Hamnar inatt i en stillsam pratstund med @nvagge om känslan att se alla vänner gå till midnattsmässor. Båda har vi vår bakgrund där i en av de goda delarna av kyrkan. Mitt i det brusande fantastiska att faktiskt någon kan kombinera kamp för frihet här och nu och Gud. Båda har också sin grund i stillheten i Stiftsgårdens kapell. Livet däruppe vid Siljans strand. Det finns ändå kvar. För mig finns det kvar i muskelminnet: nattvardens instiftelse, händernas hantering av bröd och vin, orden som uttalas, korstecknen. Känslan av att det där mysteriet skedde: nattvardsbordet som knutpunkten mellan det gudomliga och det världsliga: symboliserat i enkelt bröd och vin. Inget hokus pokus – bara något som var oförklarligt men påtagligt.
Tidigare har jag av någon anledning sett på midnattsmässan från Rom. Det är långrandigt och det är guld och – jag förstår inte varför man håller på. Går tillbaka till mitt minne av de mässor jag firat: de ”vanliga tråkmässor” jag haft är lätträknade. Alltid något annat – fördelen att jobba som ungdomspräst. Skapa upplevelsen av den där skärningspunkten mellan det outsägliga och det synliga.
Oavsett var jag är idag så känner jag att det borde handla om att skapa något som gör att människor idag upplever något: inom sig själv – att det berör henne. Och gamla liturgier kan aldrig göra det för andra än de som redan är invigda.
För mig har alltid det här varit den sanna gudstjänsten:
Och idag på julafton tänker jag på den textrad som finns i Miracle Drug:
Freedom has a scent
Like the top of a new born baby’s head
För det är första julen med Kerstin. Den lilla efterlängtade kusinen. Det lilla miraklet och det är så centralt: ett nytt liv, ett barn som utvecklas för varje dag och som mitt i sin lilla kropp bär på det enda som är viktigt. Hopp.
Nu går vi in i sista veckan av 2010. Ett år som på så många sätt burit så mycket sorg i världen. Mörkret sluter sig ofta. Terror, krig, stater som väljer att förminska individens handlingsfrihet – det har varit ett år som slutar på minus, det är för frihet och rättvisa röda siffror i årsbokslutet. Det är lätt att misströsta. Fler och fler journalister och bloggare fängslas – för att vågat prata om frihet och rättvisa, och fler och fler väljer att döda civila – oskyldiga – för att nå sin frihet.
Prexy Nesbitt, en amerikansk frihetskämpe som jag lärde känna -94 hade en viktig ”slogan”: ”There’s no peace without justice”. Det är så. Utan frihet, utan rättvisa blir det inte fred. Att söka fred är att försöka skapa något som inte går att skapa utan att man byggt det första.
Men varje barn som föds är ändå ett hopp – en insikt om att det faktiskt inte är slut. Så länge barn får leva i frihet och trygghet. Varje barn som föds är en skärningspunkt mellan det gudomliga och det världsliga. Det stora i storyn runt julen: att Gud, med all makt, valde att bli ett skört, hjälplöst barn utlämnat till sin egen skapelse. Den största makten är att våga göra sig själv maktlös. Det största är att avhända sig makt för att låta andra leva i sin egen frihet.
God jul. Det här är den sista luckan. Från och med nu kommer jag skriva som vanligt. Tack för läsningen.
Och snacka om att Nobels Fredspris nu fullkomligt korrumperat sig och tappat värde. Oavsett vad man gillar Obama – att ge fredspriset till USAs sittande president måste helt klart klassas som totalt sammanbrott av logiken. Den person som sitter med koderna till världens undergång, en person som måste ta beslut om krig, som måste styra ett land som i sig styr resten av världen genom sina ekonomiska val, som kommer att behöva sätta upp fler strafftullar, omskapa ekonomin på grund av gigantiska underskott och på så sätt skuldsätta resten av världen – nej, något fredsduva är inte Obama hur mycket han vill.
