Nu senast köpte jag en Airport Extreme för att skapa mer redundans i wifi-nätet. Den höll en halvtimme – sedan började den gula lampan blinka, MBPn hittade den inte längre och att försöka återställa den till fabriksinställningar gick inte. Så när jag nästa gång var i Borlänge åkte jag ner till affären: D-Store som öppnat i Kupolen. Jag vet inte men alla äpplen är inte alltid i korgen. Jag fick lämna in den eftersom ”den var för dyr för att bytas ut”. Jag försökte förklara att den var DOA men som sagt: det var inte direkt led-lampor tända därinne. Sen kom det som gör att jag inte lär köpa min nästa MBA där:

”Den åker ner till Stockholm på söndag”

”På söndag?! Det är ju onsdag idag!”

”Ja, vår chef kommer då och tar med den ner först på söndag. Sen kommer den till verkstad.” sa kvinnan bakom disken som innan dess sett förvirrad ut när man frågade om basala saker runt Appleprylar.

”Men för i helv…” så insåg jag att det var liksom inte något att bråka om. Kanoten rörde sig liksom vind för våg, indianerna hade för länge sedan hoppat i och simmat i land… Och eftersom jag har en fungerande router så valde jag att inte försöka förklara att det hela var riktigt jävla uselt. Man får välja sina strider. Att fajtas mot plain stupidness är för mycket Don Quijote även för mig.

Jag fattar inte företagare som väljer att starta en butik i ett köpcentrum där det är rejält saftiga hyror och samtidigt inte satsa på att anställa personer som kan grejerna som de ska sälja. Det är lite som om en klädbutik modell mer exklusiv skulle anställa en färgblind. Eller en bilaffär anställa en person utan körkort.

Och att man sätter regler som visst kan vara ok om det går fort att åtgärda men istället förklarar att det kommer ta en jävla tid på grund av att man packar ihop allt som lämnas in i skuffen på chefens personbil. Och att man inte ens bryr sig om att fråga om man kan låna ut en liknande pryl eller nåt sånt.

Dags för oss alla att på bred front implementera #gladkund och #surkund som @jocke körde igång.

Jag fattar inte företagare som väljer att tänka så oerhört mycket inifrån och ut. Jag säger inte att jag är perfekt – men är något inte tillfyllest så går jag den där extramilen för att se till att fakturan känns som väl investerade pengar. Fast det är kanske därför jag inte blir speciellt rik. Eller snygg. Eller glad just nu…

Bloggar etiketter: Airport Extreme, Bahnhof, butik, d-store, företagande, kundnöjdhet, OnOff

Dels utifrån att vara egenföretagare, särskilt i min situation där jag både är egen och kopplad till en byrå. Dels i mitt jobb med att hjälpa företag och organisationer, myndigheter och enskilda att hitta sin ton, sin plats i sociala medier, att lära och våga göra konversationsmarknadsföring. Engagemang och passion är också viktiga pusselbitar i hur jag och flera andra byggt våra personliga varumärken i den omvälvning som både media och marknadsföring genomgått de senaste åren.

Jag har i år tagit två veckors semester. Men som egenföretagare, och passionerat engagerad i det jag gör så innebär det inte att jag slutar att tänka, läsa och kommunicera – för jag jobbar inte bara med det jag tjänar pengar på: jag lever det lika mycket. Men precis som alla andra människor behöver också jag hack i tiden, och det tar jag nu. Min vän Maria förklarar det så bra i den här bloggposten. Jag åker och badar, pysslar med huset och har inga deadlines hängande över mig. Samtidigt så skriver jag sånt som inte hunnits med under året, läser de där böckerna om sociala medier som blivit liggande och bygger om bloggar och annat. Det handlar om passion, inte om tvång.

Jag har haft nöjet att genom åren lära känna en massa människor som valt att göra sina drömmar: entreprenörer, personer som riktat in sig på just det som de tror på, människor som valt att gå utanför ramarna och satsa på att göra samhället, världen eller sina vänner lyckligare, bättre eller tryggare. I det lilla eller det stora så handlar det om att våga vara passionerad för någonting – och våga lita på att man som människa faktiskt har en mängd kunskaper, möjligheter och på så sätt samla mod för att ta steget.

