Man är rätt ensam som egenföretagare när det strular till sig. Man frågar vissa vänner men en del svarar inte, eller så blir svaret det att man måste tänka i helt nya banor.

Samtidigt – i det här fallet – kan det finnas fascinerande öppningar till något riktigt… stort…

Ganska mycket negativ stress och frustration vilket är rätt så farligt om det inte löses upp fort. Besluten kommer landa i en massa rent praktiska saker vilket jag inte heller har tid med.

Jag känner mig rätt värdelös just nu. Tycker inte jag gör något bra jobb, tycker inte jag gör några bra postningar, kass pappa, usel vän osv.

You know the feeling.

Det mesta handlar mer om att man hamnar i negativa tankemönster.

Det som är annorlunda är att jag inte längre faller ner i något mörkt hål. Av någon anledning så har jag slutligen verkat kunna komma ur det handikapp som jag gått med större delen av mitt liv. Självförakt har förut ofta lett till hopplöshet och att fajtas med känslan av att bara lägga ner.

En ny känsla. Ett nytt förhållningssätt och faktiskt inte bara positivt (eller det är det ju men om man haft ett sätt att hantera saker så blir det lite… tomt när det inte längre finns).

Sen kan man läsa såna här saker, som den beskrivning @mariahagglof gör av mig och bli glad. Oavsett vilken ”sanningshalt” det ligger i det skrivna så gör det mig glad en sån här dag – och fascinerad över att det just idag är något jag hittar igen genom en tweet:

Jag skulle kunna skriva en hel bloggpost om fenomenet @deeped. Men då skulle ni tro att jag var besatt av honom. Niclas Strandh är den klokaste jag vet på den sociala webben. Kanske är han den klokaste jag känner. Han är så klok att första gången jag träffade honom fick jag inte fram ett ord. Men varje gång jag träffar honom så påminner hans utseende, kroppsspråk, snus och konstiga dialekt (någon blandning av Västmanland och mellersta Norrland låter det som, definitivt inte Borlänge) så mycket om en gammal kompis att jag inser att han är ju en helt vanlig människa. En sån man tycker om.

Tack kära Maria. Det där är #nätkärlek som slår allt näthat med hästlängder.

Bloggar etiketter: dålig dag, frustration, jobb, nätkärlek, stress, strul

Så det är ingen fara med mig. Nu ska jag åka på Harry Potter med sonen.

Bloggar etiketter: depression, frisk, frustration, jobbar, stress

Bloggar etiketter: ego, frustration, jobb, omvälvande, sjuk, stress

Avslutade veckan med att se filmen Jarhead. Även om den mest var ett mischmasch av Apocalypse Now, Plutonen, Full Metal Jacket och andra amerikanska försök att balansera fosterlandskärlek och kritik mot amerikansk militär så var den bra på att visa hur press förändrar människor och kan skapa monster. För min del kan jag känna igen hur den konstanta pressen urholkar min empati, tar bort allt utom ett självcentrerat brus. Det är inte vackert och jag hatar det men det är ett sätt att överleva.

Som beteendevetare och fascinerad av hur människor kan påverkas att göra saker de inte tänkt göra så här jag största respekt för de handlingar som stress, frustration och vag självkänsla kan skapa.

En av de saker som fascinerar mig nu är hur människor försöker att förändra ett naturligt finansiellt flöde. Att blunda för det faktum att konjunkturer är cykliska. Att finanskrisen sätter ett rejt krokben för mig må vara men det händer och det bygger på samma kretslopp som i naturen. Om man ser det kapitalistiska systemet som en skog så kräver en skog med jämna mellanrum att bli nedbränd för att skapa livsrum för fräscha nya livsformer, och att låta de träd som är på väg att dö försvinna istället för att stå kvar och ta åt sig vatten utan att producera något som är viktigt för helheten. På samma sätt kan inte ett finansiellt system konstant växa utan att då och då bränna bort delar av vegetationen som blivit sjuk, obsolet eller för utnyttjande.

Det vi ser är ett naturligt sätt för ett system att skapa överlevnad. Och självklart: det drabbar oss som lever i det och Marx försökte att hitta en struktur för att undvika de naturliga fluktuationerna i samhällssystemet. Problemet var att alla sådana försök är dömda att misslyckas: dels för att de inte tar hänsyn till att människan till sin natur är egocentrisk-det är en förutsättning för att överleva. Dels för att man gör våld på själva systemet som alla samhällen alltid genomgått: födelse, tillväxt, höglevnad, nedmontering och död – där det sista kan vara en möjlighet till återfödelse.

Jag tror att man som samhällsbyggare skulle behöva se på det som sker mer utifrån de cykliska religionernas världsbild snarare än de västerländska religionernas linjära system.

Åter till min egen situation så kan jag, beroende vilket raster jag lägger på allt som hänt antingen välja att bli frustrerad: att det linjära synsättet gör mig till ett offer och att tiden alltid innebär att jag aldrig kommer till målet. Eller så kan jag välja ett annat sätt att se: att jag hela tiden når mål men att efter varje mål krävs att jag bygger om och vidare. Livskonjunkturen är lika cyklisk som de nationalekonomiska.

Ps. Skriver det här på min iPod Touch och kan därför inte länka. Ds.

Bloggar etiketter: Apocalypse Now, beslut, beteendevetare, egocentrisk, finanskrisen, frustration, Full Metal Jacket, ipod touch, Jarhead, kretslopp, människan, Marx, Plutonen, självkänsla, stress, vecka