Det är ett slag i ansiktet på resten av världen och kommer tyvärr inte att leda till mer fred – snarare upptrappning från de kretsar som hatar USA.
För oavsett vad man gärna vill tro i sina blå dunster hos Nobelstiftelsen – fredspriset är ett politiskt pris. Det kräver inte bara att man har skallen uppe bland molnen utan fingertoppskänsla och någon sorts konsekvensanalys. Det är realpolitik och strategisk politik på samma gång. Obama är idag inte Barack Obama utan USAs president. Det är hans viktigaste identitet. Alltså ger man fredspriset till USAs president.
Fullkomligt galet. Jag säger bara det – håll norrmännen utanför EU!
Jag missade livesändningen av inaugurationen (ett sjukt märkligt ord) men har sett klippen och allt från det historiskaögonblicket i USA. Jag fascineras av Obama Barack inte bara av att det historiska i att det faktiskt nu är en icke-kaukasisk person som innehar ett av världens mäktigaste ämbeten utan det faktum att det är en annan filosofi bakom hur man kommunicerar. Liksom det faktum att det kanske är den största internationella händelsen där sociala medierna visat sig vuxna. Exempelvis valde Huffington Post att ha en egen (analog) fest (ball) på måndagen.
Direkt byttes Vita Husets hemsida ut (en händelse som fick förstaplats på Techmeme) – till en med sociala medier-bestyckade funktioner: bland annat en blogg där man kommer att lägga upp icke-akuta lagförslag för människor att reagera och tycka till om. Tre ledord ska styra mötet mellan president och väljare: communication, transparency och participation. Twitter hade en av sina mest svettiga, kanske den mest svettiga dagen, med en kraftig trafikspik. CNN valde att samarbeta med Facebook och deras Facebook Friends där en feed lagts upp där man kunde mikroblogga samtidigt som direktsändningen. Tyvärr hade de inte lagt till nog med redundans så till slut kom inte alla in. Som av en händelse (nåja…) släppte också Twingly sin mikrobloggsökmotor idag.
Talet då? Jag har lästdet i efterhand och lyssnat på bitar av det både på TV och på New York Times lyssnat på det och tittat på deras analys av det (på olika sätt: jämförelser mm). Oavsett om många haft stora förväntningar efter att hans vinnartal var fantastiskt så blir jag ändå fascinerad av talskrivandets konst – och insikten att en talskrivare aldrig är bättre än den som håller talet. Obama kommer antagligen ge oss flera tillfällen där hans möjlighet att leverera sina talskrivares visioner. Som älskare av TV-serien Vita Huset är sånt här roligt.
Tittar man på rubriker bland svenska bloggar så är det många som kör på i samma stil – men med ironisk twist – som många amerikanska tidningar. Barack Obamas popularitet – att 80 % av amerikanerna känner förtroende för sina nya president är… rätt högt… – blir metaforiskt för att kalla honom frälsare och Gud och annat.
Själv har jag ändå högre hopp om att Barack ska kunna sköta sitt presidentskap bättre än sin föregångare. Att jag har viss oro för isolationistiska tendenser i hans politiska vilja och liknande balanseras ändå av hans uttalade balansering mellan att vara världens starkaste militärmakt och ändå visa på vilja mot fred.
Ska man bli lite till sig i trasorna så är det onekligen ett intressant år vi går mot: en av de djupaste recessionerna i modern tid – kanske den värsta, den första svarta presidenten, en väldigt obalanserad diskussion om hela jordens framtid och klimat, en fullkomligt förändrad mediavärld och på många andra sätt en upp och ner-vänd värld där länder som förut inte varit med på banan har de starkaste incitamenten för sina ekonomier medan den ”gamla världen” kämpar med stora underskott.
![Reblog this post [with Zemanta]](http://img.zemanta.com/reblog_c.png?x-id=090ff7fd-9f92-4ced-883d-ef2dbc29ce68)