Eftersom jag är egenföretagare så innebär det att jag ibland ändå måste ”bryta semestern” (inom citationstecken eftersom min semester handlar om att jag helt enkelt har tillräckligt med intjänade medel att inte fakturera under två veckor) eftersom det kommer något spännande eller en möjlighet. Jag har börjat att jobba med ett litet projekt för en produkt inom fotboll, och då det nu varit en fotbollsturnering i stan så tog jag chansen att lära mig mer om den roll i en fotbollsmatch som är mest okänd och som åskådare och spelare bara uppmärksammar när något blir fel: fotbollsdomaren.

Jag spenderade några timmar med att intervjua ett antal domare i olika serier och med olika ålder och erfarenhet. Det som slog mig var också deras passion. En kille i 20-årsåldern berättade att det ibland var rätt ensamt, eftersom han dömde i division 5-7 så var det sällan man använde linjemän vilket innebär att han åker många mil för att döma matcher och är helt själv. Men det viktiga var att göra en riktigt bra match – och som domare innebär det att ha lyckats med att kommunicera med spelare, ledare och även åskådare så att alla är med på domsluten även om de går dem emot.

Det var en fascinerande resa in i en ny värld för mig (de som känner mig vet visserligen att fotboll rent generellt är en ganska främmande värld för mig :)) och fascinerande att se hur passionerade och engagerade domarna var i sitt arbete. Och när jag tänker på den sista workshopen jag gjorde innan sommaren så vet jag att det projektet som den är början i kommer att bygga på passion och engagemang för just de frågorna, eftersom de personer som jobbar med varumärket är engagerade och passionerade.

På samma sätt ser jag hur passionen för att lära sig språk just nu är stor hos min dotter. Hon läser allt hon kommer över, frågar om olika ord och lär sig hypersnabbt – för hon tycker det är roligt. Passionen att lära sig mer är så viktig att föra vidare in i vuxenvärlden.

I en värld där vi som marknadsstrateger ser att det personliga mötet blir viktigare och viktigare, där varumärket måste ha mer och mer av mänskliga värden, och ha ett ansikte – en person som faktiskt står för de värden man vill att varumärket ska kommunicera – så blir just passion och engagemang oerhört viktigt. Det är inget som kan räknas ut, inte skapas på syntetisk väg utan måste finnas där och uppmärksammas, tas om hand och ges plats att utvecklas, växa och uttryckas.

Min semester handlar om vila – men inte att stänga av det jag brinner för, det jag är engagerad i. Snarare handlar det mer om att kanalisera det in i en mer icke-strukturerad del där tankarna får flöda mer fritt än när de måste konkretiseras och syftas in mot specifika projekt. Det är en rätt skön känsla.

Uppdatering: Hittar i efterhand den här bloggposten där @palace frustar ut lite frustration runt passion och engagemang. Jag vet inte om jag ska bli provocerad eller inte, antagligen inte eftersom jag helt enkelt känner mig rätt icke-träffad och att jag delvis tycker att Martin gör det lite för lätt för sig, lite för svartvitt – något som kanske förvånar mig då jag håller honom som en bra och spännande person inom markom. Jag tror helt enkelt att man måste inse att sargen i vissa fall inte ens är där bara för att man anser det – snarare handlar det om att passion och engagemang måste få vara i olika ämnen: individuellt byggt utifrån vad man själv brinner för, och i olika magnitud: en statusrad om att det är för jävligt med BPs oljeutsläpp är också ett politiskt ställningstagande likaväl som att man går ut och skrämmer slag på Vattenfalls tjänstemän som Greenpeace-aktivist.

Uppdatering: Helena på Trampolin PR uppe i Östersund skriver om att komma tillbaka till jobbet som egenföretagare.

Bloggar etiketter: egenföretagare, engagemang, företagande, fotbollsdomare, passion, personliga mötet

Idag har jag jobbat i Dalarna. På konferensen Wonderbranding som handlar om att inspirera till mer företagande bland kvinnor: självklart att starta egna företag men framförallt att stödja, uppmuntra att kanske ta över ett befintligt företag. För i Dalarna innebär den kommande generationsväxlingen att många företag behöver nya ägare – och det finns mängder med duktiga kvinnor som borde bli företagsledare i dessa.

Mitt jobb har varit att snabbt bygga upp en bloggplattform och sedan vara med och liveblogga och livetwittra från konferensen – respektive att sitta med i den avslutande panelen. På engelska – de som känner mig vet att efter Facebook Garage för typ två år sen har jag en fet hangup för att prata engelska. Men det gick rätt bra. Tror jag.

Det var en jättebra dag. Jag älskar att faktiskt jobba när jag samtidigt får fylla på med en massa nya idéer. Michele Miller var mycket inspirerande, och vi spenderade försvarliga minuter i panelen att prata om hur fokusgrupper i sin traditionella form faktiskt är rätt meningslösa utan det handlar om att skapa andra sorters grupper där deltagaren kan känna sig mer trygg och att det är han/hon som faktiskt har kontroll – och därmed makten över skeendet.

Annika Dopping var helt suverän som föreläsare – sen kan man diskutera om det finns könsskillnader eller inte – jag gillar hennes användande av uttryck om ”manlikt” och ”kvinnolikt” istället för att fastna i de rent biologiska könen; och vi pratade om det efter konferensen och vi var rätt överens om att det inte går att säga antingen biologi eller miljö utan väldigt mycket handlar om en intrikat och komplex synergi mellan de två.

Sen var det kul att träffa både nya personer och gamla vänner.

Visserligen kräver det en hel del fokus att både twittra och liveblogga ett seminarium men framförallt är det fantastiskt att vara så trött när man kommer hem eftersom man fått så mycket food for thought. En massa nya idéer, idéer om hur man skulle kunna utveckla vissa teorem liksom insikter att ta med direkt in i de projekt som man jobbar med.

Imorgon ska jag avsluta ett större jobb och samtidigt förbereda ett antal föreläsningar som kommer nu. Och samtidigt ska min son slippa vara ensam hela dagen som idag. Så det blir Borlänge imorgon också.

Bloggar etiketter: ägare, Annika Dopping, biologism, blogg, företagande, könsskillnader, kvinnolikt, kvinnor, manlikt, Michele Miller, miljö, Wonderbranding

Då kommer nästa problem: jag är egenföretagare (som Batbut). Visserligen är reglerna sådana att om man är anställd så betalar företaget de första dagarnas sjukdom. Problemet är ju att jag gör det genom att inte få till fakturerbara timmar eftersom kroppens Socker-Conny bankar mig i skallen med stålrör. Det är något helt annat än att få sin sjuklön från arbetsgivare eller försäkringskassan. Men inte klagar jag. För jag har ju så mycket frihet – jag menar: jag bestämmer ju över min tid. Problemet är ju att det handlar om att hela tiden ha oron över att få ihop jobb :).

På tal om försäkringskassan så är det glädjande att de fått sig en näsbränna när det gäller gravida. Det är fasen galet att bara för att en kvinna är gravid så ska symptom och tillstånd som om hon inte vore gravid skulle rendera henne sjukskrivning, inte vara sjukpenninggrundade. Nej, graviditet i-sig är ingen sjukdom men följdverkningar av det kan vara det. Hur vore det med lite normal filosofisk kunskap? Det är samma sak som med sorg: personer som sörjer är inte sjuka men sorgen kan få följdverkningar som i andra fall skulle vara ok för sjukpenning – men eftersom man förlorat någon anhörig så kan man inte vara sjuk.

Så jag blir hemma i Borlänge och försöker hänga med så gott jag kan i To Do-listan, med itererade vilolägen mellan varje outburst av jobb. Och jag inser att jag inte tillhör den gruppen som gillar att vara hemma. Jag hatar att jobba hemma. Det är skittrist. Ingen att fika med, man är utanför loopen även om mängden mail ökar markant och MSN tjoar till med jämna mellanrum.

Så när jag ligger ner och försöker att parera bredsidorna från Socker-Conny-wannaben försöker jag läsa ikapp och få ihop förslag till Stora Bloggpriset. Tycker ni är jävligt dåliga på att ge förslag för övrigt: jag vill ha alla pitcher på era egna och andras bloggar inom såväl livsstil, mode, sport som teknik. Kom igen! Jag behöver tips och nya infall! :)

Dock kan jag säga att när det gäller livsstil så har jag en klar favorit: Monas Universum. Skulle vilja påstå att det just nu är Sveriges roligaste blogg. Sanslös och säkert på grund av att det finns en rejäl igenkänning i mycket som skrivs. Sen är ju Messerschmitt aka Hemliga Morsan en gammal favorit precis som Galatea.

Uppdatering: Stefan. Inte mening att ta bort din kommentar. Bara det att Live Writer av någon udda anledning postade två versioner av den här postningen! Så jag tog bort den utan att tänka på att det antagligen var olika kommentarer :(.

Och jag har försökt att göra något åt det:

Bloggar etiketter: bloggar, egenföretagare, fakturering, företagande, förkyld, järnrör, sjuk, Socker-Conny, Stora Bloggpriset, svininfluensa

Dumt av Thommy Lindström att inte gå med i facket och onekligen dumt att inte se till att ha papper på sin pappaledighet men i slutänden så visar det här Helgessons renons mot sina anställda. Det som varje företagare borde lära sig är att vi idag mer och mer går mot en situation där ingen längre kommer undan med att missköta sina åtaganden som arbetsgivare: människor skapar sina plattformar för att uttrycka sitt missnöje – och sitt nöje om man gör rätt. Varumärkets image skapas genom det som konsumenten möter – inte i vad företaget själva vill ska vara värden kopplade till varumärket.

Bloggar etiketter: anställda, Bo Helgesson, Borlänge, företagande, företagare, pappaledig, varumärke

Självklart är det så att pressen är högre, stressen att leverera men också se till att fylla upp faktureringsbehovet. För ja, jag har inte tänkt att bli fattigare på det här.

Nu har jag visserligen bara kört i tre månader men jag har ändå lärt mig några saker:

• Fråga dina vänner som driver eget. Allihop. Inte bara en enda. För det är skillnad på hur man är som människor, och hur olika branscher ser ut när det gäller att starta eget.
• Sälj iväg ekonomifixandet. Om du inte tycker det är bland det roligaste som finns – ta den kostnaden tidigt.
• Se till att ha en liten buffert på banken. Ta ett lån på en månadslön eller lite till. För kunderna skiter fullständigt i om du skriver tjugo dagar på fakturan – de betalar när deras system väljer det.
• Var försiktig med initiala investeringar som du inte behöver. Vänta med espressomaskinen, köp inte den dyra bilen, skaffa inte den där skitdyra lokalen.
• Gör din egen sajt med hjälp av ett bloggverktyg. Skaffa visitkort via moo.com eller liknande.

Framtiden kommer att tillhöra fria agenter – så är det. De stora strukturerna kräver ett antal rörliga konsulter. Jag tror vi också måste inse att vi är på väg in i Renässansen 2.0 – samtidigt som det finns ett antal möjligheter för företagen att göra mycket mer själv (fr a när det gäller marknadsföring, ekonomi etc.) så är det fritt fram för oss som kan lite om mycket, som kan koppla ihop trådarna mellan olika kunskapsområden och pedagogiskt visa på samband, möjligheter och utmaningar. Det handlar mer om att förstå och se landskapet både som det är och som det kan vara än att sedan klippa gräset.

Bloggar etiketter: digitalpr, företagande, fria agenter, JMW, konsult

Så de närmaste dagarna handlar det om att dels fakturera och skriva offerter, dels fixa kontoret – idag köpte jag en ny skärm: problemet är att ingen i Borlänge säljer Appletillbehör så jag blev utan tangentbord. Det blir lite surrealistiskt. Såg till att köpa ett SD-kort så att jag kan använda mobila bredbandsmodemet som USB-minne.

Avslutat en del grejer från förra veckan för att kunna fortsätta med det som måste göras.

Städa kontoret borde vara en prio.

Skrivit en meterlång ToDo-lista.

Bloggandet får stå tillbaka en del just nu. Har skrivit några rader om Hirdmans idiotier runt Twitter på digitalpr.se och jösses om ni visste hur många idéer som jag har för bloggar. Jag biter mig i tungan för att kommentera det som händer. Men en sak som långt bloggande ger – att det tar tid att skriva. För man vill länka rätt, leta upp vad andra sagt, läsa noggrannt. Det där som Anja Hirdman och Maria-Pia Boëthius anser inte sker på nätet (men i tidningen…).

En intressant sak är att jag nu kommer att bli ”kontorsnomad”. Jag har mitt kontor härhemma, jag har ett kontor i Stockholm hos JMW och jag kommer ändå att sitta mycket i offentliga miljöer och jobba. Tror det passar mig rätt bra. Sen har jag ju ställen att gå och hänga på. Om det känns trist nån gång menar jag.

Samtidigt är det nytt. Vem ska man fika med? Lunch? Om saker går åt helvete så är det bara mitt fel. Vem ska jag deala med lön med?

Det är spännande, ibland kräksmässigt oroande och oftast extremt roligt att göra den här resan.

Uppdatering: Inse – jag har inte ens färdiga visitkort…

Bloggar etiketter: Anja Hirdman, bloggande, fakturering, företagande, JMW, kontorsnomad, offerering, skärm, Stockholm

Jag [Niklas Orrenius; deepanm] berättar för honom om ett ungt par i Motala – Bards uppväxtkommun – som jag träffade för ett par veckor sedan. De jobbade på en kylskåpsfabrik och räknade med att bli arbetslösa under nästa år.
De hade jobbat på fabriken i stort sett sedan de slutade på gymnasiet, de hade två barn, de var väldigt mentalt rotade i Motala, i småstaden. Du säger att alla vill bo i storstaden i framtiden, men jag tror det finns många sådana här par.
- Vi får sparka dem i arslet i så fall! Vi har inte råd att ha människor boende på orter i Sverige där alla försörjs av bidrag. Systemet kommer att braka ihop. Vi kommer att ha så många gamla och sjuka människor i framtiden. Vi kan inte hjälpa friska människor i trettioårsåldern med bidragssystem för att de ska bo kvar där de är födda. Vi får sparka dem i arslet och få dem att fatta att nu är det allvar.

En intressant tanke är det här:

Det kan ju komma från dina spetsiga uttalanden, som ”Facebook är ett underklassfenomen”.
- Ja. Men det är ju sant! Man ska inte tro att medlemskap i Facebook innebär att man tillhör någon överklass. Tvärtom. Alla kan ju gå med i Facebook. Det är snarare strukturerna på Facebook som avslöjar klasstrukturerna. Som allt annat på Internet.

Annat:

Jag håller med Jardenberg om att organisationen Friends ibland kan upplevas som mer business än ideell organisation. Å andra sidan: vi har redan sett att idealitet inte alltid ger önskat resultat – kan kanske ett företagande inom antimobbing och rättvisa vara en väg att gå?

Ibland undrar man hur folk är funtade. Och varumärken. Och hur Facebook tänker. Har de inte lärt sig ett skit av Motrin-händelserna?

when targeting an ad campaign after a specific demographic, try not to piss that demographic off with your ad campaign.

Samma sak gäller Fejjan vars demografi ligger i det läget. Plus att det känns lite gammalt att vara sådär livrädd för kristna konservativa. Och döm om min förvåning när jag för första gången i världshistorien (blogghistorien då) tycker att Wollin har något vettigt att säga.

Skivbolagen får det svårare och svårare. Stora artister väljer att skriva sina kontrakt med konsertarrangörer, andra ger ut sina skivor själva via nya kanaler. Ett annat exempel är hur Wal-Mart och Starbucks blir sina egna bolag och distributörer – nu är det Prince som förhandlar direkt med dem: han har för länge sedan fått nog av skivbolagen och valt att göra som han vill. (Vad gäller hans musik anser jag att han sak återutge The Black Album)

Det går en massa rykten om neddragningar på Microsoft. Frågan är vad som gäller när det här kommunicerades för inte så länge sedan.

Man kan tycka vad man vill om det här men rent pr-mässigt är det inte det bästa Peter Sunde gjort.

Lång näsa till Apoteket. Crime Medicine fungerar. Att sedan de som gjort kampanjen inte säkrat upp alla domäner är en helt annan sak.

För övrigt verkar Dagens Media glömt sökrutan…

Bloggar etiketter: Alexander Bard, amning, Crime Medicine, Dagens Media, Facebook, företagande, Friends, Microsoft, Motrin, Prince, skivbranschen, Wal-Mart